Februari Favoriter
Har egentligen ingen anledning att ursäkta min egen ekonomi, men precis som förra månaden (som jag tog upp för ett par inlägg sedan) så har det varit lite knepigt att få allting att gå ihop även i Februari. Men, som jag tog upp förra gången, finns det åtminstone diverse teman som kan göra den här processen (att skriva en lista med så pass många punkter, utan ett överflöd av "nyheter" till mitt förfogande) något enklare.
1. MÅNADENS
Accessoarer, Kläder och Skor
Sjukt som det kanske kan te sig för alla shopaholics därute är detta den andra månaden i följd som jag inte köpt några nya kläder alls. Och jag har heller inte direkt använt någonting jag redan äger mer än vanligt (mest blandat runt från dag till dag). Så, tema-mässigt (med tanke på kategori och månad) faller det sig såklart naturligt att ersätta min brist på shopping med en "Alla Hjärtans Dag / Date"-outfit. Dock låg jag, som jag nämnde, sjuk under den dagen och det vart ingen sådan heller för min del (om jag inte ska göra en repris och sätta ihop en pyjamas-outfit den här månaden också. Haha). Så hur löser vi då det här? Tänker att jag helt enkelt får kompromissa med en outfit som jag förvisso aldrig, i sin helhet, fick chansen att bära den här månaden, men som jag personligen kan se mig själv bära de allra flesta dagar mellan sen höst till tidig vår. ÄVEN i ett dating-sammanhang (WAIT.. just bear with me on this one, ok?), som en person som avskyr allt vad formella middagar heter. Internet svämmar redan över utav tips på söta hjärtedags-klänningar som är perfekta till romantiska middagsdejter och världen behöver inte en till.. särskilt inte från någon utan en garderob som spyr textiler och färger i romantikens tecken (det mesta, svennig som man är, går i vitt, svart och grått). Nä, här har du en som tänker: mer avslappnade, lediga miljöer under lära-kännandet av potentiella kärleksintressen. Aktiviteter som möts någonstans på mitten utav överambitiösa och tråkiga. Man behöver kanske inte hoppa bungyjump eller genomlida varandras "Top 100 favoriter av roliga YouTube-klipp" (om det inte faktiskt är vad båda vill.. i så fall: Go for it!), men personligen uppskattar jag framför allt dejter som: besök av sevärdheter, att uppleva roliga evenemang tillsammans och välplanerade utflykter på tumanhand. Det viktiga, för mig, är att man samtidigt får chans att samtala och lära känna varandra i en miljö båda upplever som avslappnad. Detta ger också fördelen ganska mycket utrymme för vad man kommer undan med i klädväg (perfekt om du, som jag, tillhör den här konstiga avarten människa som hellre råkar komma lite för nedklädd än lite för uppklädd. Bekvämt = So much better). Några vardagsfavoriter bland alla ens mer alldagliga, praktiska basplagg (t ex favoritjeansen och en gammal skjorta) och så höjer man nivån ett snäpp via accessoarer och ytterkläder. Nu lämnar jag detaljerna upp till fantasin, då jag inte äger särskilt mycket smycken och dom jag äger går rakt igenom i fel toner här (har som sagt en väldigt kall hudton, så jag och "guldiga nyanser" är inte speciellt intima med varandra). Smycken är helt enkelt en till sån grej där jag (slå mig inte, ok?) alltid kör samma gamla till precis allt. Och det var det! Förstår att detta kommer låta våpigt nu, men "romantik" för mig är "en hint av fairy tale" liksom. Inte som i "sagobröllop" (Aldrig haft någon dröm om ett stort prinsessbröllop och skulle vilja påstå att även det är ganska typiskt för en svenne? Rätta mig om jag har fel, men är det inte generellt ganska "osvenskt" att önska stå längst fram i körkan, centrum för en dag, i fleratusentalskronors-vit-jätteklänning för att säga ja och kasta buketten från hästdroskan som rullar iväg med en själv och den man lovat bröllopsnatt, oändlighet och vidare?), men som i.. fantasy, magic & mystery.
Ellen Tracy-kappan (SLUTSÅLD) hittas ofta till nedsatt pris via Köp/Sälj - GIYF! Kängorna (NU: 199:-) hos DinSko.Appar och Spel
Inte mycket på den här fronten den här månaden heller. Har insett att mer inbitiet spelande kommer ligga kvar på hyllan ett tag till (och skulle jag, mot all förmodan, ta upp någonting igen blir det förmodligen ändå något gammalt dammigt som jag ändå inte skulle skriva med här). Har inte alls engagemanget/intresset som krävs längre.
Dungeon Keeper App
Aldrig spelat (även om såklart hört talas om) datorspelen. Lockades in i att installera detta till mobilen då jag låg sjuk och roade mig med en annan app varvid en reklam för detta dök upp. Eftersom jag hade så fruktansvärt tråkigt nappade jag på erbjudandet och har sen loggat in och klickat runt lite innan insomnandet varje kväll den senaste månaden (och även, övertygande som jag kan vara när jag väl vill, lyckats lura in andra i att göra detsamma). Så nu pågår lite vänskaplig konkurrens här hemma. Smågnabb om vilket sätt som är det bästa (och vem som kommer spöa skiten ur vem). Har personligen aldrig påstått att jag har någon talang för det här med strategi, dock ter det sig som att mitt försprång blir allt större, snarare än minskar.. så något måste jag göra rätt. Andra påpekar dock gärna att jag lägger ner mina resurser på helt fel saker (medan jag menar att dom skyndar fram och inte lägger tillräckligt med energi på detaljerna) och att det kommer bli en nackdel i det långa loppet. Det återstår väl att se. Jag har EN hang-up med spelet - och först vill jag påpeka att jag normalt inte reagerar alls på våld (inte ens det riktigt grova) i spel. Det här spelet innehåller, såvitt jag vet, inget sådant (grovt våld). Men den innehåller däremot den lilla mini-funktionen att oprovocerat örfila dina "imps" för en effektivitets boost på 30 minuter (med uppmaningar som "Next time WITH FEELING!" och "Tough love is never a bad thing."). Ja, jag vet att det här är en serie som tydligt marknadsför sig med: "It's good to be bad!" och ja, det är också underförstått att det här är något som dessa VILL ha (stryk alltså). Men fortfarande, om man drar det ett varv till, borde inte detta vara mer.. oroväckande? Man kan, som alltid, avfärda kritiska ögon som okunniga och långsökta med att dessa "borde förstå att det bara är ett spel" och att "ingen som är normalt funtad låter sig inspireras att applicera fikiton på verkliga livet". Jag upplever förvisso att detta kan vara en missbedömning av dessa Normalt Funtade™, men i brist på inspiration att skriva längre förringande analys av grupp jag inte tillhör utgår jag hellre ifrån mig själv och min egen reaktion till det hela. JAG reagerar först efter att gång på gång sorglöst ha dragit mitt finger över skärmen. "Klatch!" - huvuden slungas bakåt och ur mungipor flyger saliv. Plötsligt ett tillfälle så tar mig mitt minne för ett ögonblick tillbaks till platser jag, så priviligerat, nästan lyckats förtränga. Mage i knut, öron som ringer, huvud som bultar, tårar som bränner, hjärta som värker och i tankarna en tornardo av ursäkter: "Bara för att h*n bryr sig", "Det kunde vara värre", "Kanske bad jag faktiskt om det". Och först vid ihågkomst av ombytt roll väcks i det invanda tomrum, som producerats av konstant normaliserande i mäktig-livnära-sig-på-maktlös-hierarki, något empati-besläktat.
Filmer och TV-Serier
Den här månaden har olika serier, äntligen, börjat sända avsnitt utav nya säsonger (Hannibal, My Mad Fat Diary) eller tagit upp säsonger som haft ett "midseason break" (Glee, The Walking Dead) igen. Grejen är att jag fram tills nu hade tänkt ta med serier redan när dom börjar släppa nya avsnitt. Men efter att ha tänkt över saken: Är det inte bättre att skriva om en säsong när man faktiskt har.. I don't know.. sett den? Obviously!
Dracula
Så nu blir alltså detta helt fel, eftersom jag såg klart den här seriens sista avsnitt (säsong ett) redan i slutet av Januari. Men eftersom jag tänkte annorlunda då fick den aldrig sin givna plats i Januari-listan och därav får den dyka upp, lite kort, den här månaden istället. Faktiskt en riktigt överraskande serie enligt mitt tycke och jag rekommenderar den lika mycket för den som är ett fan av storyn sen tidigare, som den som bara känner Dracula till namnet. Visst börjar den lite segt och har en även en något inkonsekvent ingrediens jag inte riktigt köper, det får jag erkänna, men efter de första par avsnitten blir det bara bättre. Och även om den kanske aldrig når ett klimax av briljans är den, till och från, både smart och vacker. Det var självklart att jag skulle både se och tycka om den här serien med tanke på Jonathan Rhys Meyers huvudroll (Har följt denna gudom sen många år och kan inte hjälpa att han - även om i "gubbigare" roller de senaste åren - får mig att spinna som en kelig kattunge. Han är, i sig själv, perfektion. Släng sen in flashback scener där hans hår faller långt över axlarna och ytterligare nakenscener - alltså, ge den här snubben en säng och en.. typ.. grapefrukt.. och han kan göra en sexscen så het att den får en istapp att rodna - och jag är frälst)! men i slutänden är det inte alls Jonathan som räddar den här serien, utan fantastiska Katie McGrath i sin roll som Lucy och Jessica De Gouw som Mina. Sen föredrar jag på alla punkter "period drama" (framför alla 21st Century tonårs) vampyrer vad gäller film och serie. Så, beroende på vad jag jämför med, kan detta vara "en helt ok ny adaption av romanen" eller "den enda existerande tv-serien, vars handling kretsar runt vampyrer, som jag personligen funnit värdig att lägga min tid och energi på tillräckligt länge för att genomlida en hel säsong" (= inte illa alls)!
Frozen
Ja ja, jag vet att jag är sent ute med att se den här. Har, som sagt, haft mycket efterlängtat att titta ikapp på den senaste tiden och då har den (trots att jag definitivt är ännu en av alla Disneyskadade Prinsesswannabes, samt ett H.C.Andersen fan) åkt ner en bit på den listan (prioriteringar o s v). Till skillnad från (insåg jag precis) alla andra filmer jag hittills recenserat så har jag INTE läst litteraturen som den här filmen är (ganska löst?) baserad på - men som barn hade jag en inspelad videokasett med en tecknad film (från 1957) som jag tror följde originalet lite mer religiöst än den här faktiskt gör. Överlag tror jag mig minnas de flesta karaktärer och händelseförloppet ganska bra, så såg fram emot att se vad Disney skulle göra av dessa, men inte ens min (mer än 10 år långa) förvirring över vad som hände med The Little Mermaid i processen saga blir tecknad film kunde förbereda mig på förvandlingen som skett i skapandet av Frozen. Inte bara är det mesta helt borttaget, men det som är kvar är så gravt förändrat att det är till oigenkännlighet. Det enda eventuella problem jag faktiskt har med detta är avsaknaden av den omvända jungfru i nöd-tropen som gör den ursprungliga sagan ganska unik. Men så lyckas Frozen vinna min kärlek redan den första kvarten. Inte bara för att: 1. SKANDINAVISK ISPRINSESSA (bara en sån sak, liksom) och 2. Nya (som alltid: grymt medryckande) låtar. Men också: 3. En Disneyfilm om systrakärlek(!!!) som på ett klyftig sätt väljer att utmana gamla Disney-värderingar som funnits med från början utan att för den sakens skull förlöjliga dessa totalt. Det finns tyvärr för lite tid och för mycket att säga för att sammanfatta varför jag tycker att kärleksfokuserad, "rosa", ultrafeminin prinsessighet (om än inte helt oproblematiskt) fortfarande visst kan vara feministiskt - det får bli en annan gång! Men jag måste få argumentera emot de som menar att kärleken som det fokuseras på här först och främst skulle vara samma gamla flicka-möter-pojke stereotyp som alla gånger förr. Det har suckats och stönats över detta, men i besvikelsen över att det fanns en heterosexuell kärlekshistoria inflätat i filmen över huvud taget tycker jag att många missar en viktig poäng i handlingen: Svaret på vår hjältinnas problem är i slutänden inte (som antagonisten vill få henne, och oss, att tro) att hon behöver andras kärlek till undsättning, men snarare att finna vägen till räddnng inom sig själv. Sidospåret där hon förälskar sig försvagar inte budskapet att hon själv uppbådade kärleken, modet och styrkan att utföra hjältedåd på egen hand och aldrig behövde någon annans kärlek för att segra. Och, framför allt, vill jag argumentera emot föreställningen att Disney i Frozen tagit ett jättesteg tillbaka med 2000-talets hittills mest enfaldiga, jagsvaga, självdestruktiva och ytiga kvinnliga karaktärer. Och, faktiskt: jag tänker inte säga emot att båda våra protagonister genom filmens gång hinner visa prov på flera mindre smickrande personlighetsdrag. Men feminsim betyder heller inte att kvinnliga karaktärer alltid måste vara starka, kompetenta och under kontroll - det är rent av väldigt orealistiskt. Här har vi alltså två huvudkaraktärer som visar prov på psykologiska konsekvenser av en otrygg uppväxt och, till skillnad från flera av deras föregångare (som efter liknande, men ofta både mer extrema och långvariga, traumatiska förhållanden kommer ut relativt opåverkade på andra sidan), är dessa tillåtna vidare problematik i själva deras karaktär och omdöme. Och precis där kan jag (som "bristfällig" at best) relatera till de här karaktärerna på sätt jag aldrig kunnat med deras mer känslomässigt oklanderliga föregångare. Frozen är, sett med en "vuxnens blick", den enda Disney-film jag kan komma på som (självklart mer subtilt och barntillåtet) vågar snudda (även om ytterst subjektivt) vid högst realistiska, mörka saker som psykisk sjukdom och partnervåld. Så, det problematiska i att avvisa Elsa som en dålig kvinnlig karaktär (/Stark Kvinna™) och förebild på grund av hennes bräcklighet och instabilitet är att man då avfärdar en huvudroll med psykisk ohälsa som en potentiellt bra sådan och, ännu värre, antyder att verkliga personer med liknande problematik också är svaga och dåliga förebilder. Och att avvisa Anna som en dålig kvinnlig karaktär och förebild på grund av hennes inledande "kärlek vid första ögonkastet"-handling, där hon till på köpet blir rejält bränd, är minst lika problematiskt då detta på samma vis gör henne mänsklig, inte idiotisk (Kom igen: Efter en fruktansvärt isolerad och ensam uppväxt där samtliga familjemedlemmar gått bort eller avvisat henne klänger hon desperat fast vid den första person hon hittar som, till att börja med och till synes, älskar och förstår henne. Detta lämnar henne okritisk och naiv inför att hon samtidigt blir rakt igenom manipulerad av densamme). Och det är där jag tycker att Frozens feminism ligger. Elsa och Anna är inte pefekta, dom gör misstag och möter motgångar. Men ingenting inspirerar som en historia med igenkänningsfaktor över det som talar emot, snarare än för, en karaktär och som denna i slutänden ändå lyckas övervinna.
Jagten
Ja, återigen är jag sent ute. Ja, jag såg den här filmen framför allt i egenskap av ett Hannibal-fan. Ja, jag har en "crush" på Mads Mikkelsen (och ja, för fan, jag har haft ett skurk-älskar-komplex sedan jag var ca. 5-6 bast.. so sue me). Jag var i slutet av filmen inte det absolut största fanet i sällskapet, men tyckte definitivt den var bra. Måste erkänna att jag förväntade mig någon plötslig plot twist i slutet, och avsaknaden av en sådan gjorde mig.. en liten aning besviken? I synnerhet som jag liksom jobbade upp ett slags avståndtagande till övriga tittandes extrema översolidaritet med huvudkaraktären och förbittrade ställningstagande mot särskilt föräldrarnas agarande (något som jag sen kan se går igen hos samtliga recensioner jag kan hitta) - så jag fick alltså "erkänna mig besegrad". MEN det är också lite där skon klämmer för mig med den här filmen. Jag sympatiserar, som folk gör mest, enormt med huvudkaraktären Lucas och ilsknar flera gånger till rejält över den inhumana behandling han utsätts för. Dock måste jag också vara kritisk när det kommer till ett sånt här ämne och SPECIELLT när reaktionerna ser ut som de gör. För det som händer är att människor plötsligt tar sig rätten att lägga mer ved på den här vilseledande fördomen som finns, om att det i rättsväsendet fullkomligen skulle krylla över av falska anklagelser när det kommer till "sexualbrott"-frågan (Tillåt mig att, exempelvis, föreslå Lady Dahmers inlägg De flesta som anklagas för våldtäkt är skyldiga - eller du? Läs hela bloggen och följ via bloglovin för sjutton!) och den hyllas som en "ögonöppnare". Och ja, kanske om man är en lögnaktig femåring eller person med antisocial störning utan respekt för lagar och förordningar. Men vänder sig det här budskapet verkligen exklusivt (/över huvud taget) till dessa? Vad säger handlingen till oss andra? Jag tror verkligen inte att vi behöver en "tankeställare" i förmån för att inte riktigt ta barn på allvar - tvärt om! Det är väldigt problematiskt i en värld där offer för sexualbrott redans skäms och skräms till tystnad i tragiskt stor utsträckning. Som att vi behövde fler ursäkter att låta faktiska sexbrottslingar gå lösa och oövervakade i samhället, liksom. Att folk för övrigt skulle ha en så pass blint solidarisk inställning till barn, på älskade släktingar och vänners bekostnad, är ännu en spottloska i ansiktet på verkligheten och jag blir ta mig fan, personligen, illa berörd över tittarnas reaktioner. Vad detta, tydligt som något, visar är hur vi generellt snarare, i själva verket, är väldigt ovilliga att ta ett barns parti eller ens ifrågasätta någon vi tycker om (även om detta bara är en karaktär vi känt i uppskattningsvis en timme). Och här fanns faktiskt ett tillfälle att verkligen väcka insikt hos tittaren, med en slutkläm som hade fått människor som aldrig tänkt tanken att ifrågasätta där ifrågasättande egentligen hör hemma. Jo, det händer och det är enormt fruktansvärt. Och jo, även när någon faktiskt har gjort något så ska inte samhället ta lagen i egna händer på det sätt som visas här (Dock det här med föräldrarna i filmen: Dom gör bara sitt förbannade jävla jobb!? Jag bryr mig inte om ifall det är mitt eget syskon, min förälder, partner eller bästa vän.. säger mitt eller någon annans barn, syskon, husdjur - eller på annat sätt visar minsta antydan - att den utnyttjats sexuellt så tar jag, som ansvarstagande förmyndare över denne själv eller andra barn/husdjur, ta mig fan avstånd från den anklagade för gott och det önskar jag att alla andra också lika självklart skulle). Det går inte att bara strunta i statistiken och fortsätta reproducera en kultur där misstänka brottsoffer ofta ställs till svars i högre grad än de misstänkta gärningsmännen och där vi, vecka efter vecka, översköljs med nyhetsartiklar om skandalösa frikännelser. Filmen är väldigt gripande, välgjord och Mads gör en otrolig huvudroll.. men i en värld där det första som händer vid ordet "våldtäkt" är att folk drar öronen åt sig, blir defensiva, viskar "lögnare" från mun till mun, dunkar bästa kompisen (Världen schysstaste, ju. Skulle aldrig göra "något sånt"!) i ryggen och säger att om något faktiskt hände så var det garanterat för att den andre ville det - oavsett om den faktiskt sa det rakt ut eller inte. Lucas framställs för övrigt som nästan karikatyriskt felfri och heroisk, och omvärlden så omåttligt tyrannisk, att det blir nästan omöjligt för mig att inte tro att det måste vara ett "trick" för att lura tittaren och jag måste hålla fast vid att det var synd på en chans till ett (på riktigt) rungande överraskningsmoment i slutet (och det hade inte ens, per automatik, behövt innebära att huvudpersonen var den egentliga gärningsmannen. Bara jag som såg en annan glasklar kandidat?). En SJUA (av tio) för bara filmen, med knuff ner till en FYRA för alla dumma jävlar som använder filmens värld till grund för uppfattning av verkligheten (gå nu gärna tillbaks under "Dungeon Keeper" i det här inlägget och läs om biten angående människors kapacitet att skilja fiktion och verklighet så kanske du förstår vad jag menade när jag sa att det finns en motsättning där). Nej, man KAN inte avgöra om ett barn faktiskt bara ljuger.. men jag frågar mig vad som är alternativet?
Hygien- och Kosmetikprodukter
Har haft "a thing" för färgad liner den senaste tiden, som jag fortsätter göra - framför allt för att det är mycket roligare (både att göra och bära). Kör ju normalt antingen väldigt neutrala, hudnära färger eller också min gamla vanliga sotiga, svarta look (beroende på tillfälle), så är lite lyrisk över att ha fått in en färgklick på ett sätt som faktiskt faller mig i smaken. Har dessutom öppnat upp för fler diskussioner än min vanliga sminkning (om det sen är så att folk egentligen tycker att det är skitfult och bara gör en sån där "mean girl"-grej, eller genuint tycker det är lika snyggt som jag, får stå för dom). Det jag gör är att jag använder mer hudfärgade toner till ögonlocket (brukar köra neutrial bas, mörkare färg i yttre tredjedelen och en mer ljus, skimrande ton i den inre) innan jag applicerar färgstark liner längst ögats nederkant som jag intensifierar med en dylik ögonskugga, och sen lägger jag en mer intensivt svart liner längst överkanten, samt skuggar svart i ögats ytterkant (jag kör personligen sällan på någon särskilt markant vinge, utan skuggar hellre, men det gör man såklart lite som man vill). För färgklicken föredrar jag:
Urban Decay 24/7 Glide-On Eye Pencils
Har hittills provat på lila (favoriten), grön och blå, eftersom dessa är de enda kombinationer både penna och skugga (Show Pony Shadow Box) jag haft till hands som matchat någotsånär. Ska definitivt testa fler färger när jag väl införskaffar lite nya ögonskuggor (Har en gul penna jag tror skulle se riktigt häftig ut med rätt skugga. Samt en rosa.. men jag undviker för egen del rosa/röda färger - lätthänt att det istället ser ut som en allergisk chock om man inte har tekniken riktigt. Haha). Utmärkt sätt att framhäva olika nyanser ur irisen. Har lite alla möjliga färger i mina ögon (som kommer fram mer och mindre bra i olika ljus och omgivningar) så med rätt penna kan man lätt "ändra" ögats färg på en handvändning. Skulle egentligen tagit en bild, men det har bara inte blivit av (Är ingen "selfie person" alls. Förr brukade jag ta sådär överdrivet många vid samma tillfälle, men inte ens då hände det särskilt ofta. Nu för tiden blir det att jag tar kanske 3-4 bilder innan jag väljer en jag gillar bäst och tar bort resten, men oftast glömmer jag bort att ta bilder flera månader åt gången. T o m när jag bestämt att jag ska. Virrpanna).
Konst och Litteratur
Precis som förutsatt blir det tema-bok den här månaden (har knappt läst något över huvud taget vad gäller ASoIaF sen senast, så det lär dröja innan något nytt dyker upp). Väljer också här Alla Hjärtans Dag-temat och tänkte tipsa om min absoluta favorit inte bara vad gäller just den romantiska kärlek som ofta(st) åsyftas när man talar om dagen.
The Last Unicorn
Finns ingen konkurrens whatsoever om vilken bok som är mitt första val när det kommer till att representera "bästa kärlekshistorien" och det faller sig minst lika naturligt att jag på det hela taget väljer just den som första bok jag inte läser för stunden men rekommenderar ändå eftersom det också är min absoluta favoritbok i alla kategorier. Finns inte många delar av mitt liv som inte influerats (Vågar påstå - och jag drar mig i regel för grandiositet av alla slag - att jag kan vara världens absolut största fan. Vi snackar om en besatthet som lägger Annie Wilkes i lä!) av den här franchisen. Jag har, från då jag var stor nog att se den och förstå handlingen, formats i mångt och mycket utav filmen, musiken, mytologin, författaren, språket, röstskådespelarna, karaktärerna (min första tatuering, här till vänster, föreställer huvudkaraktären).. men någonstans (1968) började ju allt ändå med boken: Sagan om Enhörningen. Om jag säger att jag (när jag väl, till min stora lycka, insåg att boken kanske hade en annorlunda titel på svenska och så äntligen, efter ÅR av intensiv längtan, lyckades leta upp den på byns bibliotek) läste den 20 gånger under mina (sena) barn- och (tidiga) tonår är det en underdrift med marginal. Skulle kunna göra den här texten så utdragen, och tråkig för gemene person, att jag ALDRIG blir klar med det här inlägget. Men jag ska hoppa över det och bara konstatera att det här är en bok som den fantasy-älskande INTE vill missa. Inte heller vill denne missa Two Hearts (2005) som är en kortare uppföljande novell och under länken (på författarens hemsida) finns att läsa i sin helhet. Under många, långa år har det också varit tal om att göra en remake på filmen (och det har varit ordentligt uppe på tapeten vid ett par tillfällen) och länge (säg 2002-2009) stöttate jag detta blint - väntade och längtade. Men jag väntar och längtar inte längre. Jag bävar! Samtidigt som jag, om någon, tycker att författaren förtjänar allt erkännande han kan få står jag också i egenskap av (den enda?) person som HATAR (människoförakt till 1000 på denna punkt) hela grejen som skett med enhörningen som mytologi i massmedia och populärkultur de senaste 5 åren sisådär. Av vad den som symbol och mening ursprungligen innebar finns för mig mer eller mindre BARA The Last Unicorn kvar och den förtjänar inte att smutsas ner i händerna på all själlös mainstream-agenda som råder. Pärlor åt svin. Internet dödade enhörningen. Hipster-fucking-overload. Säga vad man vill om min själviska ovilja att dela med mig av "min" fandom (i alla fall till vilket lågpris som helst), men det är för att den betyder så galet mycket för mig. Den här boken (och dess uppföljare) har kostat mig så himla mycket hjärtesorg (som jag har gråtit mig fördärvad och fortfarande gör VARENDA GÅNG). Men utan den, kan jag med all säkerhet säga, hade jag varken varit den jag är eller, troligtvis, ens levt längre.
Livsmedel
Fick till slut min lakritschoklad efter att jag varit galet sugen under flera dygn och med inspiration av det lyckliga ögonblicket kommer den här kategorin denna månad bestå av min topplista över de ~200g Marabou chokladkakor jag testat vid någon tillfälle (visade sig att jag kan minnas mig ha provat alla utom en: mörk choklad) av nu existerande sorter.
1. Black - Som lakritsgalen är denna för det mesta mitt uppenbara val. Mmm..
2. Schweizernöt - Innan "Black" kom var denna standardvalet under lång tid.
Inte mycket på den här fronten den här månaden heller. Har insett att mer inbitiet spelande kommer ligga kvar på hyllan ett tag till (och skulle jag, mot all förmodan, ta upp någonting igen blir det förmodligen ändå något gammalt dammigt som jag ändå inte skulle skriva med här). Har inte alls engagemanget/intresset som krävs längre.
Dungeon Keeper App
Aldrig spelat (även om såklart hört talas om) datorspelen. Lockades in i att installera detta till mobilen då jag låg sjuk och roade mig med en annan app varvid en reklam för detta dök upp. Eftersom jag hade så fruktansvärt tråkigt nappade jag på erbjudandet och har sen loggat in och klickat runt lite innan insomnandet varje kväll den senaste månaden (och även, övertygande som jag kan vara när jag väl vill, lyckats lura in andra i att göra detsamma). Så nu pågår lite vänskaplig konkurrens här hemma. Smågnabb om vilket sätt som är det bästa (och vem som kommer spöa skiten ur vem). Har personligen aldrig påstått att jag har någon talang för det här med strategi, dock ter det sig som att mitt försprång blir allt större, snarare än minskar.. så något måste jag göra rätt. Andra påpekar dock gärna att jag lägger ner mina resurser på helt fel saker (medan jag menar att dom skyndar fram och inte lägger tillräckligt med energi på detaljerna) och att det kommer bli en nackdel i det långa loppet. Det återstår väl att se. Jag har EN hang-up med spelet - och först vill jag påpeka att jag normalt inte reagerar alls på våld (inte ens det riktigt grova) i spel. Det här spelet innehåller, såvitt jag vet, inget sådant (grovt våld). Men den innehåller däremot den lilla mini-funktionen att oprovocerat örfila dina "imps" för en effektivitets boost på 30 minuter (med uppmaningar som "Next time WITH FEELING!" och "Tough love is never a bad thing."). Ja, jag vet att det här är en serie som tydligt marknadsför sig med: "It's good to be bad!" och ja, det är också underförstått att det här är något som dessa VILL ha (stryk alltså). Men fortfarande, om man drar det ett varv till, borde inte detta vara mer.. oroväckande? Man kan, som alltid, avfärda kritiska ögon som okunniga och långsökta med att dessa "borde förstå att det bara är ett spel" och att "ingen som är normalt funtad låter sig inspireras att applicera fikiton på verkliga livet". Jag upplever förvisso att detta kan vara en missbedömning av dessa Normalt Funtade™, men i brist på inspiration att skriva längre förringande analys av grupp jag inte tillhör utgår jag hellre ifrån mig själv och min egen reaktion till det hela. JAG reagerar först efter att gång på gång sorglöst ha dragit mitt finger över skärmen. "Klatch!" - huvuden slungas bakåt och ur mungipor flyger saliv. Plötsligt ett tillfälle så tar mig mitt minne för ett ögonblick tillbaks till platser jag, så priviligerat, nästan lyckats förtränga. Mage i knut, öron som ringer, huvud som bultar, tårar som bränner, hjärta som värker och i tankarna en tornardo av ursäkter: "Bara för att h*n bryr sig", "Det kunde vara värre", "Kanske bad jag faktiskt om det". Och först vid ihågkomst av ombytt roll väcks i det invanda tomrum, som producerats av konstant normaliserande i mäktig-livnära-sig-på-maktlös-hierarki, något empati-besläktat.
Filmer och TV-Serier
Den här månaden har olika serier, äntligen, börjat sända avsnitt utav nya säsonger (Hannibal, My Mad Fat Diary) eller tagit upp säsonger som haft ett "midseason break" (Glee, The Walking Dead) igen. Grejen är att jag fram tills nu hade tänkt ta med serier redan när dom börjar släppa nya avsnitt. Men efter att ha tänkt över saken: Är det inte bättre att skriva om en säsong när man faktiskt har.. I don't know.. sett den? Obviously!
Dracula
Så nu blir alltså detta helt fel, eftersom jag såg klart den här seriens sista avsnitt (säsong ett) redan i slutet av Januari. Men eftersom jag tänkte annorlunda då fick den aldrig sin givna plats i Januari-listan och därav får den dyka upp, lite kort, den här månaden istället. Faktiskt en riktigt överraskande serie enligt mitt tycke och jag rekommenderar den lika mycket för den som är ett fan av storyn sen tidigare, som den som bara känner Dracula till namnet. Visst börjar den lite segt och har en även en något inkonsekvent ingrediens jag inte riktigt köper, det får jag erkänna, men efter de första par avsnitten blir det bara bättre. Och även om den kanske aldrig når ett klimax av briljans är den, till och från, både smart och vacker. Det var självklart att jag skulle både se och tycka om den här serien med tanke på Jonathan Rhys Meyers huvudroll (Har följt denna gudom sen många år och kan inte hjälpa att han - även om i "gubbigare" roller de senaste åren - får mig att spinna som en kelig kattunge. Han är, i sig själv, perfektion. Släng sen in flashback scener där hans hår faller långt över axlarna och ytterligare nakenscener - alltså, ge den här snubben en säng och en.. typ.. grapefrukt.. och han kan göra en sexscen så het att den får en istapp att rodna - och jag är frälst)! men i slutänden är det inte alls Jonathan som räddar den här serien, utan fantastiska Katie McGrath i sin roll som Lucy och Jessica De Gouw som Mina. Sen föredrar jag på alla punkter "period drama" (framför alla 21st Century tonårs) vampyrer vad gäller film och serie. Så, beroende på vad jag jämför med, kan detta vara "en helt ok ny adaption av romanen" eller "den enda existerande tv-serien, vars handling kretsar runt vampyrer, som jag personligen funnit värdig att lägga min tid och energi på tillräckligt länge för att genomlida en hel säsong" (= inte illa alls)!
Frozen
Ja ja, jag vet att jag är sent ute med att se den här. Har, som sagt, haft mycket efterlängtat att titta ikapp på den senaste tiden och då har den (trots att jag definitivt är ännu en av alla Disneyskadade Prinsesswannabes, samt ett H.C.Andersen fan) åkt ner en bit på den listan (prioriteringar o s v). Till skillnad från (insåg jag precis) alla andra filmer jag hittills recenserat så har jag INTE läst litteraturen som den här filmen är (ganska löst?) baserad på - men som barn hade jag en inspelad videokasett med en tecknad film (från 1957) som jag tror följde originalet lite mer religiöst än den här faktiskt gör. Överlag tror jag mig minnas de flesta karaktärer och händelseförloppet ganska bra, så såg fram emot att se vad Disney skulle göra av dessa, men inte ens min (mer än 10 år långa) förvirring över vad som hände med The Little Mermaid i processen saga blir tecknad film kunde förbereda mig på förvandlingen som skett i skapandet av Frozen. Inte bara är det mesta helt borttaget, men det som är kvar är så gravt förändrat att det är till oigenkännlighet. Det enda eventuella problem jag faktiskt har med detta är avsaknaden av den omvända jungfru i nöd-tropen som gör den ursprungliga sagan ganska unik. Men så lyckas Frozen vinna min kärlek redan den första kvarten. Inte bara för att: 1. SKANDINAVISK ISPRINSESSA (bara en sån sak, liksom) och 2. Nya (som alltid: grymt medryckande) låtar. Men också: 3. En Disneyfilm om systrakärlek(!!!) som på ett klyftig sätt väljer att utmana gamla Disney-värderingar som funnits med från början utan att för den sakens skull förlöjliga dessa totalt. Det finns tyvärr för lite tid och för mycket att säga för att sammanfatta varför jag tycker att kärleksfokuserad, "rosa", ultrafeminin prinsessighet (om än inte helt oproblematiskt) fortfarande visst kan vara feministiskt - det får bli en annan gång! Men jag måste få argumentera emot de som menar att kärleken som det fokuseras på här först och främst skulle vara samma gamla flicka-möter-pojke stereotyp som alla gånger förr. Det har suckats och stönats över detta, men i besvikelsen över att det fanns en heterosexuell kärlekshistoria inflätat i filmen över huvud taget tycker jag att många missar en viktig poäng i handlingen: Svaret på vår hjältinnas problem är i slutänden inte (som antagonisten vill få henne, och oss, att tro) att hon behöver andras kärlek till undsättning, men snarare att finna vägen till räddnng inom sig själv. Sidospåret där hon förälskar sig försvagar inte budskapet att hon själv uppbådade kärleken, modet och styrkan att utföra hjältedåd på egen hand och aldrig behövde någon annans kärlek för att segra. Och, framför allt, vill jag argumentera emot föreställningen att Disney i Frozen tagit ett jättesteg tillbaka med 2000-talets hittills mest enfaldiga, jagsvaga, självdestruktiva och ytiga kvinnliga karaktärer. Och, faktiskt: jag tänker inte säga emot att båda våra protagonister genom filmens gång hinner visa prov på flera mindre smickrande personlighetsdrag. Men feminsim betyder heller inte att kvinnliga karaktärer alltid måste vara starka, kompetenta och under kontroll - det är rent av väldigt orealistiskt. Här har vi alltså två huvudkaraktärer som visar prov på psykologiska konsekvenser av en otrygg uppväxt och, till skillnad från flera av deras föregångare (som efter liknande, men ofta både mer extrema och långvariga, traumatiska förhållanden kommer ut relativt opåverkade på andra sidan), är dessa tillåtna vidare problematik i själva deras karaktär och omdöme. Och precis där kan jag (som "bristfällig" at best) relatera till de här karaktärerna på sätt jag aldrig kunnat med deras mer känslomässigt oklanderliga föregångare. Frozen är, sett med en "vuxnens blick", den enda Disney-film jag kan komma på som (självklart mer subtilt och barntillåtet) vågar snudda (även om ytterst subjektivt) vid högst realistiska, mörka saker som psykisk sjukdom och partnervåld. Så, det problematiska i att avvisa Elsa som en dålig kvinnlig karaktär (/Stark Kvinna™) och förebild på grund av hennes bräcklighet och instabilitet är att man då avfärdar en huvudroll med psykisk ohälsa som en potentiellt bra sådan och, ännu värre, antyder att verkliga personer med liknande problematik också är svaga och dåliga förebilder. Och att avvisa Anna som en dålig kvinnlig karaktär och förebild på grund av hennes inledande "kärlek vid första ögonkastet"-handling, där hon till på köpet blir rejält bränd, är minst lika problematiskt då detta på samma vis gör henne mänsklig, inte idiotisk (Kom igen: Efter en fruktansvärt isolerad och ensam uppväxt där samtliga familjemedlemmar gått bort eller avvisat henne klänger hon desperat fast vid den första person hon hittar som, till att börja med och till synes, älskar och förstår henne. Detta lämnar henne okritisk och naiv inför att hon samtidigt blir rakt igenom manipulerad av densamme). Och det är där jag tycker att Frozens feminism ligger. Elsa och Anna är inte pefekta, dom gör misstag och möter motgångar. Men ingenting inspirerar som en historia med igenkänningsfaktor över det som talar emot, snarare än för, en karaktär och som denna i slutänden ändå lyckas övervinna.
Jagten
Ja, återigen är jag sent ute. Ja, jag såg den här filmen framför allt i egenskap av ett Hannibal-fan. Ja, jag har en "crush" på Mads Mikkelsen (och ja, för fan, jag har haft ett skurk-älskar-komplex sedan jag var ca. 5-6 bast.. so sue me). Jag var i slutet av filmen inte det absolut största fanet i sällskapet, men tyckte definitivt den var bra. Måste erkänna att jag förväntade mig någon plötslig plot twist i slutet, och avsaknaden av en sådan gjorde mig.. en liten aning besviken? I synnerhet som jag liksom jobbade upp ett slags avståndtagande till övriga tittandes extrema översolidaritet med huvudkaraktären och förbittrade ställningstagande mot särskilt föräldrarnas agarande (något som jag sen kan se går igen hos samtliga recensioner jag kan hitta) - så jag fick alltså "erkänna mig besegrad". MEN det är också lite där skon klämmer för mig med den här filmen. Jag sympatiserar, som folk gör mest, enormt med huvudkaraktären Lucas och ilsknar flera gånger till rejält över den inhumana behandling han utsätts för. Dock måste jag också vara kritisk när det kommer till ett sånt här ämne och SPECIELLT när reaktionerna ser ut som de gör. För det som händer är att människor plötsligt tar sig rätten att lägga mer ved på den här vilseledande fördomen som finns, om att det i rättsväsendet fullkomligen skulle krylla över av falska anklagelser när det kommer till "sexualbrott"-frågan (Tillåt mig att, exempelvis, föreslå Lady Dahmers inlägg De flesta som anklagas för våldtäkt är skyldiga - eller du? Läs hela bloggen och följ via bloglovin för sjutton!) och den hyllas som en "ögonöppnare". Och ja, kanske om man är en lögnaktig femåring eller person med antisocial störning utan respekt för lagar och förordningar. Men vänder sig det här budskapet verkligen exklusivt (/över huvud taget) till dessa? Vad säger handlingen till oss andra? Jag tror verkligen inte att vi behöver en "tankeställare" i förmån för att inte riktigt ta barn på allvar - tvärt om! Det är väldigt problematiskt i en värld där offer för sexualbrott redans skäms och skräms till tystnad i tragiskt stor utsträckning. Som att vi behövde fler ursäkter att låta faktiska sexbrottslingar gå lösa och oövervakade i samhället, liksom. Att folk för övrigt skulle ha en så pass blint solidarisk inställning till barn, på älskade släktingar och vänners bekostnad, är ännu en spottloska i ansiktet på verkligheten och jag blir ta mig fan, personligen, illa berörd över tittarnas reaktioner. Vad detta, tydligt som något, visar är hur vi generellt snarare, i själva verket, är väldigt ovilliga att ta ett barns parti eller ens ifrågasätta någon vi tycker om (även om detta bara är en karaktär vi känt i uppskattningsvis en timme). Och här fanns faktiskt ett tillfälle att verkligen väcka insikt hos tittaren, med en slutkläm som hade fått människor som aldrig tänkt tanken att ifrågasätta där ifrågasättande egentligen hör hemma. Jo, det händer och det är enormt fruktansvärt. Och jo, även när någon faktiskt har gjort något så ska inte samhället ta lagen i egna händer på det sätt som visas här (Dock det här med föräldrarna i filmen: Dom gör bara sitt förbannade jävla jobb!? Jag bryr mig inte om ifall det är mitt eget syskon, min förälder, partner eller bästa vän.. säger mitt eller någon annans barn, syskon, husdjur - eller på annat sätt visar minsta antydan - att den utnyttjats sexuellt så tar jag, som ansvarstagande förmyndare över denne själv eller andra barn/husdjur, ta mig fan avstånd från den anklagade för gott och det önskar jag att alla andra också lika självklart skulle). Det går inte att bara strunta i statistiken och fortsätta reproducera en kultur där misstänka brottsoffer ofta ställs till svars i högre grad än de misstänkta gärningsmännen och där vi, vecka efter vecka, översköljs med nyhetsartiklar om skandalösa frikännelser. Filmen är väldigt gripande, välgjord och Mads gör en otrolig huvudroll.. men i en värld där det första som händer vid ordet "våldtäkt" är att folk drar öronen åt sig, blir defensiva, viskar "lögnare" från mun till mun, dunkar bästa kompisen (Världen schysstaste, ju. Skulle aldrig göra "något sånt"!) i ryggen och säger att om något faktiskt hände så var det garanterat för att den andre ville det - oavsett om den faktiskt sa det rakt ut eller inte. Lucas framställs för övrigt som nästan karikatyriskt felfri och heroisk, och omvärlden så omåttligt tyrannisk, att det blir nästan omöjligt för mig att inte tro att det måste vara ett "trick" för att lura tittaren och jag måste hålla fast vid att det var synd på en chans till ett (på riktigt) rungande överraskningsmoment i slutet (och det hade inte ens, per automatik, behövt innebära att huvudpersonen var den egentliga gärningsmannen. Bara jag som såg en annan glasklar kandidat?). En SJUA (av tio) för bara filmen, med knuff ner till en FYRA för alla dumma jävlar som använder filmens värld till grund för uppfattning av verkligheten (gå nu gärna tillbaks under "Dungeon Keeper" i det här inlägget och läs om biten angående människors kapacitet att skilja fiktion och verklighet så kanske du förstår vad jag menade när jag sa att det finns en motsättning där). Nej, man KAN inte avgöra om ett barn faktiskt bara ljuger.. men jag frågar mig vad som är alternativet?
Har haft "a thing" för färgad liner den senaste tiden, som jag fortsätter göra - framför allt för att det är mycket roligare (både att göra och bära). Kör ju normalt antingen väldigt neutrala, hudnära färger eller också min gamla vanliga sotiga, svarta look (beroende på tillfälle), så är lite lyrisk över att ha fått in en färgklick på ett sätt som faktiskt faller mig i smaken. Har dessutom öppnat upp för fler diskussioner än min vanliga sminkning (om det sen är så att folk egentligen tycker att det är skitfult och bara gör en sån där "mean girl"-grej, eller genuint tycker det är lika snyggt som jag, får stå för dom). Det jag gör är att jag använder mer hudfärgade toner till ögonlocket (brukar köra neutrial bas, mörkare färg i yttre tredjedelen och en mer ljus, skimrande ton i den inre) innan jag applicerar färgstark liner längst ögats nederkant som jag intensifierar med en dylik ögonskugga, och sen lägger jag en mer intensivt svart liner längst överkanten, samt skuggar svart i ögats ytterkant (jag kör personligen sällan på någon särskilt markant vinge, utan skuggar hellre, men det gör man såklart lite som man vill). För färgklicken föredrar jag:
Urban Decay 24/7 Glide-On Eye Pencils
Har hittills provat på lila (favoriten), grön och blå, eftersom dessa är de enda kombinationer både penna och skugga (Show Pony Shadow Box) jag haft till hands som matchat någotsånär. Ska definitivt testa fler färger när jag väl införskaffar lite nya ögonskuggor (Har en gul penna jag tror skulle se riktigt häftig ut med rätt skugga. Samt en rosa.. men jag undviker för egen del rosa/röda färger - lätthänt att det istället ser ut som en allergisk chock om man inte har tekniken riktigt. Haha). Utmärkt sätt att framhäva olika nyanser ur irisen. Har lite alla möjliga färger i mina ögon (som kommer fram mer och mindre bra i olika ljus och omgivningar) så med rätt penna kan man lätt "ändra" ögats färg på en handvändning. Skulle egentligen tagit en bild, men det har bara inte blivit av (Är ingen "selfie person" alls. Förr brukade jag ta sådär överdrivet många vid samma tillfälle, men inte ens då hände det särskilt ofta. Nu för tiden blir det att jag tar kanske 3-4 bilder innan jag väljer en jag gillar bäst och tar bort resten, men oftast glömmer jag bort att ta bilder flera månader åt gången. T o m när jag bestämt att jag ska. Virrpanna).
Precis som förutsatt blir det tema-bok den här månaden (har knappt läst något över huvud taget vad gäller ASoIaF sen senast, så det lär dröja innan något nytt dyker upp). Väljer också här Alla Hjärtans Dag-temat och tänkte tipsa om min absoluta favorit inte bara vad gäller just den romantiska kärlek som ofta(st) åsyftas när man talar om dagen.
The Last Unicorn
Finns ingen konkurrens whatsoever om vilken bok som är mitt första val när det kommer till att representera "bästa kärlekshistorien" och det faller sig minst lika naturligt att jag på det hela taget väljer just den som första bok jag inte läser för stunden men rekommenderar ändå eftersom det också är min absoluta favoritbok i alla kategorier. Finns inte många delar av mitt liv som inte influerats (Vågar påstå - och jag drar mig i regel för grandiositet av alla slag - att jag kan vara världens absolut största fan. Vi snackar om en besatthet som lägger Annie Wilkes i lä!) av den här franchisen. Jag har, från då jag var stor nog att se den och förstå handlingen, formats i mångt och mycket utav filmen, musiken, mytologin, författaren, språket, röstskådespelarna, karaktärerna (min första tatuering, här till vänster, föreställer huvudkaraktären).. men någonstans (1968) började ju allt ändå med boken: Sagan om Enhörningen. Om jag säger att jag (när jag väl, till min stora lycka, insåg att boken kanske hade en annorlunda titel på svenska och så äntligen, efter ÅR av intensiv längtan, lyckades leta upp den på byns bibliotek) läste den 20 gånger under mina (sena) barn- och (tidiga) tonår är det en underdrift med marginal. Skulle kunna göra den här texten så utdragen, och tråkig för gemene person, att jag ALDRIG blir klar med det här inlägget. Men jag ska hoppa över det och bara konstatera att det här är en bok som den fantasy-älskande INTE vill missa. Inte heller vill denne missa Two Hearts (2005) som är en kortare uppföljande novell och under länken (på författarens hemsida) finns att läsa i sin helhet. Under många, långa år har det också varit tal om att göra en remake på filmen (och det har varit ordentligt uppe på tapeten vid ett par tillfällen) och länge (säg 2002-2009) stöttate jag detta blint - väntade och längtade. Men jag väntar och längtar inte längre. Jag bävar! Samtidigt som jag, om någon, tycker att författaren förtjänar allt erkännande han kan få står jag också i egenskap av (den enda?) person som HATAR (människoförakt till 1000 på denna punkt) hela grejen som skett med enhörningen som mytologi i massmedia och populärkultur de senaste 5 åren sisådär. Av vad den som symbol och mening ursprungligen innebar finns för mig mer eller mindre BARA The Last Unicorn kvar och den förtjänar inte att smutsas ner i händerna på all själlös mainstream-agenda som råder. Pärlor åt svin. Internet dödade enhörningen. Hipster-fucking-overload. Säga vad man vill om min själviska ovilja att dela med mig av "min" fandom (i alla fall till vilket lågpris som helst), men det är för att den betyder så galet mycket för mig. Den här boken (och dess uppföljare) har kostat mig så himla mycket hjärtesorg (som jag har gråtit mig fördärvad och fortfarande gör VARENDA GÅNG). Men utan den, kan jag med all säkerhet säga, hade jag varken varit den jag är eller, troligtvis, ens levt längre.
Fick till slut min lakritschoklad efter att jag varit galet sugen under flera dygn och med inspiration av det lyckliga ögonblicket kommer den här kategorin denna månad bestå av min topplista över de ~200g Marabou chokladkakor jag testat vid någon tillfälle (visade sig att jag kan minnas mig ha provat alla utom en: mörk choklad) av nu existerande sorter.
1. Black - Som lakritsgalen är denna för det mesta mitt uppenbara val. Mmm..
2. Schweizernöt - Innan "Black" kom var denna standardvalet under lång tid.
3. Helnöt - Kunde vara 2:a men utformad störande för tvångstankestinn hjärna.
4. Digestive - Aldrig köpt själv, men fortsätter förvånas positivt varenda gång.
5. Apelsinkrokant - Naw.. Tantilutt-chokladen! Helt ok, men ej personlig favorit.
6. Mjölkchoklad - Runt mitten får självklart "originalet" ligga. Inga konstigheter.
7. Peanut - En besvikelse. Älskar jordnöt, men den här var tyvärr riktigt tråkig.
8. Daim - Inget daim-fan (utom vad gäller glass). Inte sämst, men inget för mig.
9. Mintkrokant - Kommer inte ihåg den så väl? Ätit en gång och inte gjort om.
10. Frukt & Mandel - Usch, AVSKYR 2 saker i matväg och russin är en av dom.
Musik
Hade bestämt mig för en "Melodifestivalen Topplista Deluxe" (med mina 10 favoritbidrag) den här månaden, men så lämnade Melodifestivalen så himla mycket att önska i år. Kan bara komma på (knappa) två låtar värda att nämna, så det fick bli en kompromiss..
Ace Wilder - Busy Doin' Nothin'
Although some might say I throw life away, I just ain't got time to save. I might be insane and I may complain - Don't believe "No pain, no gain".
4. Digestive - Aldrig köpt själv, men fortsätter förvånas positivt varenda gång.
5. Apelsinkrokant - Naw.. Tantilutt-chokladen! Helt ok, men ej personlig favorit.
6. Mjölkchoklad - Runt mitten får självklart "originalet" ligga. Inga konstigheter.
7. Peanut - En besvikelse. Älskar jordnöt, men den här var tyvärr riktigt tråkig.
8. Daim - Inget daim-fan (utom vad gäller glass). Inte sämst, men inget för mig.
9. Mintkrokant - Kommer inte ihåg den så väl? Ätit en gång och inte gjort om.
10. Frukt & Mandel - Usch, AVSKYR 2 saker i matväg och russin är en av dom.
Hade bestämt mig för en "Melodifestivalen Topplista Deluxe" (med mina 10 favoritbidrag) den här månaden, men så lämnade Melodifestivalen så himla mycket att önska i år. Kan bara komma på (knappa) två låtar värda att nämna, så det fick bli en kompromiss..
Ace Wilder - Busy Doin' Nothin'
Although some might say I throw life away, I just ain't got time to save. I might be insane and I may complain - Don't believe "No pain, no gain".
Favoriten bland årets urval. Ärligt talat fastnade jag inte för den innan jag hörde studioversionen (och tyvärr är det inget bra tecken alls i en tävling där det ofta gäller att ha genomslagskraft redan första ½ minuten). Trots det hade jag dock på känn att den skulle gå till final. Den har en väldigt trendig kvalité över sig som ligger helt rätt i tiden - och som en tant som jag kan behöva vänja sig vid innan jag kan ta den till mig. Men sen har den bara fortsatt att växa för min del. Personligen tyckte jag själva numret var lite.. Bananer i Pyjamas.. så hade önskat ett liiite "värdigare" framträdande (men det kanske är en del av charmen?), så är det bara Eurovision Song Contest nästa sen! Heja, heja!
Sanna Nielsen - Undo
Baby I'm in trouble, every time I look into your eyes. Save me. Oh, I'm gonna save me - far away from all the crazy lies.
Sanna Nielsen - Undo
Baby I'm in trouble, every time I look into your eyes. Save me. Oh, I'm gonna save me - far away from all the crazy lies.
Den här är väl raka motsatsen till det förra på många sätt. Vad Sanna saknar i "trendighet" väger hon istället upp för med "djup". Tror den här låten är lättast av bidragen i final att, utan att behöva reflektera särskilt mycket över saken, relatera till? Visst, tycker som många andra att det är tråkigt att hon hittills aldrig vunnit efter alla år hon deltagit med sin sköna stämma och fina bidrag, fast samtidigt har det alltid funnits andra som varit snäppet vassare. Men även om jag håller mina tummar för Ace Wilder (Som jag gissar på kommer på en kanske.. 4e.. plats. Om det finns någon rättvisa i världen INTE lägre än så i alla fall!), så är jag faktiskt ganska övertygad om att det tillslut är Sannas tur att vinna i år. Tror dock det kan bli svårt för den att göra sig bra i ESC, men vad vet man?
Zedd - Find You
High on words we almost used. We're fireworks with a wet fuse. Flying planes with paper wheels - to the same Achilles heels.
2. HÖJDPUNKTER?
Februari både kom och gick SNABBT, och inte mycket hann hända som slog mig som "höjdpunkter", men en grej som står ut som en positiv förändring är i alla fall att jag efter moget övervägande tillslut beslutade att offra sängramen för att få in båda madrasserna i sovalkoven. Stilfascist som jag kan vara i vissa fall har tanken att behöva sova madrass igen tagit mig emot ända sedan jag i Oktober flyttade in i en flygelbyggnad (ja, jag bor alltså för övrigt i hus numera), men i slutänden var det ändå definitivt värt det. Inte minst för att det plötligt öppnar upp hundra nya möjligheter vad gäller vidare inredning (eftersom här plötsligt finns PLATS där tidigare bara fanns en enda jättesäng).
3. VEM LEVERERAR?
Den här månaden var det överraskande (och hjärtslitande) svårt att välja ut BARA TRE (för nu kan jag bara inte dra ut längre på att skriva klart det här inlägget än jag redan gjort) personer till denna kategori. Jävlar vad mycket bra blogginlägg, initiativ och krönikor det fanns att välja på och vilket lyxproblem att inte kunna bestämma sig bara för att det finns så många. Underbart! Till slut bestämde jag mig i alla fall för:
Eleonore Pourriat
Har förstått att den här kortfilmen egentligen har något år på nacken nu, men jag (liksom de allra flesta andra?) upptäckte den via den Engelsktextade uppladdningen på YouTube som skedde här i Februari. Filmen har sen dess fått nästan 8,5 miljoner visningar (Kommentarsfält, rating-system och sätt att kontakta kanalen är som väntat avstängda. Detta är bara standardvillkoren för någon som vågar lägga upp något feministiskt initiativ alls, om densamme inte vill mötas av ändlösa mängder hat, hot, trakasserier och bli överväldigad av beskyllelser om manshat och propaganda). Jag tycker filmen säger en hel del i just #manshat-diskussionen som varit uppe på tapeten och visar skillnaden på vad mans- och kvinnohat (i ren jävla praktik) innbär. Ingen som ser den här filmen kan väl påstå att det som illustreras inte är rent och skärt manshat, att mannen i filmens eventuella kvinnohat (ur sin förtryckta situation) är befogad och bara en sund reaktion på den verklighet han lever, samt att verkligheten faktiskt INTE ser ut på det här sättet? Däremot är det precis så verkligheten faktiskt ser ut för många, många kvinnor och fortfarande så vill man inte kalla den (verkligheten) för just kvinnohatisk. Man vill helst helt förneka existensen av den och, om inte, så vill man linda in den i urskuldrande omformuleringar. Tills rollerna plötsligt är omvända. Dags att öppna ögonen snart?
Genusfotografen
En utav nästan tjugoåttatusen (!) att rösta var jag inte en utav de som lade min röst på det vinnande bidraget i Årets Sexist 2013, men står 100% bakom både projektet på det stora hela och även att en.. "värdig".. vinnare utsågs. Mycket tankeväckande initiativ som jag hoppas få se mer av i framtiden (inte för att jag uppskattar att det ens ska behövas, men för att jag tyvärr är övertygad om det gör det). Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om jag skulle ta med det här, då det dels redan fått väldigt mycket publicitet (så en länk från min lilla blogg gör knappast varken till eller från) och dels så finns det inte så mycket att tillägga i saken - initiativet talar helt för sig själv, det som kan sägas har redan blivit sagt och antingen så hatar man det eller också älskar man det. Men det hade nästan varit feministisk dödssynd att INTE, åtminstone i all korthet, nämna prisutdelningen, samt gratta och önska vinnaren American Apparel bättre lycka (/smartare beslut) detta år.
Glitter Blaster
Via min twitterfeed klickade jag mig in på inlägget Att bryta illusionen om kvinnan. En läsning jag verkligen inte ångrar att jag tog mig tid för (så jag läste även igenom bloggens resterande inlägg). Igenkänningsfaktorn ligget på 1000 (Dock, av uppenbara orsaker, mycket mindre på övriga inlägg. Så på ett sätt var det svårare - och därav såklart också förmodligen viktigare! - att ta till mig personligen utav dessa. Jag vill/kan/bör inte på något sätt ta mig friheten att försöka definiera dessa, men rekommenderar varmt att läsa igenom, och följa, bloggen då jag nämligen tror mig kan ha hittat en liten guldgruva här!) och jag sitter bara och nickar instämmande genom hela läsningen. Inlägget tar upp det här med myten om den "naturliga kvinnan", dubbelbestraffning och om hur kraven på dig som kvinna finns där för dig att bara fogligt följa, samtidigt som du ofta förväntas göra ditt bästa för att dölja det. Nå, kan inte på något sätt tala för innehållet bättre än själva inlägget gör. Så, som sagt: Väldigt värt att läsa - se till att inte missa det nu!
Zedd - Find You
High on words we almost used. We're fireworks with a wet fuse. Flying planes with paper wheels - to the same Achilles heels.
Däremot ingen melodifestivallåt, men kanske den låt som gått varmast här hemma (särskilt i början av) Februari månad. Aldrig fastnat för, även om absolut inte haft något emot, Zedd innan men den här tyckte jag faktiskt var riktigt bra. Inte direkt min vanliga typ av musik - fast om jag gillar både röster (här Matthew Koma och Miriam Bryant) och texten (här i alla fall bitvis) så KAN det funka ändå. Och det gjorde det den här gången! Senaste två veckorna sisådär har videons visningar dock skjutit i höjden.. så den kanske snart nog blir överspelad? Men än så länge har den inte tappat sin dragningskraft för min del.
2. HÖJDPUNKTER?
Februari både kom och gick SNABBT, och inte mycket hann hända som slog mig som "höjdpunkter", men en grej som står ut som en positiv förändring är i alla fall att jag efter moget övervägande tillslut beslutade att offra sängramen för att få in båda madrasserna i sovalkoven. Stilfascist som jag kan vara i vissa fall har tanken att behöva sova madrass igen tagit mig emot ända sedan jag i Oktober flyttade in i en flygelbyggnad (ja, jag bor alltså för övrigt i hus numera), men i slutänden var det ändå definitivt värt det. Inte minst för att det plötligt öppnar upp hundra nya möjligheter vad gäller vidare inredning (eftersom här plötsligt finns PLATS där tidigare bara fanns en enda jättesäng).
3. VEM LEVERERAR?
Den här månaden var det överraskande (och hjärtslitande) svårt att välja ut BARA TRE (för nu kan jag bara inte dra ut längre på att skriva klart det här inlägget än jag redan gjort) personer till denna kategori. Jävlar vad mycket bra blogginlägg, initiativ och krönikor det fanns att välja på och vilket lyxproblem att inte kunna bestämma sig bara för att det finns så många. Underbart! Till slut bestämde jag mig i alla fall för:
Eleonore Pourriat
Har förstått att den här kortfilmen egentligen har något år på nacken nu, men jag (liksom de allra flesta andra?) upptäckte den via den Engelsktextade uppladdningen på YouTube som skedde här i Februari. Filmen har sen dess fått nästan 8,5 miljoner visningar (Kommentarsfält, rating-system och sätt att kontakta kanalen är som väntat avstängda. Detta är bara standardvillkoren för någon som vågar lägga upp något feministiskt initiativ alls, om densamme inte vill mötas av ändlösa mängder hat, hot, trakasserier och bli överväldigad av beskyllelser om manshat och propaganda). Jag tycker filmen säger en hel del i just #manshat-diskussionen som varit uppe på tapeten och visar skillnaden på vad mans- och kvinnohat (i ren jävla praktik) innbär. Ingen som ser den här filmen kan väl påstå att det som illustreras inte är rent och skärt manshat, att mannen i filmens eventuella kvinnohat (ur sin förtryckta situation) är befogad och bara en sund reaktion på den verklighet han lever, samt att verkligheten faktiskt INTE ser ut på det här sättet? Däremot är det precis så verkligheten faktiskt ser ut för många, många kvinnor och fortfarande så vill man inte kalla den (verkligheten) för just kvinnohatisk. Man vill helst helt förneka existensen av den och, om inte, så vill man linda in den i urskuldrande omformuleringar. Tills rollerna plötsligt är omvända. Dags att öppna ögonen snart?
Genusfotografen
En utav nästan tjugoåttatusen (!) att rösta var jag inte en utav de som lade min röst på det vinnande bidraget i Årets Sexist 2013, men står 100% bakom både projektet på det stora hela och även att en.. "värdig".. vinnare utsågs. Mycket tankeväckande initiativ som jag hoppas få se mer av i framtiden (inte för att jag uppskattar att det ens ska behövas, men för att jag tyvärr är övertygad om det gör det). Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om jag skulle ta med det här, då det dels redan fått väldigt mycket publicitet (så en länk från min lilla blogg gör knappast varken till eller från) och dels så finns det inte så mycket att tillägga i saken - initiativet talar helt för sig själv, det som kan sägas har redan blivit sagt och antingen så hatar man det eller också älskar man det. Men det hade nästan varit feministisk dödssynd att INTE, åtminstone i all korthet, nämna prisutdelningen, samt gratta och önska vinnaren American Apparel bättre lycka (/smartare beslut) detta år.
Glitter Blaster
Via min twitterfeed klickade jag mig in på inlägget Att bryta illusionen om kvinnan. En läsning jag verkligen inte ångrar att jag tog mig tid för (så jag läste även igenom bloggens resterande inlägg). Igenkänningsfaktorn ligget på 1000 (Dock, av uppenbara orsaker, mycket mindre på övriga inlägg. Så på ett sätt var det svårare - och därav såklart också förmodligen viktigare! - att ta till mig personligen utav dessa. Jag vill/kan/bör inte på något sätt ta mig friheten att försöka definiera dessa, men rekommenderar varmt att läsa igenom, och följa, bloggen då jag nämligen tror mig kan ha hittat en liten guldgruva här!) och jag sitter bara och nickar instämmande genom hela läsningen. Inlägget tar upp det här med myten om den "naturliga kvinnan", dubbelbestraffning och om hur kraven på dig som kvinna finns där för dig att bara fogligt följa, samtidigt som du ofta förväntas göra ditt bästa för att dölja det. Nå, kan inte på något sätt tala för innehållet bättre än själva inlägget gör. Så, som sagt: Väldigt värt att läsa - se till att inte missa det nu!
Ice Queen
Hellew! Nu sitter jag här igen. Insåg nyss att det bara är dagar kvar på den här månaden (trodde jag hade mer tid kvar på mig att påbörja nästa "favorit"-inlägg) och borde alltså egentligen skriva på annat nu (kommer verkligen få lov att göra en ansträngning under den kommande veckans kvällar). Men just ikväll kan jag bli avbruten när som helst, så jag vågar inte riktigt påbörja något som jag ändå kan tvingas avsluta tvärt - vilket är sjukt irriterande när man väl lyckats få upp ett stadigt tankeflöde och tempo. På samma sätt som det är svårt att skriva något ö h t om man alls inte hittar "spåret". Kan t o m vara ganska marigt att skriva ihop något kortare om jag, som nu, inte har klart för mig riktigt vad det är jag vill ha sagt. Lite som när man har garderoben full, men inget att klä på sig. För egentligen händer det ju saker man skulle kunna skriva om hela tiden, varje dag, men samtidigt känns ½ av dom för "alldagliga" och "intetsägande" och den andra ½.. ptja.. jag är på ett instinktivt plan ganska privat som person (jag försöker att motarbeta detta eftersom jag samtidigt, enligt erfarenhet, funnit att det är små skitsaker man gömmer undan som har en tendens att komma tillbaks och göra livet surt för en långt senare och då, som ett laddat batteri, med kraften av en juggernaut. Men all sådan oreserverad uppriktighet från min sida är väldigt konstlad och faller sig inte alls naturligt).
Ingenting. Ingenting i min kalender idag.
Haft en lugn, skön sovmorgon/-dag. Började skriva på ett inlägg i förrgår, men datorn bestämde sig för att starta om sig själv när jag nästan skrivit klart. När jag öppnade min webbläsare igen var jag fortfarande inloggad och inlägget fanns kvar så jag försökte posta, men då loggades jag ut och kunde sen inte komma över texten via några som helst gamla beprövade knep. Varvid jag gav upp och gick till sängs istället. Omotiverande skitsaker kan jag nämligen klara mig utan. Det på att jag redan är ganska nedstämd i allmänhet just nu. Skulle inte säga att jag ligger och trycker på någon botten, direkt, men ändå mycket oro och stress som spökar. Handlar till stor del om att det även den här månaden har varit kärvt att få ekonomin att gå ihop. Nu är jag verkligen inte (förvisso en relativ fråga) någon materialist på det viset och föredrar i regel mer "andliga" belöningar för mina ansträngningar. Men samtidigt, i världen som den faktiskt ser ut idag, ÄR pengar en stor del i att ens kunna "unna sig" frihet och levnadsrum över huvud taget. Motsägelsefullt som detta faktiskt låter är. Så när jag lägger manken till för att få saker och ting att gå ihop och det ändå inte funkar blir det hos mig, som de flesta (?) andra, ändå en frustration.
Vad mer? Uhm.. Förra helgen (torsdag-måndag) spenderades med en ovanligt envis "kräksjuka" av något slag. Blev uppvaktad på sängen med Alla Hjärtans-fika som kom upp ungefär lika snabbt som ner (Men det är tanken som räknas. Haha). Och sen var det tydligen dags för "den där" veckan som dyker upp ibland (för mig oftare varannan, snarare än varje, månad) att inkräkta på mitt liv, istället. Sjukt sugen på choklad (Marabou Black!), men är totalt pank. Däremot får jag väl vara tacksam att jag är en lyckligt lottad som aldrig någonsin, i mitt liv, upplevt en "riktig mensvärk" och har också bara "rikligare flöde" högst 1 gång av 10 eller så. När det väl blir en av de tio så är det dock en riktig jävla monstermens och jag förstör ungefär alla trosor och byxor jag äger hur mycket jag än springer och byter skydd. Dessutom, även om jag inte upplever mensvärk, så är den där ilande, obehagliga, trängande känslan av en uppkörd tampong (då av "normal" storlek - "mini"-varianterna fungerar bättre, men det finns ingen chans i helvetet att jag skulle klara mig på dom under de första två dagarna) mer än nog för att ge mig impulser att vilja ass-&-fitty-race:a längst mittgången på ICA Supermarket, alternativt krypa ihop i fosterställning och snyfta ömkligt tills det är över. Och, för mig, var menskopp (tar upp detta eftersom det typ ALLTID kommer på tal i dylika sammanhang) ingen lösning heller.. tyckte dels inte att dom var särskilt bekväma alls, och dels, när jag skulle ta in och (framför allt) ut dom, rent smärtsamma. Började med en Medium och när det inte funkade bytte jag till en Small, men slutade nästan direkt då det helt enkelt inte var något bra alternativ för mig och min kropp. Bindor, om inte absolut nödvändigt, har jag heller aldrig varit något fan av (kanske minst av de tre, faktiskt!) p g a vanliga orsaker som jag gärna slipper lista, och diverse preventivpreparat är varken rekommenderat för mig personligen och gör för övrigt bara blödandet värre. Klimakteriet är väldigt välkommet nu, tack!
Vad mer? Uhm.. Förra helgen (torsdag-måndag) spenderades med en ovanligt envis "kräksjuka" av något slag. Blev uppvaktad på sängen med Alla Hjärtans-fika som kom upp ungefär lika snabbt som ner (Men det är tanken som räknas. Haha). Och sen var det tydligen dags för "den där" veckan som dyker upp ibland (för mig oftare varannan, snarare än varje, månad) att inkräkta på mitt liv, istället. Sjukt sugen på choklad (Marabou Black!), men är totalt pank. Däremot får jag väl vara tacksam att jag är en lyckligt lottad som aldrig någonsin, i mitt liv, upplevt en "riktig mensvärk" och har också bara "rikligare flöde" högst 1 gång av 10 eller så. När det väl blir en av de tio så är det dock en riktig jävla monstermens och jag förstör ungefär alla trosor och byxor jag äger hur mycket jag än springer och byter skydd. Dessutom, även om jag inte upplever mensvärk, så är den där ilande, obehagliga, trängande känslan av en uppkörd tampong (då av "normal" storlek - "mini"-varianterna fungerar bättre, men det finns ingen chans i helvetet att jag skulle klara mig på dom under de första två dagarna) mer än nog för att ge mig impulser att vilja ass-&-fitty-race:a längst mittgången på ICA Supermarket, alternativt krypa ihop i fosterställning och snyfta ömkligt tills det är över. Och, för mig, var menskopp (tar upp detta eftersom det typ ALLTID kommer på tal i dylika sammanhang) ingen lösning heller.. tyckte dels inte att dom var särskilt bekväma alls, och dels, när jag skulle ta in och (framför allt) ut dom, rent smärtsamma. Började med en Medium och när det inte funkade bytte jag till en Small, men slutade nästan direkt då det helt enkelt inte var något bra alternativ för mig och min kropp. Bindor, om inte absolut nödvändigt, har jag heller aldrig varit något fan av (kanske minst av de tre, faktiskt!) p g a vanliga orsaker som jag gärna slipper lista, och diverse preventivpreparat är varken rekommenderat för mig personligen och gör för övrigt bara blödandet värre. Klimakteriet är väldigt välkommet nu, tack!
26, bor i andra hand och har inge kul. Borde ta mig ut. Stackars mig. Ingen bryr sig om lilla jag.
Kramsnö & Helgbestyr
"Januari Favoriter" borde väl tala för sig själv, men har inte suttit så mycket vid datorn och när jag faktiskt har gjort det har mycket tid gått åt till att försöka få klart det förbannade inlägget. Ett inlägg av den omfattningen tar ändå några sittningar att skriva ihop. Och helvetet vad det kändes energikrävande mot slutet.. nu när jag fått det gjort känns det som jag kanske har tagit mig litet vatten över huvudet med detta, så bli inte förvånad om "Februari Favoriter" inte är i närheten av lika ingående på fullt så många punkter. Hehe. En ny "design" (alltså, hatar egentligen det ordet i det här sammanhanget) har jag också lyckats få ihop. Kanske inte den bästa bland alla miljoner snygga som finns därute, men bra mycket bättre än den förra enligt mitt tycke (mycket stilrenare, mer personlig).
Helgen har bestått av 1. En fredagskväll där jag (För att först förklara bilden: Roade mig, i väntan på att bli upphämtad, med att rulla en snögubbe i miniatyr - ungefär 15cm från huvud till rot. Kan inte motstå perfekt kramsnö. Hade inga alternativ till knappar och öga-öga-näsa-mun, eller mini-lykta, dock så fick lägga till det i efterhand) skrev klart nämnda inlägg i sällskap av min kebabtallrik och coca-cola zero on the rocks. Alternativet att välkomna Februari med sällskap och alkodryck fanns som vanligt också med på kartan, men min pigghet ligger på en, ungefär, all time low-nivå (Har visat sig att jag tydligen lider av järn- och vitaminbrist. Fick med andra ord utslaget: "Obetydligt!" av de alternativ jag nämnde i mitt inlägg från den 13e Januari. För sakens skull kan jag ju berätta att jag var, ungefär, helt övertygad om att jag blivit på smällen - det "åtgärdbara" alternativet - så hade lite panik där ett tag. Inte för att jag på mental, eller moralisk, nivå upplever abort som något värre än ett vanligt gynekolog- eller tandläkarbesök. Men rent fysiskt är det faktiskt ett ganska påfrestande ingrepp. Dålig stämning vart sämre stämning då jag fick reda på att symptomen istället skulle kunna tyda på bl a fucking cancer - det "katastofala" alternativet - så den egentliga orsaken känns jävligt lindrig). Energin duger inte mycket mer till än att uträtta dagens ärenden innan jag däckar av eller, med lite tur, orkar ta ett bad och läsa några sidor bok först. Utgången brukar vara densamma ändå. Jag = Däckad. I allra bästa fall från tidig kväll till ~4 på morgonen. I allra värsta fall bara 2-3 timmar innan jag vaknar strax runt midnatt och då känner mig helt utvilad och inte kan somna om (är ju SÅ LUSTIGA dagar man får efter en sån natt. Eller nä. Typ mer: "Om någon gör någonting som irriterar mig. Minsta lilla. Går i vägen.. skrattar fult.. blinkar fel.. så bered er på Stockholms Blodbad 2.0!" ELLER så kan det faktiskt bli tvärt om och jag blir helt hysteriskt energisk och lättroad). 2. En lördag där jag till min förvåning insåg att jag gjort mig en ny vän (på ett ställe där jag mest trodde att utbytta ord varit artighetsfraser). Då detta involverar min rehabilitering vill jag inte skriva ut alltför mycket eftersom jag är under sekretessavtal och inte vet hur denne ser på saken, men det värmde hjärtat att bli ihågkommen och inkluderad av någon jag bara träffat ytligt vid 4 tillfällen än så länge. Handlade (och lagade senare) burgare och avslutade kvällen/natten med ett telefonsamtal. 3. Tog mig upp väldigt sent idag, då det pratades till långt in på natten, och har gjort absolut ingenting av min dag efter det. En Februari-Söndag som många andra.
Belial 2.0.1
