Och så förde nyåret med sig ett par löften. Är det inte lite på det viset det borde funka egentligen? Du tar dina misstag från det förflutna och gör "en läxa lärd" av dom, snarare än gör upp planer för dig själv som du utformat efter något som ännu inte existerar och som du inte upplevt än (framtiden alltså). Fyller man som vissa gör år 2 veckor efter nyår (då oftast med firande av den eftergivna sorten som ger en både baksmälla-av-valfri-sort och rester för dagar, om inte veckor, därefter) verkar det som att man snabbare än genomsnittet ger upp den här tvångstanken folk har att man "borde/måste" och illusionen att det nödvändigtvis skulle vara något positivt (och inte typ bara massa ångest över att det förr eller senare nästan aldrig håller för att man sätter upp mål som är orimliga eller kräver av en att man mer eller mindre fullständigt, ej under knivhot, ändrar på hela sin livsstil i den naiva tron att framtiden är lättare än nu och då), och accepterar att ödet lite grann har bestämt åt en att det inte blir några jävla "avgifta-sig-själv-efter-julen" & "bli en helt ny människa" löften - vilket enbart är skönt om jag ska vara ärligt. MITT NYÅRSLÖFTE är sålunda snarare att spinna vidare på de bakläxor jag påbörjade 2013 och fokuset är då främst att vårda mig själv särskilt i förhållande till mina relationer (vill då framför allt bygga upp dom jag redan har till MER POSITIVA sådana) på det stora hela. För att definiera bättre, och göra det mer genomförbart, har jag satt upp några steg utifrån uppenbara hinder att komma över. Först och främst är att börja granska mig själv och min egen del i dom icke-önskvärda delar av de relationer jag erhåller (och fortfarande önskar erhålla). Möjliggör jag faktiskt att obehagligheter fortgår eller är jag t o m en aktiv beståndsdel till att dom gör det? "It takes two to tango" brukar man ju säga och att spåra sin egen delaktighet i brister relationer man har och de fel man med lätthet ser i dom tror jag är en bra utgångspunkt. Både för sin egen och relationernas framtids skull. Vilket leder vidare till att jag för det andra, av samma anledning, mer specifikt MÅSTE sluta ägna onödig mycket tid åt att själv rikta massa allmän negativitet utåt. Dom där små grejerna man säger och gör som lätt går obemärkt förbi men ändå tar en liten del av en med sig när dom lämnar en (om det så är för att man kniper igen och låter ett tillfälle att säga ifrån för en god sak gå förbi, att man skrattar med och dunkar rygg när själen skriker: "NEJ!" eller att man t o m är kvällens värd i en buffé av destruktiva rätter). Ett exempel som jag genast kan peka ut är att älta mig själv (min kropp, mina problem), LÅTA andra älta mig åt mig och då starta upp mitt eget ältande, låta mig själv falla in i ältande av mig själv när andra ältar sig själva, eller att låta mig dras med (eller först falla in) i den gamla ovanan att älta en tredje part i goda vänners sällskap. Detta är något jag förvisso redan har gjort framsteg i 2013 (men då ska man också ta i beaktande att jag skyr skitsnack ungefär lika mycket som drama, det vill alltså säga: INTE ALLS). Så detta skeppet är långt ifrån i hamn ännu.

JÄVLAR vad mycket negativitet jag bidragit till på det här sättet egentligen! Inte bara genom det direkt negativa, men också genom det man själv i stunden uppfattat som positivt, som samtidigt spätt på andra parters fördomar om sitt eget "negativa". Att snacka skit om saker som andras utseenden, OAVSETT om det är någon som faktiskt har gjort en något ont, är egentligen så jävla kontraproduktivt och osakligt - som högstadiet om igen och borde stadigt bli gammalt i takt med en själv. Man kan inte kalla den där subban som tog över ens ex för en ful och tjock gammal slampa utan att samtidigt intala alla involverande i skitsnacket att ful och tjock och gammal och slampa alla är saker som det är VÄLDIGT VIKTIGT att man inte är. Och vet du vad? Chansen att någon redan har, eller i framtiden kommer, fara illa av denna till synes harmlösa överenskommelse vänner emellan angående en tredje part är relativt stor. För vad händer om/när en utav vännerna är ful, tjock, gammal eller "slampig"? Även om den personen inte kommer ihåg DEN specifika konversationen i sig, när hen står framför spegeln i sin fula tjocka gamla slampighet, så brukar där finnas tusen likadana att hämta ur minnesarkivet - tydliga eller utsuddade från minnesfragment till den kollektiva lärdomen: DU är fel! Vänner, får vi inte nog med utseendehets och missriktad kritik utifrån, måste vi upprätthålla den internt också?