Det var då jag scrollade igenom When Darkness Falls (läs!) blogg häromdagen som jag snubblade över det här klippet. Jag tror inte det är alltför ovanligt att känna saker som man inte riktigt kan formulera och att man ibland behöver någonting - citat, låt, videosnutt etc - som sätter ord på vad det faktiskt är man känt, åt en. Det var vad som hände med det här klippet för mig och polletten bara trillade rakt på plats. Var ju ett jävla tjat på mig (även här på bloggen) förut om hur konstant lack jag var på "Ryck upp dig!"-mentalitet, och alla som någonsin faktiskt har respekterat mig nog att lyssna på vad jag haft att säga borde veta hur religiöst jag HATAR att känna att folk tycker synd om mig. Det är lätt en utav de absolut värsta upplevelser jag känner till! Samtidigt har empatiska förmågor alltid varit något jag respekterat och värdesatt - både hos mig själv och andra. Allt det här är defintivt något jag funderat extremt mycket över och som jag tycker att många (om inte, faktiskt, ALLA) skulle må riktigt bra av att också fundera ett extra varv kring.

Människor har (särskilt i förbindelse till min psykiska ohälsa) ibland passat på att ge en känga där jag legat fallen genom att inflika att mitt behov av att ens föra det som tynger mig på tal (genom ord eller handling) ändå bestämt MÅSTE handla om just sympatisökande. Detta har alltid triggat mig (och mina känslor av missförståddhet) enormt och jag skulle nu vilja utmana denna fördom genom rättelsen: EMPATIsökande! Det är, som klippet förklarar, en stor skillnad! Har haft otroligt många sympatiska människor i mitt liv, däremot så få empatiska att jag kan räkna dom på ena handens fingrar (relationen till min bästa vän är, utan konkurrens, den starkaste relation jag haft och jag tror att en stor del i att vi fungerat så bra ihop genom alla tider är en ömsesidig empatisk förmåga som genomsyrat vårt umgänge. Sådant växer verkligen inte på träd!) och jag har alldeles på tok för ofta blivit ordentligt sårad av att uppleva hur andra öst sin kritik och sina "goda råd" över mig från en upphöjd ("lilla gumman!") position. Och det som ofta faktiskt gjort saken VÄRRE är om jag vetat, eller personen till och med själv (vid annan eller aktuell tidpunkt) påpekat, att denne upplevt något dylikt (eller helt annat, men likväl smärtsamt) och ändå hellre diskuterat min situation från den position denne befinner sig i nuläget (avskild all förbindelse till sitt eget bagage), istället för att ens göra den minsta ansträngning att för en stund utgå från ett eget (så nära på likvärdigt) mörkt ställe (som denne kan). Jag tror aldrig att jag någonsin blivit det minsta hjälpt av att någon sagt: "Jag har också [insert problematik], men kolla på mig nu - det GÅR att ta sig ur!", däremot har det underlättat min smärta TONVIS att bara prata om det och få bekräftat att det är legitimt att känna det jag faktiskt känner i nuläget, utan att få min upplevelse tagen ifrån mig (som exempelvis något relativt, temporärt etc). Bespara mig, med fördel, sympati. Praktisera empati!