...

Verkligen försökt att hitta inspirationen att få något skrivet flera gånger de senaste veckorna, men har bara inte fått ihop något. Växlade väldigt snabbt tillbaks till depression igen efter mitt korta uppsving i mående-kurvan där i våras. Något som fortsatt hålla i sig stadigt i över två månaders tid nu. Det vart faktiskt snabbt så pass illa med det att jag valde att börja ta mina mediciner igen (Vilket såklart känns som ett stort misslyckande i sig eftersom jag slutade med dylika 2011 och har hållit mig ifrån allt utom enstaka antidepressiva och ångestdämpande sen dess. Det har såklart varit jävligt jobbigt till och från, men vägde nackdelarna mot varandra och kom fram till att jag ville försöka "kämpa mig igenom det" - Jo, tjena. Mina läkare har sagt att jag bara behöver hitta rätt medicin för mig, men sen kommer jag vara fast på dom livet ut. Jävligt hårda bud, men det är bara så verkligheten ser ut för mig. Så det var jävligt naivt av mig att inbilla mig själv att det ändå på något sätt skulle "gå över" någonstans längst vägen. Kanske har allt liberalt skitsnack om att "ALLT går om man bara vill tillräckligt mycket!" ändå kommit åt mig. Ville så gärna tro att det var så, men det var blåögt. Är trött på att leka efter normalfungerande hjärnors regler med mitt eget liv som insats!). Jag blir ett lealöst, otänkande, okännande kolli på tabletterna jag tar (i brist på bättre alternativ). Men, åtminstone, överlever jag. Dock har jag ju inte hittat den där ultimata medicinen för mig ännu. Förutom alla bieffekter som jag klarar mig bra utan (och verkligen inte vill förstärka med förhöjd dos), så tycker jag inte alls att de håller "hela vägen fram". Innan det är dags att ta nästa dos så har det gått ur för länge sen, och jag känner mig fångad som i en bur av ångestcykeln som dikterar mitt liv. Vaknar mitt i natten varenda natt (oftast klarar jag inte av att somna om eller ens ligga kvar) och är helt paralyserad av oron jag känner. Snittar på ungefär 2-4 panikattacker om dagen i nuläget (vissa dagar bara 1, men har andra dagar haft upp emot 7-8 stycken). Har såklart fått medel att hantera dessa på, men oftast hjälper ingenting.

 

Det är inte mycket som håller saker flytande just nu. Vet att människor oftast menar sitt bästa, men känner bara att extra interaktion gör mer ont än gott för stunden. Lika mycket för alla andras skull som min egen - när väl paniken kommer krypande är det ändå ingen som tackar den andra för sällskapet, liksom. Finns inte många individer som jag ens förväntar mig ett förbannat dugg utav, så när de få jag faktikst fortfarande litar på sviker när man behöver deras förståelse och stöd som bäst gör deras närvaro knappast saken bättre i alla fall - hur fantastiska dom än råkar vara när det är en mer bekväm uppgift att stå mig nära! Det känns faktiskt alltmer som att folk bara inte VILL förstå.. att jag lägger ner min själ på att försöka lära känna människor så bra att jag skulle kunna skriva deras biografier åt dom, när de i själva verket skiter i mig. Jag har sedan ett tag efter att jag fick min första diagnos alltid tyckt att det varit viktigt att vara nästan överdrivet öppen angående min psykiska ohälsa i mina relationer (i förhoppning att sålunda ge mina närstående verktygen att kunna underlätta för sig själva i vår interaktion med varandra). Tycker att det är viktigt att de allra minst har ett namn för det, sen är det upp till var och en vad de vill göra med den informationen. Har försökt att också vara tydlig med att jag alltid är öppen för att enligt min bästa förmåga svara på funderingar som de kan tänkas ha. Visst har jag förståelse för att det kan verka krångligt (eller kanske ibland simpelt?) utifrån, och jag förväntar mig absolut inte att ALLA ska kunna förstå, men det har kommit till en punkt nu där jag så trött på att försöka förklara saker för döva öron.

Är det inte så att jag får bemöta samma fråga av samma person gång på gång, så märks det väldigt väl i dessas senare bemötanden att det inte funnits något intresse för egentlig förståelse. Exempelvis är just mina panikattacker väldigt ofta kopplade till starka overklighetskänslor (där jag får upplevelser av att jag inte existerar egentligen eller t o m upplever en kroppslig sensation av att jag håller på att "lösas upp" fysiskt) - vilka i grunden stammar ur de utav mina diagnoser som i mycket rent av utvecklas just genom en ständig upplevelse av att få sina känslor och tankar ogiltigförklarade i barn- och/eller ungdomen (så kallat "invaliderande uppväxtmiljö" - tänk medfödd överkänslighet kombinerat med något liknande härskarteknikerna utövade mot en ej färdigutvecklad hjärna). En stor del i min rehabilitering går därför ut på att lära mig på nytt att kunna lita på min egen uppfattningsförmåga och känna mig trygg i att kommunicera den till andra utan att förutsätta eller vara rädd att få min verklighet tagen ifrån mig. Så, när jag känner att jag håller på att drabbas av panikångest och får frågan "Varför?", varvid jag försöker beskriva vad det är jag upplever, är det den absolut SÄMSTA tidpunkten i världen att börja argumentera emot (eller ignorera, börja tala om något annat, skratta bort, skuldbelägga etc - allt detta är också väldigt vanliga exempel på reaktioner jag bemöts av!), för vad det gör är ju att utsätta mig för invalidering på nytt och det är enormt triggande. Jag förväntar mig verkligen inte att folk ska trippa på tå runt mig och mina diagnoser, långt ifrån, men jag tycker ändå att det säger en hel del om någons förmåga/önskan att lyssna, förstå och visa hänsyn när man utsätter någon som redan känner sig osynliggjord och isolerad för att behöva förklara samma sak om och om igen. Så, just nu, har jag verkligen ingen energi till övers för att ta ansvar för andras upplysning och vill mest bara bli lämnad ifred.