Jag måste börja med att berätta att det finns FÅ "regler" som jag sätter upp i mina föhållanden. Och de blir inte "regler" innan den andra parten LOVAR dyrt och heligt att den ska följa någon av dessa - för då tar jag den för dens ord och, fast det tar mig emot, försöker jag lita på det och tro att i så fall kommer den att följa det. Och nu kan jag inte räkna alla gånger jag har blivit lovad av Marcus att han SKA höra av sig, vad som än händer. För jag förstår ALLTID.. det enda jag vill är bara att veta vad som händer och om jag ska fortsätta att sitta och blåögt vänta eller kanske ta tag i något annat jag också. Varje gång när han var här och jag var i Dalarna och han inte hörde av sig på flera dygn efter ett kort samtal när han satt på tåget hade vi den här konversationen, varje gång jag stannat hemma och han inte bara kunnat slå en signal om att han sover borta har vi haft den här konversationen, VARJE JÄVLA GÅNG det här problemet dyker upp har vi DEN HÄR JÄVLA KONVERSARTIONEN. Och varje gång LOVAR han att: det här var sista gången, nu ska jag ALLTID höra av mig.. ok?

Jag sitter här hemma utan i princip ett skit att göra på dagarna.. men när klockan är lite över sex GÖR JAG EN ANSTRÄNGNING SÅ ATT DET ÄR HELT SÄKERT att jag är helt fri så vi kan umgås med varandra dom 3-4 timmar vi får per vardag. JAG försöker verkligen att passa på.. tajma in så att inget kommer i vägen och skulle det vara så att han har något annat att göra är jag bara ett telefonsamtal bort och i så fall kan jag planera in något annat för mig också. MEN NEJ.. fy skam om jag faktiskt skulle få möjlighet till chans för något att göra med MIN TID. Istället får jag massa jävla undanflykter och korkade kommentarer. NÄR FAN har jag sagt att han inte får göra vad fan han än känner för? Vill han spela fotboll och käka ännu en jävla pizza, hellre än att laga mat och ha vardagsmys framför TVn tillsammans? Självklart! Vill han hellre supa bort helgen? Visst! Vill han punda bort de få hjärnceller han har kvar? FINE! Men NÄR FAN har jag blivit arg när han faktiskt gjort som han lovat och hört av sig (oavsett om vad)? Gör vad fan du vill, men ska det fortsätta såhär kanske jag inte heller håller mina löften eller finns till hands för dig såfort lusten faller på.

Det är mer och mer bevisat att "förlåt" och "jag lovar" för dig, bara är tre magiska ord man kan använda varje gång man gör fel för att jag ska köpa det som någon jävla idiot och lugna ner mig till nästa gång du behöver använda dom. Men nu är det fan slut. Nu får du välja: LOVA PÅ RIKTIGT den här gången.. en sista jävla gång och chans.. annars drar jag (vad fan har jag här att göra, kan du svara på det? Förutom för DIN skull), och annars kan du bara erkänna att jag inte kan lita på dig och i så fall kan inte du heller vara så jävla säker på att jag sitter här och väntar som ett jävla fån varenda jävla gång du kommer hem. Du har fått nog med chanser som det är, nu får du fan ta och fatta ett jävla beslut.

Det var faktiskt egentligen inte särskilt många år sedan som jag kunde ligga och få fruktansvärt ont i magen av att tänka på saker som ingen RIKTIGT känner till, som vi inte har svar på.. havet.. rymden.. eller döden, framför allt. Jag mådde extremt dåligt över tanken på att det kanske var slut där.. an eternity of nothing-ness.

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på döden.. mer än genomsnittigt.. men utan den där extrema "nu gör jag det"-känslan som jag får när jag "mår dåligt" som det kallas. Jag vet inte om det här, ur psykiatri-vinkel sett, är en bra eller dålig sak. Men som jag brukade ligga på kvällarna och somna in till skrämmande tankar, har jag dom senaste dagarna tagit siesta och somnat in till väldigt rogivande tankar om att mitt slut troligtvis kommer närmare, by the day. Och det skrämmer mig inte ALLS. Det känns verkligen som att det ÄR det naturligaste i världen. Vi kommer och vi går.. as simple as that.



Mer än något var jag förr rädd för just att det skulle vara SLUT.. på tankar, på känslor.. och vem VET faktiskt om det ändå inte (utöver något vi känner till) gör fruktansvärt ONT att dö och efter att man har dött? Men jag är inte nämnvärt rädd för något av det längre. Om något.. är det snarare en frälsning. För hur kan man vara rädd för något som troligen är >INGENTING<? Hur kan man inte välkomna att äntligen få själaro och vila? Inte rimligt.

Och smärta? Och tanken på någon form av "efter-döden-helvete"? Ja, jag vet inte. Vad skulle något av det kunna göra mot mig som mina egen kropp inte kan.. och redan gör?

A lot of the time.. vill jag bara att det ska få vara över. Men ännu har jag ett par saker kvar att göra. Framför allt vill jag dö som ett (i alla fall i den mån jag kan) vackert lik. Och det kräver både lång planering och förberedelse.. så don't fucking push it. Det är lönlöst.

Sick Puppies - Anywhere But Here

Har börjat lyssna mer på svensk musik då och då. Och den här är ju bara för underbar och så fantastiskt beskrivande av hur det kvinnliga hjärtat (mer i regel än undantag) tenderar att fungera. Säger dock inte att jag inte kan ha fel - men det tror jag inte. :)

Killar: Tjejer ÄR INTE så jävla krångliga som vissa försöker få det till. Respekt heter det. Alla människor förtjänar att bli behandlade med det.. även vi som föds med fitta. Och vill vi vara någons slyna så, ja, vi har också fått talets gåva.. we'll let you know.

Och så fick jag då ganska nyligen (några månader sedan?) veta att det är mycket häst-människor på pappas sida släkten. Jag tror man kan ärva sådana.. intressen. Ungefär lika mycket som man kan lära sig tycka om något för att man växer upp med det. Från mammas sida kommer till exempel konst och skrivintresse och från pappas.. ptja.. vet jag inte så mycket. Mer än det där med hästar nu då. Jag tror att man kan liksom födas med saker i blodet.. som drar en åt olika riktningar (ibland emot dåliga odds). Eller vad tror du?