Verkligen försökt att hitta inspirationen att få något skrivet flera gånger de senaste veckorna, men har bara inte fått ihop något. Växlade väldigt snabbt tillbaks till depression igen efter mitt korta uppsving i mående-kurvan där i våras. Något som fortsatt hålla i sig stadigt i över två månaders tid nu. Det vart faktiskt snabbt så pass illa med det att jag valde att börja ta mina mediciner igen (Vilket såklart känns som ett stort misslyckande i sig eftersom jag slutade med dylika 2011 och har hållit mig ifrån allt utom enstaka antidepressiva och ångestdämpande sen dess. Det har såklart varit jävligt jobbigt till och från, men vägde nackdelarna mot varandra och kom fram till att jag ville försöka "kämpa mig igenom det" - Jo, tjena. Mina läkare har sagt att jag bara behöver hitta rätt medicin för mig, men sen kommer jag vara fast på dom livet ut. Jävligt hårda bud, men det är bara så verkligheten ser ut för mig. Så det var jävligt naivt av mig att inbilla mig själv att det ändå på något sätt skulle "gå över" någonstans längst vägen. Kanske har allt liberalt skitsnack om att "ALLT går om man bara vill tillräckligt mycket!" ändå kommit åt mig. Ville så gärna tro att det var så, men det var blåögt. Är trött på att leka efter normalfungerande hjärnors regler med mitt eget liv som insats!). Jag blir ett lealöst, otänkande, okännande kolli på tabletterna jag tar (i brist på bättre alternativ). Men, åtminstone, överlever jag. Dock har jag ju inte hittat den där ultimata medicinen för mig ännu. Förutom alla bieffekter som jag klarar mig bra utan (och verkligen inte vill förstärka med förhöjd dos), så tycker jag inte alls att de håller "hela vägen fram". Innan det är dags att ta nästa dos så har det gått ur för länge sen, och jag känner mig fångad som i en bur av ångestcykeln som dikterar mitt liv. Vaknar mitt i natten varenda natt (oftast klarar jag inte av att somna om eller ens ligga kvar) och är helt paralyserad av oron jag känner. Snittar på ungefär 2-4 panikattacker om dagen i nuläget (vissa dagar bara 1, men har andra dagar haft upp emot 7-8 stycken). Har såklart fått medel att hantera dessa på, men oftast hjälper ingenting.

 

Det är inte mycket som håller saker flytande just nu. Vet att människor oftast menar sitt bästa, men känner bara att extra interaktion gör mer ont än gott för stunden. Lika mycket för alla andras skull som min egen - när väl paniken kommer krypande är det ändå ingen som tackar den andra för sällskapet, liksom. Finns inte många individer som jag ens förväntar mig ett förbannat dugg utav, så när de få jag faktikst fortfarande litar på sviker när man behöver deras förståelse och stöd som bäst gör deras närvaro knappast saken bättre i alla fall - hur fantastiska dom än råkar vara när det är en mer bekväm uppgift att stå mig nära! Det känns faktiskt alltmer som att folk bara inte VILL förstå.. att jag lägger ner min själ på att försöka lära känna människor så bra att jag skulle kunna skriva deras biografier åt dom, när de i själva verket skiter i mig. Jag har sedan ett tag efter att jag fick min första diagnos alltid tyckt att det varit viktigt att vara nästan överdrivet öppen angående min psykiska ohälsa i mina relationer (i förhoppning att sålunda ge mina närstående verktygen att kunna underlätta för sig själva i vår interaktion med varandra). Tycker att det är viktigt att de allra minst har ett namn för det, sen är det upp till var och en vad de vill göra med den informationen. Har försökt att också vara tydlig med att jag alltid är öppen för att enligt min bästa förmåga svara på funderingar som de kan tänkas ha. Visst har jag förståelse för att det kan verka krångligt (eller kanske ibland simpelt?) utifrån, och jag förväntar mig absolut inte att ALLA ska kunna förstå, men det har kommit till en punkt nu där jag så trött på att försöka förklara saker för döva öron.

Är det inte så att jag får bemöta samma fråga av samma person gång på gång, så märks det väldigt väl i dessas senare bemötanden att det inte funnits något intresse för egentlig förståelse. Exempelvis är just mina panikattacker väldigt ofta kopplade till starka overklighetskänslor (där jag får upplevelser av att jag inte existerar egentligen eller t o m upplever en kroppslig sensation av att jag håller på att "lösas upp" fysiskt) - vilka i grunden stammar ur de utav mina diagnoser som i mycket rent av utvecklas just genom en ständig upplevelse av att få sina känslor och tankar ogiltigförklarade i barn- och/eller ungdomen (så kallat "invaliderande uppväxtmiljö" - tänk medfödd överkänslighet kombinerat med något liknande härskarteknikerna utövade mot en ej färdigutvecklad hjärna). En stor del i min rehabilitering går därför ut på att lära mig på nytt att kunna lita på min egen uppfattningsförmåga och känna mig trygg i att kommunicera den till andra utan att förutsätta eller vara rädd att få min verklighet tagen ifrån mig. Så, när jag känner att jag håller på att drabbas av panikångest och får frågan "Varför?", varvid jag försöker beskriva vad det är jag upplever, är det den absolut SÄMSTA tidpunkten i världen att börja argumentera emot (eller ignorera, börja tala om något annat, skratta bort, skuldbelägga etc - allt detta är också väldigt vanliga exempel på reaktioner jag bemöts av!), för vad det gör är ju att utsätta mig för invalidering på nytt och det är enormt triggande. Jag förväntar mig verkligen inte att folk ska trippa på tå runt mig och mina diagnoser, långt ifrån, men jag tycker ändå att det säger en hel del om någons förmåga/önskan att lyssna, förstå och visa hänsyn när man utsätter någon som redan känner sig osynliggjord och isolerad för att behöva förklara samma sak om och om igen. Så, just nu, har jag verkligen ingen energi till övers för att ta ansvar för andras upplysning och vill mest bara bli lämnad ifred.

Inser att det nog ofta kan uppfattas som att allting jag skriver dryper av cynism och pessimism. Utifrån sett kanske det kan verka som att jag är väldigt bitter över precis allting i tillvaron, och inte minst mig själv, när så alls inte är fallet (inte sagt med det att jag varken är bitter eller missnöjd över något alls, för vissa saker SKA man ta mig fan inte nöja sig med). Samtidigt som självförbättring är ett ständigt pågående projekt som man kanske aldrig kan bli riktigt "klar" med, så är det sällan man tar sig tid att faktiskt titta tillbaks på hur långt man redan har kommit och vilka positiva förändringar man lyckats tillföra i sitt liv. Idag har jag, av flera orsaker, funderat mycket på det här med att säga ifrån. Något som är mer självklart för vissa individer än för andra (konstigt, och rent av "fucked up", som det faktiskt är om man tänker på det). Min egen helhjärtade strävan efter att införa Noll Bullshit Tolerans i mitt liv kom relativt sent (Innan dess hade jag länge förväxlat att "låta mig själv vara alla andras dörrmatta" med "artighet" och hade fått ett beteende som var väldigt präglat av att enligt min bästa förmåga vara andra människor till lags redan då jag först började i skolan - troligtvis till och med tidigare än så också. Detta medförde både stor prestationsångest och enveten konflikträdsla, som i sin tur efterhand gjorde sitt lilla destruktiva i allt vidrigare erfarenheter) men att sätta ner foten har kommit med ett antal nya problem, såklart. Exempelvis ställs jag naturligtvis till svars i större utsträckning och måste ibland ge långa utläggningar för att backa upp all form av existens- och åsiktsberättigande, och (framför allt) gör jag mig då och då osams med folk (något som extremt sällan hände innan). För den sorgliga sanningen, och nu blir det lite sådär obehagligt cyniskt igen, är att när andra väl lärt sig att räkna med din medgörlighet blir kränktheten som uppstår enormt stor bara genom att du avvisar eller ifrågasätter deras intentioner. Det viktiga är att man, även om det för många av oss kan vara grymt svårt, vet med sig att problemet ligger hos den som inte kan tolerera att du inte (längre) låter dig trampas på och att dessa själva faktiskt kan vara de som skulle må bra av att rannsaka om de inte gått över en gräns genom att räkna med denna blinda lydnad.

Om det på något sätt skulle gått dig förbi så går det här med bloggandet lite segt. På ett sätt vill jag inte försätta mig själv i någon sits där jag känner att jag gör det till en vana att förklara min eventuella frånvaro och antar någon slags skyldighetsposition till detta. Det var ett löfte jag hade när jag tog mig an detta igen: Att inte under några omständigheter blogga mer än jag själv faktiskt vill och kan. Ett annat löfte var att inte gå in alltför detaljerat på mitt personliga mående när det inte är sådär på topp direkt (blir så himla lätt en ond cirkel utav det, där det ena inlägget är mer miserabelt än det andra och det blir en enda ältarfest i ren självömkan), Mår fortfarande inte så totalt åt helvete som jag gör ibland (faktiskt tvärt om!), men är mitt i övergången mellan mina två huvudsakliga tillstånd (om man nu ska uttrycka det så) och drabbas då av ganska svåra symptom. Det har också hänt mycket saker i mitt liv som jag i dagsläget inte har någon jag kan anförtro (inte för att jag inte vill, men för att jag inte kan) och det känns däremot en aning värre. Det blir ändå som en slags utsatthet även när ensamheten (som nu) inte på något sätt är fullständig. Jag HAR ju liksom folk jag kan snacka med - bara inte om det som tynger mest.

Sen finns det, som vanligt, mycket motsägelsefullt i vilja och agerande från min sida. En av FÅ saker som ger mig nästan lika mycket tillfredsställelse oavsett hur bra eller dåligt jag mår är nämligen just att skriva. Något som inte ens tecknande gör för mig längre, sen flera år tillbaks (Jag trodde faktiskt inte att det var någonting som dåligt mående någonsin skulle kunna ta ifrån mig, eftersom det alltid hade varit en så enorm del av vad jag definierade som "min personlighet", men tillslut en dag så bara slutade jag ta upp pennan och har inte lyckats få tillbaks min skaparglädje på.. vad är det nu.. 3-4 år? Så, till min stora förvåning, har skrivandet nu överlevt tecknandet med alla dessa. Sen är förståss "skrivande" ett väldigt omfattande koncept. Bara för att jag vill skriva behöver det inte specifikt betyda att jag vill författa, debattera, blogga.. det skiftar! Men sällan är det så att jag inte vill göra det alls. Det är ju mitt huvudsakliga sätt att få utlopp - så att jag inte krossas under tyngden av allt jag håller inom mig. Pretentiös och kryptisk text är lättare att komma undan med än sådant tal och sen kan man alltid välja mellan att behålla text för sig själv eller hoppas att någon kanske läser och på någon nivå, även om inte helt och hållet, kan relatera). Men det är mycket svårare när hjärnan, som nu i det här "mellanläget", hela tiden ställer om sig från den ena sinnesstämningen till den andra. Hoppar fram och tillbaks mellan hyperaktiv och tankeflyktig, till diffus med plötsliga tankestopp. Så tvingas verkligen, när jag sätter mig själv på ett bestämt skrivuppdrag (med deadline), att ta tillvara på stunderna när det inte är så extremt åt något håll. Men just i dessa "övergångar" blir detta extra svårt för mig. Går från pigg, vaken och all-over-the-place, till trött, orkeslös och handlingsförlamad inom loppet av minuter eller sekunder. Ge det sen dessa yttre påverkningar - "livshändelser" - på det (saker som inträffar och rör upp drama, konflikt och känslostorm), så kanske vi kan närma oss någon slags insikt i problemets omfattning här.

Då har jag heller inte nämnt dels tvångstankarna, och dels att min tidsuppfattning har en tendens att alls inte överensstämma med omvärldens, i det hela. Mår jag riktigt dåligt en dag duger verkligen INGENTING och jag ger upp direkt (kan i värsta fall få känslomässig kollaps - bli aggressiv eller självdestruktiv). Andra dagar, när huvudet är sådär tomt liksom, kan jag inte "ta in" saker (som sägs till mig eller som jag läser) över huvud taget - så om jag sitter med en lång text framför mig som jag ska renskriva innan jag postar, blir den lätt bara "luddig" i min hjärna och jag kan inte avgöra vad jag känner inför det som skrivits. Det är som att mina tankar och mina känslor är helt avstängda och inte ger mig någon respons. Min kropp, och själva min identitet, känns ihåliga. Overkliga. Opålitliga. Jag vet inte vad jag egentligen tycker. Fastnar på samma mening och läser om den gång på gång för att försöka provocera mig själv att "reagera" på den åt något håll.. men all reaktion uteblir och jag hakar upp mig på att jag måste läst den "fel" på något sätt (samtidigt som jag i själva verket VET mycket väl att jag har förstått vad jag precis läst). Men är helt fast i ifrågasättandet av mina egna sinnen och mitt eget omdöme ("Är jag ens på riktigt? Existerar jag?"). Fortsätter desperat att läsa samma stycke tills jag tvingar mig själv att sluta. Men det går fortfarande emot alla mina instinkter att (sådär härligt Psykologi A-kognitivt) bara "släppa kontrollen" och posta (Av rädsla att senare inse att det råkade bli helt åt helvete. Ja, det är lätt att säga såhär när jag INTE befinner mig mitt i det att det är ju bara att ändra på i efterhand, men när jag är där så känns dessa tvångstankar livsavgörande och jag fylls med fruktansvärda katastrofkänslor som jag inte kan kontrollera). Försök sen att föresälla dig uppgiften att skriva och renskriva ~10 A4. Inte det absolut lättaste. Därav ber jag om din förståelse och tackar för ditt tålamod! <3

Hellew! Nu sitter jag här igen. Insåg nyss att det bara är dagar kvar på den här månaden (trodde jag hade mer tid kvar på mig att påbörja nästa "favorit"-inlägg) och borde alltså egentligen skriva på annat nu (kommer verkligen få lov att göra en ansträngning under den kommande veckans kvällar). Men just ikväll kan jag bli avbruten när som helst, så jag vågar inte riktigt påbörja något som jag ändå kan tvingas avsluta tvärt - vilket är sjukt irriterande när man väl lyckats få upp ett stadigt tankeflöde och tempo. På samma sätt som det är svårt att skriva något ö h t om man alls inte hittar "spåret". Kan t o m vara ganska marigt att skriva ihop något kortare om jag, som nu, inte har klart för mig riktigt vad det är jag vill ha sagt. Lite som när man har garderoben full, men inget att klä på sig. För egentligen händer det ju saker man skulle kunna skriva om hela tiden, varje dag, men samtidigt känns ½ av dom för "alldagliga" och "intetsägande" och den andra ½.. ptja.. jag är på ett instinktivt plan ganska privat som person (jag försöker att motarbeta detta eftersom jag samtidigt, enligt erfarenhet, funnit att det är små skitsaker man gömmer undan som har en tendens att komma tillbaks och göra livet surt för en långt senare och då, som ett laddat batteri, med kraften av en juggernaut. Men all sådan oreserverad uppriktighet från min sida är väldigt konstlad och faller sig inte alls naturligt).

Det kan nog, utifrån sett, lätt uppfattas som att det finns en ovilja att dela med mig av mig själv (sanningen är i själva verket den rakt motsatta) även vad gäller stora händelser i livet som inte är (och aldrig på lång sikt skulle kunna hållas) hemliga. Det är oftast bara så att det inte omedelbart faller mig in att redogöra för saker jag inte direkt känner att jag har någon annan att tacka för. Integritet och självbevarelse är såklart viktigt, men det handlar mer om att "behöver jag inte, så förstår jag inte varför det är nödvändigt". Detta har ofta lett till att de människor som står eller stått mig nära känner att dom blir utestängda ur mitt liv och jag blir ofta uppmärksammad av min omgivning att jag så många gånger kan komma långt efter och berätta om händelser som var aktuella ett.. fem.. tio.. år tidigare. Som jag faktiskt aldrig nämnt ens för dom jag står absolut närmast. Och, svårt som det kan vara att tro, så har det (oftast) bara blivit så. Det är INTE medvetet bestraffande, motvilja eller aktivt avståndstagande. Men kommer inte saker på tal naturligt så är inte jag den som för dom på tal heller. Det handlar mest om att jag inte ser varför viss information skulle vara intressant för någon annan att veta och "det man inte vet har man inte ont utav". Inte för att det (alltid) är så att jag verkligen svinat mig och trott att någon skulle ha ont utav det, men att man faktiskt aldrig vet säkert vad ord kan innebära för en relation. Något så billigt och ytligt som en felformulerad mening kan faktiskt förändra ALLT. Om alla bara levde efter att 1. Inte fråga om vad de inte vill veta och 2. Fråga om vad de vill veta, hade det förståss varit en helt annan sak (in a perfect world osv). Denna brist på fungerande samspel i min kommunikation med människor omkring mig kan möjligtvis också vara del av orsaken till det återkommande fenomenet i mitt liv att familj, vänner och partners upplever att jag "försvinner". Något jag själv snarare skulle definiera som "lever mitt liv utan att rapportera byten av lokalisering". Större delen av tiden vet jag inte om problemet ligger i att andra är intoleranta eller att jag är för självupptagen. Att här finns kommunikationsproblem att jobba på är det väl dock ingen tvekan om.

Ett annat sätt som jag inte riktigt drar jämnt med den övriga mänsligheten, på grund av dessa.. "kyligare" (/mer frånvarande och slutna).. egenskaper jag har, är att jag bär ett "stenansikte" som rustning mot världen. Detta är lika mycket ett aktivt val som inlärd försvarsmekanism ("ursprungligen" var jag definitivt mycket varmare till min personlighet, även om jag alltid varit mer eller mindre blyg och inåtvänd). Detta är förmodligen ännu mer frustrerande för mig själv, än för andra, men jag har väldigt svårt för att släppa ner min gard och bara VARA. Om ni bara visste hur fruktansvärt ömsint jag är. Egentligen. En främling är snäll inte otrevlig, jag bjuds med någonstans av någon jag inte känner så bra, jag firar jul hemifrån och blir på ett självklart sätt inkluderad i gemenskapen, någon "Köpte ett par byxor, men dom passar inte - DU kan få dom om du vill!" eller någon annan "Såg den här tröjan i en affär och den var bara så himla DU!" och räcker över en påse. Om ni bara visste att min värld vänds upp och ner då. Att tårglans trycks tillbaka och jag kämpar emot en impuls att vilja jubla av tacksamhet. Vill krama, kyssa och ge tillbaks 1000-falt. Men allt som kommer ut är: "T-tack!??" och jag känner med hela min existens hur hård och kall och otacksam jag måste framstå. Och jag fylls av en känsla av otillräcklighet som jag applicerar på min omgivning ("SHIT vad dom måste tycka att jag är anspråksfull och bortskämd nu!") och så blir allting bara förstört. För att JAG är så jävla känslomässigt handikappad och reserverad. Även om jag inte är det egentligen - det är bara "min mask". Inombords exploderar känslorna: BOOM! Atombomb. Tänker här inte gå särskilt djupt inpå hur detta kan komma sig, men har man genom livet väl identifierat en röd tråd av att bli belönad (eller skonad) då man hämmat starka känsloyttringar, blir det ganska naturligt så att man aldrig lär sig hantera dessa på ett funktionellt sätt. Det vill säga i gråskalor. För mig är det antingen allt eller inget - det finns inget mellanting. Är under fryspunkten och sen kokar jag plötsligt bara över på en handvändning. Och då skäms jag. Varje gång. Så sjukt mycket. Känslor är skambelagda. Pinsamma. Fula. Den som lättvindigt visar känslor är DÅLIG och SVAG. Känslor visar bara den som tappat kontroll och självbehärskning. Jag har i flera aspekter av mitt liv blivit bättre på att inte helt sluta in mig i mitt skal. Tar lite mer plats, låter fler åsikter ventileras utan att det behöver vara i dramatiska explosioner av inlevelse. Men då kräver det alltid att jag får tiden att förbereda mig innan. Så jag är sjukt dålig på att hantera överraskningar och förändring av planer - AVSKYR det! Och jag kan bara inte be om hjälp. Även när jag behöver den som mest. Jag brukar ibland (på fullt allvar) tänka att skulle jag bli knivhuggen i en folksamling skulle jag blöda ihjäl innan jag uppbådat modet att söka räddning. Nå.. det här inlägget vart ju (mycket) längre än jag planerade, men jag fick väl vittring på det där "spåret" jag nämnde i början..

Och så förde nyåret med sig ett par löften. Är det inte lite på det viset det borde funka egentligen? Du tar dina misstag från det förflutna och gör "en läxa lärd" av dom, snarare än gör upp planer för dig själv som du utformat efter något som ännu inte existerar och som du inte upplevt än (framtiden alltså). Fyller man som vissa gör år 2 veckor efter nyår (då oftast med firande av den eftergivna sorten som ger en både baksmälla-av-valfri-sort och rester för dagar, om inte veckor, därefter) verkar det som att man snabbare än genomsnittet ger upp den här tvångstanken folk har att man "borde/måste" och illusionen att det nödvändigtvis skulle vara något positivt (och inte typ bara massa ångest över att det förr eller senare nästan aldrig håller för att man sätter upp mål som är orimliga eller kräver av en att man mer eller mindre fullständigt, ej under knivhot, ändrar på hela sin livsstil i den naiva tron att framtiden är lättare än nu och då), och accepterar att ödet lite grann har bestämt åt en att det inte blir några jävla "avgifta-sig-själv-efter-julen" & "bli en helt ny människa" löften - vilket enbart är skönt om jag ska vara ärligt. MITT NYÅRSLÖFTE är sålunda snarare att spinna vidare på de bakläxor jag påbörjade 2013 och fokuset är då främst att vårda mig själv särskilt i förhållande till mina relationer (vill då framför allt bygga upp dom jag redan har till MER POSITIVA sådana) på det stora hela. För att definiera bättre, och göra det mer genomförbart, har jag satt upp några steg utifrån uppenbara hinder att komma över. Först och främst är att börja granska mig själv och min egen del i dom icke-önskvärda delar av de relationer jag erhåller (och fortfarande önskar erhålla). Möjliggör jag faktiskt att obehagligheter fortgår eller är jag t o m en aktiv beståndsdel till att dom gör det? "It takes two to tango" brukar man ju säga och att spåra sin egen delaktighet i brister relationer man har och de fel man med lätthet ser i dom tror jag är en bra utgångspunkt. Både för sin egen och relationernas framtids skull. Vilket leder vidare till att jag för det andra, av samma anledning, mer specifikt MÅSTE sluta ägna onödig mycket tid åt att själv rikta massa allmän negativitet utåt. Dom där små grejerna man säger och gör som lätt går obemärkt förbi men ändå tar en liten del av en med sig när dom lämnar en (om det så är för att man kniper igen och låter ett tillfälle att säga ifrån för en god sak gå förbi, att man skrattar med och dunkar rygg när själen skriker: "NEJ!" eller att man t o m är kvällens värd i en buffé av destruktiva rätter). Ett exempel som jag genast kan peka ut är att älta mig själv (min kropp, mina problem), LÅTA andra älta mig åt mig och då starta upp mitt eget ältande, låta mig själv falla in i ältande av mig själv när andra ältar sig själva, eller att låta mig dras med (eller först falla in) i den gamla ovanan att älta en tredje part i goda vänners sällskap. Detta är något jag förvisso redan har gjort framsteg i 2013 (men då ska man också ta i beaktande att jag skyr skitsnack ungefär lika mycket som drama, det vill alltså säga: INTE ALLS). Så detta skeppet är långt ifrån i hamn ännu.

JÄVLAR vad mycket negativitet jag bidragit till på det här sättet egentligen! Inte bara genom det direkt negativa, men också genom det man själv i stunden uppfattat som positivt, som samtidigt spätt på andra parters fördomar om sitt eget "negativa". Att snacka skit om saker som andras utseenden, OAVSETT om det är någon som faktiskt har gjort en något ont, är egentligen så jävla kontraproduktivt och osakligt - som högstadiet om igen och borde stadigt bli gammalt i takt med en själv. Man kan inte kalla den där subban som tog över ens ex för en ful och tjock gammal slampa utan att samtidigt intala alla involverande i skitsnacket att ful och tjock och gammal och slampa alla är saker som det är VÄLDIGT VIKTIGT att man inte är. Och vet du vad? Chansen att någon redan har, eller i framtiden kommer, fara illa av denna till synes harmlösa överenskommelse vänner emellan angående en tredje part är relativt stor. För vad händer om/när en utav vännerna är ful, tjock, gammal eller "slampig"? Även om den personen inte kommer ihåg DEN specifika konversationen i sig, när hen står framför spegeln i sin fula tjocka gamla slampighet, så brukar där finnas tusen likadana att hämta ur minnesarkivet - tydliga eller utsuddade från minnesfragment till den kollektiva lärdomen: DU är fel! Vänner, får vi inte nog med utseendehets och missriktad kritik utifrån, måste vi upprätthålla den internt också?