Åh, kära nån. Har egentligen ALLDELES FÖR MÅNGA andra utkast jag skulle kunna/borde skriva klart först, men debatten runt Disney och Sexualiserad Barnkultur hos Lady Dahmer har helt uppslukat mitt intresse och jag började skriva en kommentar som, i ganska vanlig ordning nuförtiden, blev så absurt lång att det bara kändes opassande att posta den (vilket jag ibland kan jag tänka mig att göra ändå, om den t ex helt skulle förlora sin relevans genom att postas på annan plats). Så den här gången får det bli ett blogginlägg av mina tankar runt ämnet istället. Det här med barns sexualitet brukar ju ofta röra upp ganska mycket känslor och bara för att snabbt skynda över det så anser jag att det är två helt skilda saker att mena att barn faktiskt HAR EN och att framhärda att vuxna skulle ha någonting i den att hämta över huvud taget. Att man ens ska behöva förtydliga detta är förståss sorgligt, men en åtgärd jag känner mig tvingad att göra efter tidigare erfarenhet av att diskutera ämnet. Idag tänkte jag skriva lite mer om balansgången mellan att tycka om något och att kunna identifiera problematiska elementen hos samma sak. Samt styrka i vilken hög grad fiktion (böcker, filmer, spel, tv-serier), faktiskt, kan vara med och forma oss och våran sexualitet - mycket med mina egna erfarenheter som utgångspunkt.

Jag vill framför allt fokusera på tecknad film och serie. Räknar dessa som två utav mina huvudsakliga intressen och de utgör en stor portion av vart jag hämtar bränsle (Ibland kan "guilty pleasures" vara den bästa formen belöning. Jämför med motsvarande "unna sig" bland hälsohetsare). Disney, My Little Pony, Sailor Moon.. don't even get me started. Det är också ett sådant ämne jag diskuterar så ofta i feministiska sammanhang att det, för mig, börjat bli en utav de där sakerna som ibland kan få mig att känna mig helt dränerad på feministisk energi. Och det är faktiskt i regel INTE ALLS på grund av de som är kritiska eller helt vänder sig ifrån ens mina egna, personliga favoriter. Nej, de som jag oftast upplever är de mest oresonliga tjurskallarna är faktiskt de som tvångsmässigt försvarar sin fandom, och varje del av den, till döddagar. Jag tror att man måste kunna vara kritisk även till det man tycker mycket om. Personligen kan jag till och med tycka att det är en del av det roliga med att vara ett fan av något att just kunna se det för både det bra OCH det dåliga (vrida och vända, ifrågasätta och diskutera vad som kan göras bättre). Allt med filmen, serien, eller företaget, och dess fans, bästa i åtanke såklart (det är förståss en helt annan sak att vara så kritisk angående något att man vägrar att unna andra den lycka de känner av att åtnjuta detta, eller att drivas av en vilja att sabotera för fandomen). Tro mig, så länge jag lever kommer jag alltid försöka vara först i kön till all things "The Last Unicorn". Men som feminist, samt ett enormt stort fan av och vurmande för dess framtida framgångar, kan jag (oavsett hur mycket jag vill) inte heller vara blind för de problematiska troper den samtidigt reproducerar. Kognitiv dissonans är sällan behagligt, särskilt när det ju är så mycket skönare att bara ta på skygglapparna och låta egot ta över, men jag tror absolut att det är kontraproduktivt för alla parter när vi väljer bort negativa insikter på bekostnad av mer kritiska, balanserade relationer till litteratur- och populärkultur. Och jag tänker att man ska vara försiktig med att avfärda kritik med att den som uttalar denna inte är lika insatt eller har samma nivå av förståelse och kärlek för något som en själv har (även om det faktiskt ÄR så - kritik kan nämligen vara jävligt relevant ändå). För trots att jag gärna vill tro det så är inte ens min egen absoluta favorit-franchise perfekt. Klart att det sårar egot en aning att erkänna - för våra favoritsaker säger trots allt någonting om vårat omdöme och därmed också om oss. Som jag sa är animerad film och tv-serie en källa där jag, personligen, hämtar en stor portion av mitt bränsle (får avlastning, glädje, tröst) och en plats som ligger mig varmt om hjärtat (kan för sakens skull nämna den gången när jag var 15 och slog på en My Little Pony film som inspirerade mig att äta utan skam för första gången på evigheter, efter flera veckor på en halstablett- och tuggummidiet). Så när någon kritiserar något en gillar så förstår jag absolut VARFÖR det faktiskt kan kännas som att dom, i förlängningen, kritiserar en del utav oss.

Och det var nu jag tänkte komma in på sexualiseringen i tecknad film. Föreslår att du först läst inläggen jag länkade i början, för jag använder dom som utgångspunkt. Jag kan inte sluta tänka på min egen relation till Ringaren i Notre Dame som barn. Jag brukar skämta om det ibland. Något som började med att jag som ~8 år gammal låg hemma med feber och tittade på filmen för kanske 2a eller 3e gången i mitt liv och kan minnas hur jag upplevde att "febern steg" i varje scen som Claude Frollo (den gamla, elaka rasist-gubben, ja) figurerade. Blev förskräckt över min egen reaktion för stunden, men efteråt både lekte och fantiserade jag länge om att "vara Esmeralda" och föremålet för en sådan åtrå. Det låter såklart ganska oskyldigt, men kan informera att jag var relativt väl införstådd i karaktärens motiv (och det var också precis i det som lockelsen låg). Och Frollo var egentligen inte "först" med att väcka den typen av känslor - minns bl a även att karaktären Darkness från filmen Legend slog honom med några år. Har ju tagit upp förut att jag haft någon "grej" för skurkaktiga karaktärer sen jag var åtmintone 5-6 och det är verkligen ingen överdrift alls. När jag kom upp emot tonåren påverkades jag fortfarande så fundamentalt av böckerna jag läste och filmerna jag såg att när jag, i nära korrelation med min sexuella debut, betade mig igenom böckerna av V.C. Andrews (Missa på tal om det inte dom första 2 av 4 delarna - Flowers in the Attic och Petals on the Wind - av Lifetimes Dollanganger remake. Lyckades äntligen lägga vantarna på dessa för ett par veckor sedan. Rollsättningen! NOSTALGIN! Helt såld. Kan inte vänta på att If There Be Thorns och Seeds of Yesterday ska dyka upp. Dock är det en bummer att det inte verkar bli någon Garden of Shadows, då det faktiskt var en utav de böcker i just den serien jag gillade bäst - ghostwriter or not.) först lyckades.. "njuta" so to speak.. när jag lärde mig att tänka på något annat samtidigt (Vilket främst innebar just dom här böckerna. Malcolm Neal Foxworth och Tony - Åh, Tony! - Tatterton, framför allt). Skillnaden mellan V.C.Andrews-böckerna, samt Legend-filmen, och Disney är att dessa faktiskt inte utger sig för att rikta sig till en så pass ung publik. Återigen: att HA en sexualitet är i sig självklart ingenting dåligt (nej, "inte ens" för en 5-åring). Däremot är det ett ganska illavarslande koncept att utan restriktioner ge TVn fri lejd att uppfosta någon över huvud taget - särskilt någon som är så extremt mottaglig för intryck OCH saknar nödvändig begåvning för kritiskt tänkande. Alltså, man behöver ju inte ens dela min personliga förkärlek till de allra grymmaste av karaktärer för att det ska vara potentiellt skadligt. Jag var förståss också "kär i" andra mer goda (och "i gråzonen") Disney karaktärer på ett sätt där det mest handlade om fysisk attraktion ("Åh! Vad hen är SNYGG!"). Men även bland de filmer jag var som mest oskuldsfullt förtjust i karaktärer, handling och budskap kan jag väldigt tydligt i retrospekt se sätt dessa definierat mina relationer, och likheter med de val av partners jag gjort och fortfarande gör långt senare i livet (Och då är Skönheten & Odjuret väldigt högt upp på listan. JÄVLAR vilket Beauty and the Beast komplex, med Stockholmssyndrom tendenser som cherry on top, jag uppvisat. Ta förresten varenda föreställning om kärlek som filmen reproducerar och du har pretty much historien om mitt kärleksliv. Vilket är riktigt skrämmande). Jag är absolut övertygad om att vi påverkas mer än vi många gånger anar av det vi konsumerar. Sen får man lita på människors förmåga att själva avgöra om de har engagemanget och kapaciteten att sopa upp den oredan. Först när folk kränkt förnekar att där, ens möjligtvis, kan finnas en oreda att sopa upp från första början blir jag orolig på riktigt.