Mars Favoriter
Som jag sa tidigare så har jag ännu inte skrivit klart så pass mycket av den här månadens inlägg att jag vill börja posta det ännu. Dock, av rent praktiska orsaker, vill jag fortfarande hålla dessa inlägg som det sista skrivna varje månad (ja, jag vet att man kan ställa om datum och tid efteråt, men har upplevt krångel med det tidigare så föredrar att göra på det här sättet). Ska göra mitt bästa för att få detta på rätt köl igen till nästa månad. : )
Tell your stories.
Vår i luften!
Varit en avkopplande, men ganska fullspäckad, helg. Grillat, städat och sällskapat här hemma, och flängt omkring (lunchat, handlat, fikat, cruisat runt och ätit mongoliskt) ute. Kan redan nu meddela att den här månadens Favorit-inlägg inte blir klart i tid (därav som jag nu ägnar lite energi åt att skriva något jag faktiskt kan posta direkt istället) - räkna med att det dyker upp först om någon vecka! Har åkt på min årliga vår-förkylning (ovanligt tidigt, dock.. brukar komma i Maj. Men vädret har varit så oförskämt fint redan nu). Aldrig lär jag mig! Försökte att vara försiktig (= lagomt påklädd) och tycker inte alls jag var särskilt våghalsig. Det har jag väl dock aldrig tyckt (Inte ens när man som barn/tonåring bestämde sig att ta första doppet i princip redan när isen precis försvunnit och det fortfarande fanns någon liten unik snöfläck kvar på en och annan gräsmatta, du vet? Nåja.. kanske bara en sån idioti man roar sig med i - en sketen by i Norra - Dalarna där ingenting som är värt att tala om händer, men allt talas om i alla fall, och dit alla typer av nyheter når 1½ år senare än till resten av världen. Säger inte att trender är viktiga, men om man ska försöka göra det - och för min del kan man lika gärna avstå - alls så kan man för helvete göra det RÄTT någon gång). Inte precis den årstid som ligger mig varmast om hjärtat (allergier, förkylningar och en odör som påminner om utedass vart man än går är ingen favoritmelodi jag har), men så var våren plötsligt bara här. Precis som jag menade i Januari var den ju inte alls särskilt långt borta. Veckorna bara flyger förbi!
Igår följde jag med ut och var (nyktert) sällskap till chaufför. Har själv inte "fest-druckit" någonting på ganska länge. Tar kanske enstaka glas ibland för att sällskapa och snacka skit, men har väldigt sällan något sug att verkligen "supa" liksom. Det har bara blivit en sån grej jag knappast gör i onödan. Inte för att jag har någon rädsla för att inte kunna hålla mig själv till måttlighet eller dylikt, men jobbar ogärna upp ett ordentligt rus för att t ex bli kvar hemma en kväll - det är liksom inte VÄRT det. Ska jag faktiskt besvära mig med att ta en fylla, med alla dess baksidor, så är det på premissen att socialisera mig själv bättre med andra onyktra (ja, jag kan definitivt dra nytta av lite alkohol för att kunna slappna av och öppna upp - särskilt bland främlingar. Kan annars vara rätt ängslig och tyst av mig i sammanhang där jag inte "vet vart jag har" folk). Sen är jag dock så vidrigt jävla trött på fulla snubbar.. ja, snubbar i överlag (De står mig upp i halsen totalt. Trött på att försöka prata med dom, trött på att lyssna på dom, trött på att tala om dom, trött på att höra talas om dom. Likasinnade eftersökes). Får alldeles tillräckligt av dessa som det är utan att jag ska behöva söka upp dom självmant på forumen (krogen, hemmafester och alla andra könsblandade utrymmen där det serveras alkohol) där de tagit sig den totala rätten att, som alltid, bre ut sig själva (i sin anspråksfulla lättkränkthet) och omvärlden (t o m mer än vanligt) valt att backa upp den rätten med att det är den som söker sig dits fel om den råkar ut för diverse trakasserier och övergrepp. Trött på folk som tar för sig, och tar för sig ännu lite mer för att jag druckit och befinner mig på ett ställe där jag förväntas vara av den enda viljan att bli uppraggad av just dom. TRÖTT! Att en som kvinna™ kan ha preferenser utanför "(vilken jävla) man™ (som helst)" är visst helt jävla främmande det också. Nä.. fy fan! Tacka vet jag att försöka ta mig tiden för en helhelg framför datorn igen snart (saknade inte den kon förrän båset blev tomt, men nu så).
What this feels like.
Have you ever been alone in a crowded room?
Om det på något sätt skulle gått dig förbi så går det här med bloggandet lite segt. På ett sätt vill jag inte försätta mig själv i någon sits där jag känner att jag gör det till en vana att förklara min eventuella frånvaro och antar någon slags skyldighetsposition till detta. Det var ett löfte jag hade när jag tog mig an detta igen: Att inte under några omständigheter blogga mer än jag själv faktiskt vill och kan. Ett annat löfte var att inte gå in alltför detaljerat på mitt personliga mående när det inte är sådär på topp direkt (blir så himla lätt en ond cirkel utav det, där det ena inlägget är mer miserabelt än det andra och det blir en enda ältarfest i ren självömkan), Mår fortfarande inte så totalt åt helvete som jag gör ibland (faktiskt tvärt om!), men är mitt i övergången mellan mina två huvudsakliga tillstånd (om man nu ska uttrycka det så) och drabbas då av ganska svåra symptom. Det har också hänt mycket saker i mitt liv som jag i dagsläget inte har någon jag kan anförtro (inte för att jag inte vill, men för att jag inte kan) och det känns däremot en aning värre. Det blir ändå som en slags utsatthet även när ensamheten (som nu) inte på något sätt är fullständig. Jag HAR ju liksom folk jag kan snacka med - bara inte om det som tynger mest.
Sen finns det, som vanligt, mycket motsägelsefullt i vilja och agerande från min sida. En av FÅ saker som ger mig nästan lika mycket tillfredsställelse oavsett hur bra eller dåligt jag mår är nämligen just att skriva. Något som inte ens tecknande gör för mig längre, sen flera år tillbaks (Jag trodde faktiskt inte att det var någonting som dåligt mående någonsin skulle kunna ta ifrån mig, eftersom det alltid hade varit en så enorm del av vad jag definierade som "min personlighet", men tillslut en dag så bara slutade jag ta upp pennan och har inte lyckats få tillbaks min skaparglädje på.. vad är det nu.. 3-4 år? Så, till min stora förvåning, har skrivandet nu överlevt tecknandet med alla dessa. Sen är förståss "skrivande" ett väldigt omfattande koncept. Bara för att jag vill skriva behöver det inte specifikt betyda att jag vill författa, debattera, blogga.. det skiftar! Men sällan är det så att jag inte vill göra det alls. Det är ju mitt huvudsakliga sätt att få utlopp - så att jag inte krossas under tyngden av allt jag håller inom mig. Pretentiös och kryptisk text är lättare att komma undan med än sådant tal och sen kan man alltid välja mellan att behålla text för sig själv eller hoppas att någon kanske läser och på någon nivå, även om inte helt och hållet, kan relatera). Men det är mycket svårare när hjärnan, som nu i det här "mellanläget", hela tiden ställer om sig från den ena sinnesstämningen till den andra. Hoppar fram och tillbaks mellan hyperaktiv och tankeflyktig, till diffus med plötsliga tankestopp. Så tvingas verkligen, när jag sätter mig själv på ett bestämt skrivuppdrag (med deadline), att ta tillvara på stunderna när det inte är så extremt åt något håll. Men just i dessa "övergångar" blir detta extra svårt för mig. Går från pigg, vaken och all-over-the-place, till trött, orkeslös och handlingsförlamad inom loppet av minuter eller sekunder. Ge det sen dessa yttre påverkningar - "livshändelser" - på det (saker som inträffar och rör upp drama, konflikt och känslostorm), så kanske vi kan närma oss någon slags insikt i problemets omfattning här.
Då har jag heller inte nämnt dels tvångstankarna, och dels att min tidsuppfattning har en tendens att alls inte överensstämma med omvärldens, i det hela. Mår jag riktigt dåligt en dag duger verkligen INGENTING och jag ger upp direkt (kan i värsta fall få känslomässig kollaps - bli aggressiv eller självdestruktiv). Andra dagar, när huvudet är sådär tomt liksom, kan jag inte "ta in" saker (som sägs till mig eller som jag läser) över huvud taget - så om jag sitter med en lång text framför mig som jag ska renskriva innan jag postar, blir den lätt bara "luddig" i min hjärna och jag kan inte avgöra vad jag känner inför det som skrivits. Det är som att mina tankar och mina känslor är helt avstängda och inte ger mig någon respons. Min kropp, och själva min identitet, känns ihåliga. Overkliga. Opålitliga. Jag vet inte vad jag egentligen tycker. Fastnar på samma mening och läser om den gång på gång för att försöka provocera mig själv att "reagera" på den åt något håll.. men all reaktion uteblir och jag hakar upp mig på att jag måste läst den "fel" på något sätt (samtidigt som jag i själva verket VET mycket väl att jag har förstått vad jag precis läst). Men är helt fast i ifrågasättandet av mina egna sinnen och mitt eget omdöme ("Är jag ens på riktigt? Existerar jag?"). Fortsätter desperat att läsa samma stycke tills jag tvingar mig själv att sluta. Men det går fortfarande emot alla mina instinkter att (sådär härligt Psykologi A-kognitivt) bara "släppa kontrollen" och posta (Av rädsla att senare inse att det råkade bli helt åt helvete. Ja, det är lätt att säga såhär när jag INTE befinner mig mitt i det att det är ju bara att ändra på i efterhand, men när jag är där så känns dessa tvångstankar livsavgörande och jag fylls med fruktansvärda katastrofkänslor som jag inte kan kontrollera). Försök sen att föresälla dig uppgiften att skriva och renskriva ~10 A4. Inte det absolut lättaste. Därav ber jag om din förståelse och tackar för ditt tålamod! <3
