Åh, kära nån. Har egentligen ALLDELES FÖR MÅNGA andra utkast jag skulle kunna/borde skriva klart först, men debatten runt Disney och Sexualiserad Barnkultur hos Lady Dahmer har helt uppslukat mitt intresse och jag började skriva en kommentar som, i ganska vanlig ordning nuförtiden, blev så absurt lång att det bara kändes opassande att posta den (vilket jag ibland kan jag tänka mig att göra ändå, om den t ex helt skulle förlora sin relevans genom att postas på annan plats). Så den här gången får det bli ett blogginlägg av mina tankar runt ämnet istället. Det här med barns sexualitet brukar ju ofta röra upp ganska mycket känslor och bara för att snabbt skynda över det så anser jag att det är två helt skilda saker att mena att barn faktiskt HAR EN och att framhärda att vuxna skulle ha någonting i den att hämta över huvud taget. Att man ens ska behöva förtydliga detta är förståss sorgligt, men en åtgärd jag känner mig tvingad att göra efter tidigare erfarenhet av att diskutera ämnet. Idag tänkte jag skriva lite mer om balansgången mellan att tycka om något och att kunna identifiera problematiska elementen hos samma sak. Samt styrka i vilken hög grad fiktion (böcker, filmer, spel, tv-serier), faktiskt, kan vara med och forma oss och våran sexualitet - mycket med mina egna erfarenheter som utgångspunkt.

Jag vill framför allt fokusera på tecknad film och serie. Räknar dessa som två utav mina huvudsakliga intressen och de utgör en stor portion av vart jag hämtar bränsle (Ibland kan "guilty pleasures" vara den bästa formen belöning. Jämför med motsvarande "unna sig" bland hälsohetsare). Disney, My Little Pony, Sailor Moon.. don't even get me started. Det är också ett sådant ämne jag diskuterar så ofta i feministiska sammanhang att det, för mig, börjat bli en utav de där sakerna som ibland kan få mig att känna mig helt dränerad på feministisk energi. Och det är faktiskt i regel INTE ALLS på grund av de som är kritiska eller helt vänder sig ifrån ens mina egna, personliga favoriter. Nej, de som jag oftast upplever är de mest oresonliga tjurskallarna är faktiskt de som tvångsmässigt försvarar sin fandom, och varje del av den, till döddagar. Jag tror att man måste kunna vara kritisk även till det man tycker mycket om. Personligen kan jag till och med tycka att det är en del av det roliga med att vara ett fan av något att just kunna se det för både det bra OCH det dåliga (vrida och vända, ifrågasätta och diskutera vad som kan göras bättre). Allt med filmen, serien, eller företaget, och dess fans, bästa i åtanke såklart (det är förståss en helt annan sak att vara så kritisk angående något att man vägrar att unna andra den lycka de känner av att åtnjuta detta, eller att drivas av en vilja att sabotera för fandomen). Tro mig, så länge jag lever kommer jag alltid försöka vara först i kön till all things "The Last Unicorn". Men som feminist, samt ett enormt stort fan av och vurmande för dess framtida framgångar, kan jag (oavsett hur mycket jag vill) inte heller vara blind för de problematiska troper den samtidigt reproducerar. Kognitiv dissonans är sällan behagligt, särskilt när det ju är så mycket skönare att bara ta på skygglapparna och låta egot ta över, men jag tror absolut att det är kontraproduktivt för alla parter när vi väljer bort negativa insikter på bekostnad av mer kritiska, balanserade relationer till litteratur- och populärkultur. Och jag tänker att man ska vara försiktig med att avfärda kritik med att den som uttalar denna inte är lika insatt eller har samma nivå av förståelse och kärlek för något som en själv har (även om det faktiskt ÄR så - kritik kan nämligen vara jävligt relevant ändå). För trots att jag gärna vill tro det så är inte ens min egen absoluta favorit-franchise perfekt. Klart att det sårar egot en aning att erkänna - för våra favoritsaker säger trots allt någonting om vårat omdöme och därmed också om oss. Som jag sa är animerad film och tv-serie en källa där jag, personligen, hämtar en stor portion av mitt bränsle (får avlastning, glädje, tröst) och en plats som ligger mig varmt om hjärtat (kan för sakens skull nämna den gången när jag var 15 och slog på en My Little Pony film som inspirerade mig att äta utan skam för första gången på evigheter, efter flera veckor på en halstablett- och tuggummidiet). Så när någon kritiserar något en gillar så förstår jag absolut VARFÖR det faktiskt kan kännas som att dom, i förlängningen, kritiserar en del utav oss.

Och det var nu jag tänkte komma in på sexualiseringen i tecknad film. Föreslår att du först läst inläggen jag länkade i början, för jag använder dom som utgångspunkt. Jag kan inte sluta tänka på min egen relation till Ringaren i Notre Dame som barn. Jag brukar skämta om det ibland. Något som började med att jag som ~8 år gammal låg hemma med feber och tittade på filmen för kanske 2a eller 3e gången i mitt liv och kan minnas hur jag upplevde att "febern steg" i varje scen som Claude Frollo (den gamla, elaka rasist-gubben, ja) figurerade. Blev förskräckt över min egen reaktion för stunden, men efteråt både lekte och fantiserade jag länge om att "vara Esmeralda" och föremålet för en sådan åtrå. Det låter såklart ganska oskyldigt, men kan informera att jag var relativt väl införstådd i karaktärens motiv (och det var också precis i det som lockelsen låg). Och Frollo var egentligen inte "först" med att väcka den typen av känslor - minns bl a även att karaktären Darkness från filmen Legend slog honom med några år. Har ju tagit upp förut att jag haft någon "grej" för skurkaktiga karaktärer sen jag var åtmintone 5-6 och det är verkligen ingen överdrift alls. När jag kom upp emot tonåren påverkades jag fortfarande så fundamentalt av böckerna jag läste och filmerna jag såg att när jag, i nära korrelation med min sexuella debut, betade mig igenom böckerna av V.C. Andrews (Missa på tal om det inte dom första 2 av 4 delarna - Flowers in the Attic och Petals on the Wind - av Lifetimes Dollanganger remake. Lyckades äntligen lägga vantarna på dessa för ett par veckor sedan. Rollsättningen! NOSTALGIN! Helt såld. Kan inte vänta på att If There Be Thorns och Seeds of Yesterday ska dyka upp. Dock är det en bummer att det inte verkar bli någon Garden of Shadows, då det faktiskt var en utav de böcker i just den serien jag gillade bäst - ghostwriter or not.) först lyckades.. "njuta" so to speak.. när jag lärde mig att tänka på något annat samtidigt (Vilket främst innebar just dom här böckerna. Malcolm Neal Foxworth och Tony - Åh, Tony! - Tatterton, framför allt). Skillnaden mellan V.C.Andrews-böckerna, samt Legend-filmen, och Disney är att dessa faktiskt inte utger sig för att rikta sig till en så pass ung publik. Återigen: att HA en sexualitet är i sig självklart ingenting dåligt (nej, "inte ens" för en 5-åring). Däremot är det ett ganska illavarslande koncept att utan restriktioner ge TVn fri lejd att uppfosta någon över huvud taget - särskilt någon som är så extremt mottaglig för intryck OCH saknar nödvändig begåvning för kritiskt tänkande. Alltså, man behöver ju inte ens dela min personliga förkärlek till de allra grymmaste av karaktärer för att det ska vara potentiellt skadligt. Jag var förståss också "kär i" andra mer goda (och "i gråzonen") Disney karaktärer på ett sätt där det mest handlade om fysisk attraktion ("Åh! Vad hen är SNYGG!"). Men även bland de filmer jag var som mest oskuldsfullt förtjust i karaktärer, handling och budskap kan jag väldigt tydligt i retrospekt se sätt dessa definierat mina relationer, och likheter med de val av partners jag gjort och fortfarande gör långt senare i livet (Och då är Skönheten & Odjuret väldigt högt upp på listan. JÄVLAR vilket Beauty and the Beast komplex, med Stockholmssyndrom tendenser som cherry on top, jag uppvisat. Ta förresten varenda föreställning om kärlek som filmen reproducerar och du har pretty much historien om mitt kärleksliv. Vilket är riktigt skrämmande). Jag är absolut övertygad om att vi påverkas mer än vi många gånger anar av det vi konsumerar. Sen får man lita på människors förmåga att själva avgöra om de har engagemanget och kapaciteten att sopa upp den oredan. Först när folk kränkt förnekar att där, ens möjligtvis, kan finnas en oreda att sopa upp från första början blir jag orolig på riktigt.

Okej.. så jag skriver verkligen ingenting just nu. Favorit-projektet står helt stilla och kommer på mig själv med att prokrastinera det totalt, så det kan hända det faktiskt inte dyker upp alls. Beror helt på om jag faktiskt har lust till det - tänker som sagt inte göra något jag inte helhjärtat VILL. Dock tycker jag ju att det har varit roligt hittills, men något säger mig att jag innerst inne inte känner någon inspiration för stunden och då får det helt enkelt vänta tills den infinner sig igen. Om det så ska innebära att jag hoppar över någon månad eller att det slutar här återstår att se. För att komma till saken har jag i dagarna följt #smalaförtrycker (och även gjort två tillägg själv) på Twitter. Inser att namnvalet öppnar upp för mycket tolkningar som tar iväg från den ursprungliga tanken. Självklart (?) är väl ingen blind för att även smala kan utsättas för förakt, hån (och annat allmänt patrialkalt förtryck) på grund av att de just är smala, men det ena behöver verkligen inte utesluta det andra. Man KAN nämligen både förtryckas av en norm OCH ha privilegier ifrån den genom att falla inom ramarna av den (eller andra sådana). På samma sätt som patriarkatet förtrycker alla, även förtryckarna, när det tvingar in oss i snäva roller och gör oss livrädda för att falla det allra minsta utanför dessa, så hjärntvättar smalhetsnormen människor av alla kroppstyper till tjockisförakt, mental ohälsa, ätstörningar och rädsla för viktuppgång (även de som inte ens ligger i den så kallade "riskzonen"). Men i slutänden är det ändå så att en grupp får privilegier på bekostnad av en annan grupp, inte alls sällan utnyttjar dessa till fullo och heller inte sällan så undermedvetet att man faktiskt kan behöva få de utpekade för sig på ett obekvämt sätt för chans till förbättring.

Jag är säker på att jag kommer skriva mer om detta i framtiden (det finns ju så jävla mycket att säga). Idag ville jag dock egentligen fokusera på det andra inlägget jag själv gjorde under denna hashtag: "#smalaförtrycker genom att räkna någons (romantiska eller sexuella) preferens som "fetisch" (!) om attraheras av/dejtar större person(/er)". Ganska självförklarande, men så här: Saker (till och med specifika kroppsdelar) kan vara fetischer med förutsättningen att dessa räknas som föremål för (och detta är viktigt) avvikande sexuell åtrå. HELA MÄNNISKOR är det däremot inte (att säga något annant är något fruktansvärt jävla avhumaniserande och människoföraktligt). Ändå har smalhetsnormen skapat den här uppfattningen om att det, framför allt som smal, skulle innebära något helt annat att tända på eller förälska sig i tjockare individer (för seriöst nu: Vilken person som strikt attraheras av smala människor skulle få den preferensen ifrågasatt.. eller märkt och förminskad till "fetisch".. EVER? Att tända på smala människor är liksom status quo). Smala personer förväntas vilja dejta andra smala personer (det svider något fruktansvärt i tjockisfobiska ögon att inte se människor strikt uppdelade i "de smala paren" och "de tjocka paren") och om inte så blir folk, på riktigt, skitprovocerade (och jag tror det kan vara ännu värre om en tjej råkar vara den större av de två, för åtminstone normaliseras relationer där olika tjejer av samma kroppstyp dejtar killar av alla möjliga kroppstyper till någon grad via film, TV-serier etc) och bemöter detta med oförståelse. Utomstående känner sig manade att ta den smalare personen åt sidan för att informera att hen "kan få bättre" (och det har mig veterligen aldrig varit någon fråga om att de med "bättre" kan ha menat något annat än "smalare"), komma med "Beauty and the Beast"-gliringar (som är menade att uppfattas som smickrande för denne), ifrågasätta hens självförtroende och smak, samt ge diverse "fyndiga" fetisch-kommentarer. Tillsammans med en tjockare person uppfattas du som allt ifrån för dum för ditt eget bästa till ett självuppoffrande jävla helgon, samtidigt som din partner ständigt får berättat för sig vilket kap denne gjort och blir behandlad som att den verkligen kommit upp sig - "WOW! Bra jobbat!" liksom (för att inte nämna alla som tycker det är rolig sport att försöka provocera din partner att känna sig otillräcklig och hotad av dessas närvaro runt dig. I SWEAR this is a real thing)! Och hur vet då JAG något om detta? För att jag själv varit i några (olika typer av) förhållanden där jag varit både mindre och rejält mycket mindre än den andre personen. Och vet du vad? Jag har inte haft någon jävla fetisch! Jag har legat med / varit kär i en människa som händelsevis råkat ha en annan kroppstyp än jag själv.