20100730 - Ser fortfarande ut.. mer eller mindre.

Din sista potatis.. sätt den rätt!
Jag måste börja med att berätta att det finns FÅ "regler" som jag sätter upp i mina föhållanden. Och de blir inte "regler" innan den andra parten LOVAR dyrt och heligt att den ska följa någon av dessa - för då tar jag den för dens ord och, fast det tar mig emot, försöker jag lita på det och tro att i så fall kommer den att följa det. Och nu kan jag inte räkna alla gånger jag har blivit lovad av Marcus att han SKA höra av sig, vad som än händer. För jag förstår ALLTID.. det enda jag vill är bara att veta vad som händer och om jag ska fortsätta att sitta och blåögt vänta eller kanske ta tag i något annat jag också. Varje gång när han var här och jag var i Dalarna och han inte hörde av sig på flera dygn efter ett kort samtal när han satt på tåget hade vi den här konversationen, varje gång jag stannat hemma och han inte bara kunnat slå en signal om att han sover borta har vi haft den här konversationen, VARJE JÄVLA GÅNG det här problemet dyker upp har vi DEN HÄR JÄVLA KONVERSARTIONEN. Och varje gång LOVAR han att: det här var sista gången, nu ska jag ALLTID höra av mig.. ok?
Jag sitter här hemma utan i princip ett skit att göra på dagarna.. men när klockan är lite över sex GÖR JAG EN ANSTRÄNGNING SÅ ATT DET ÄR HELT SÄKERT att jag är helt fri så vi kan umgås med varandra dom 3-4 timmar vi får per vardag. JAG försöker verkligen att passa på.. tajma in så att inget kommer i vägen och skulle det vara så att han har något annat att göra är jag bara ett telefonsamtal bort och i så fall kan jag planera in något annat för mig också. MEN NEJ.. fy skam om jag faktiskt skulle få möjlighet till chans för något att göra med MIN TID. Istället får jag massa jävla undanflykter och korkade kommentarer. NÄR FAN har jag sagt att han inte får göra vad fan han än känner för? Vill han spela fotboll och käka ännu en jävla pizza, hellre än att laga mat och ha vardagsmys framför TVn tillsammans? Självklart! Vill han hellre supa bort helgen? Visst! Vill han punda bort de få hjärnceller han har kvar? FINE! Men NÄR FAN har jag blivit arg när han faktiskt gjort som han lovat och hört av sig (oavsett om vad)? Gör vad fan du vill, men ska det fortsätta såhär kanske jag inte heller håller mina löften eller finns till hands för dig såfort lusten faller på.
Det är mer och mer bevisat att "förlåt" och "jag lovar" för dig, bara är tre magiska ord man kan använda varje gång man gör fel för att jag ska köpa det som någon jävla idiot och lugna ner mig till nästa gång du behöver använda dom. Men nu är det fan slut. Nu får du välja: LOVA PÅ RIKTIGT den här gången.. en sista jävla gång och chans.. annars drar jag (vad fan har jag här att göra, kan du svara på det? Förutom för DIN skull), och annars kan du bara erkänna att jag inte kan lita på dig och i så fall kan inte du heller vara så jävla säker på att jag sitter här och väntar som ett jävla fån varenda jävla gång du kommer hem. Du har fått nog med chanser som det är, nu får du fan ta och fatta ett jävla beslut.
"At last I am freed of my heart of stone.."
De senaste dagarna har jag tänkt mycket på döden.. mer än genomsnittigt.. men utan den där extrema "nu gör jag det"-känslan som jag får när jag "mår dåligt" som det kallas. Jag vet inte om det här, ur psykiatri-vinkel sett, är en bra eller dålig sak. Men som jag brukade ligga på kvällarna och somna in till skrämmande tankar, har jag dom senaste dagarna tagit siesta och somnat in till väldigt rogivande tankar om att mitt slut troligtvis kommer närmare, by the day. Och det skrämmer mig inte ALLS. Det känns verkligen som att det ÄR det naturligaste i världen. Vi kommer och vi går.. as simple as that.

Mer än något var jag förr rädd för just att det skulle vara SLUT.. på tankar, på känslor.. och vem VET faktiskt om det ändå inte (utöver något vi känner till) gör fruktansvärt ONT att dö och efter att man har dött? Men jag är inte nämnvärt rädd för något av det längre. Om något.. är det snarare en frälsning. För hur kan man vara rädd för något som troligen är >INGENTING<? Hur kan man inte välkomna att äntligen få själaro och vila? Inte rimligt.
Och smärta? Och tanken på någon form av "efter-döden-helvete"? Ja, jag vet inte. Vad skulle något av det kunna göra mot mig som mina egen kropp inte kan.. och redan gör?
A lot of the time.. vill jag bara att det ska få vara över. Men ännu har jag ett par saker kvar att göra. Framför allt vill jag dö som ett (i alla fall i den mån jag kan) vackert lik. Och det kräver både lång planering och förberedelse.. så don't fucking push it. Det är lönlöst.
Sick Puppies - Anywhere But Here
"Då svälter jag hellre.."
Tråkdag. Sitter och gäspar och kliar magen som putar efter för mycket Ben & Jerry's (har nu testat tre utav smakerna.. men inte hittat "min smak" än). Hundarna och jag har varit ute två snabbisar och jag har städat rummet lite. Sedan har jag mest suttit och letat bloggar. Hittade en tjej med exakt samma förnamn som jag, samma mellannamn+en bokstav och andra halvan samma efternamn. Vart riktigt fundersam först när ögonen fastnade på bloggens rubrik (vilket var dessa i följd och alltså nästan mitt fulla namn). Skumt. Marcus ringde nyss och fråga om jag ville att han ska göra burgare när han kommer hem. Självklart vill jag det. Marcus burgare = Mmm! Förut käkade jag inte burgare på många, många år (eller jo.. kycklingburgare någon enstaka gång). Hatade det typ. Och samma sak med grillat kött (åt bara grönsaksspett när familjen grillade). Men har verkligen lärt mig att tycka om det igen - om rätt person gör dom det vill säga. Har blivit "duktig".. eller ja "bättre" än jag varit.. på att käka faktiskt.. på mer än ett sätt.Jag kan berätta något som är väldigt känsligt för mig och som jag oftast undviker diskussion om (här i bloggen på grund av att det hänger ihop med en utav de grenar som jag valt att förpassa till underbloggen): Jag har en djupgående rädsla för att äta inför andra och särskilt i bullriga eller öppna miljöer (ultimat: matsalar). Och under en period på flera år kunde jag bl a i princip bara äta med Jimmy (och möjligtvis med familjen ibland) och väldigt begränsad variation föda. I nuläget är det alltmer sällan som de här stress-symptomen uppenbarar sig när jag äter bland andra (i alla fall i samma grad, som: extrem ångest, illamående och andra panikångest-symtom.. men blir fortfarande alltid lite nervös innan och beroende på vad det är för föda eller hur väl jag känner människorna, kan det variera enormt. Saker som är stora, "kletiga" eller på annat sätt svåra att äta går bort direkt. Då äter jag hellre inte alls och det HELT tids-oberoende. T ex i början när jag träffade Marcus drack jag en sugrörs-drink här och en soppa där, med dagars - om inte veckors - mellanrum). Och ibland tar det fortfarande emot och det går bara inte. Detta är självklart helt absurt.. och jag vet om det. Jag har ALLTID vetat om det (detta började i mellan-högstadiet någonstans). Och jag har inte förrän ganska nyligen förstått mig på varför jag har dom här känslorna: Vilket dels, självklart, är på grund av min sociala fobi och de andra problem jag haft och har med föda. Det är också vanligt att folk med starka känslor av mindervärde och otillräcklighet uppvisar detta beteende (t ex om man är extremt fixerad vid sitt eget utseende och inte vill framstå som oattraktiv - vilket det i dessa individers huvud finns en stor risk att göra just när man äter). Dels också troligen på grund av att jag vart gravt kritiserad för än det ena, än det andra vid just matbordet under en utsträckt period av min barndom (och jag utvecklade under den här perioden "konstigt nog" en allt kraftigare tendens att ALLTID spilla). Och det var också vid middagstid som familjen samlades och de flesta konfikter uppstod eller bubblade upp till ytan (betänk också att jag var ett extremt - särskilt kritik - känsligt barn och jag har alltid varit både konflikt-hatande och rädd). Detta beteende har också enligt tester bevisats ofta utvecklas hos en person som fortsatte att bli manövrerad (så som att bli uppmanad att inte spilla, peta i maten osv osv) vid matbordet enda in i tonåren. Så då har vi lärt oss något nytt om Belial (och kanske oss själva eller någon vi känner?) idag. :)
Månadens Bild: Juni 2010

The soil in a woman's heart
Har börjat lyssna mer på svensk musik då och då. Och den här är ju bara för underbar och så fantastiskt beskrivande av hur det kvinnliga hjärtat (mer i regel än undantag) tenderar att fungera. Säger dock inte att jag inte kan ha fel - men det tror jag inte. :)
Killar: Tjejer ÄR INTE så jävla krångliga som vissa försöker få det till. Respekt heter det. Alla människor förtjänar att bli behandlade med det.. även vi som föds med fitta. Och vill vi vara någons slyna så, ja, vi har också fått talets gåva.. we'll let you know.
Månadens Bild: Maj 2010

Army of croakers

När man skäms halvt ihjäl..

Sätt dig på denna och rotera..
Oh yeah. Har provat lösnaglar (mina egna är för första gången på lääänge extremt korta - alla utom en det vill säga, så dom som faktiskt gjordes fick samma längd som den långa jag redan hade). Marcus mamma gjorde dom åt mig. :) <3Provade först med rosa och sen med röda toppar. Tror ändå jag gillade de rosa liite mer (-->). Weeeird. Har också fått ett par rosa solglasögon av Marcus, eftersom jag påpekade att jag inte haft ett par sen i mellanstadiet typ. Han var då på någon butik och valde då alltså ut ett par rosa pilot, som funkar bra som beskydd mot mitt solsting (är extremt solkänslig) och även för att dölja ett osminkat ansikte eller möjligtvis ett ansikte med smink kvar från gårdagen (som här nyss). Tänk vad jag gått miste alla dom här åren!
Men hey.. what's up with all the PINK?
Hallinge Cirkus/Zoo

Nisching

Och det är alltför ofta som jag snubblar in på bloggar med en rubrik som känns så.. vem-som-helst eller i vissa fall även stämmer väldigt väl in på mig speciellt men vilken jag aldrig skulle drömma om att använda av flera olika skäl. Det måste liksom vara något SPECIELLT. Och det finns faktiskt en del med mig och min bakgrund som ÄR speciellt (eller ja.. speciellare än vad namnet ensamt antyder at least). Men vart tusan går gränserna för att sälja ut sig själv, att säga för mycket, att man blir för självgod? Desperat?
Tillbaks till 1800-talet
Blir så irriterad på en grej. Det verkar som att alltför många lever under den seriösa uppfattningen att flickvänner finns där för att följa med som tysta dekorationer till sina pojkvänner och säga så lite som möjligt. En tjej som tar till orda eller tillägger sin åsikt i en konversation får OFTA en "Vad fick hon luft ifrån?"-tystnad till svar. En tjej som otilltalad för en aktiv konversation "pratar för mycket". Hade en kille gjort samma sak hade det inte varit någonting. Men när en tjej gör det så är det typ.. fel. När fan lever vi egentligen? Jag får ju lust att begå dråp.. seriöst alltså. X(In her blood?

Och så fick jag då ganska nyligen (några månader sedan?) veta att det är mycket häst-människor på pappas sida släkten. Jag tror man kan ärva sådana.. intressen. Ungefär lika mycket som man kan lära sig tycka om något för att man växer upp med det. Från mammas sida kommer till exempel konst och skrivintresse och från pappas.. ptja.. vet jag inte så mycket. Mer än det där med hästar nu då. Jag tror att man kan liksom födas med saker i blodet.. som drar en åt olika riktningar (ibland emot dåliga odds). Eller vad tror du?
Top 10 SAKER JAG UPPREPAT UTSÄTTER ANDRA FÖR

2. Överraskningsförsök - att bara dyka upp till någon som påstår sig vilja att man ska komma, efter att man sagt att man inte kan. Att köpa något man sagt att man inte har råd med. Att säga nej bara för att överraska med ett ja på tusentals olika sätt. Jag hatar när folk utsätter mig för detta, men det har liksom aldrig slagit mig att andra inte skulle gilla det heller. Jag vill faktiskt bara göra någon glad.
3. Långsinthet - jag fastnar väldigt lätt i saker. Eller snarare.. precis i glödens hetta skiter jag blanka fan i dom. Men sen kan det gå.. dagar.. veckor.. månader.. sen kommer jag ihåg det och vill plötsligt ta den konflikten direkt.
4. ON/OFF (BPD) leken - och "skall bara ha för att ha". Nu vill jag ha dig.. nu vill jag inte ha dig.. men alltså, jag VILL ha dig helatiden, men.. Nämen OJ!? Vill inte du ha MIG längre? Men så kan du väll inte göra? *tvångs-ska ha* Vedervärdigt.
5. Svartsjuka - till och från, åtminstone. Ibland kan jag bli svartsjuk över småsaker och andra gånger kanske jag inte bryr mig nämnvärt om något som är 100x värre.
6. Attentionwhoreism - sitter där i mitt nät och drar i trådar för att få saker att vändas till min fördel eller att handla om mig fast dom inte gör det.
7. Skitsnack - ok, jag erkänner. Ja, ibland snackar jag lite skit. Eller snarare "snackar", kanske. Det är spännande att komma med sina person-analyser och diskutera dom med andra. Är väll en helt naturlig tjej-grej, eller?
8. Otrohet - ingen nyhet. Jag har svårt att hålla brallorna på när lusten kallar.
9. Krånglar - säger inte alltid vad jag tycker. Och sällan alls något ö h t utan att ta små omvägar eller slå in det i silkespapper först.. bara för att inte såra, liksom.
10. Skämta med andra på deras bekostnad - inte vackert, I know.
