You don't really know someone until you've told them "NO"!
Inser att det nog ofta kan uppfattas som att allting jag skriver dryper av cynism och pessimism. Utifrån sett kanske det kan verka som att jag är väldigt bitter över precis allting i tillvaron, och inte minst mig själv, när så alls inte är fallet (inte sagt med det att jag varken är bitter eller missnöjd över något alls, för vissa saker SKA man ta mig fan inte nöja sig med). Samtidigt som självförbättring är ett ständigt pågående projekt som man kanske aldrig kan bli riktigt "klar" med, så är det sällan man tar sig tid att faktiskt titta tillbaks på hur långt man redan har kommit och vilka positiva förändringar man lyckats tillföra i sitt liv. Idag har jag, av flera orsaker, funderat mycket på det här med att säga ifrån. Något som är mer självklart för vissa individer än för andra (konstigt, och rent av "fucked up", som det faktiskt är om man tänker på det). Min egen helhjärtade strävan efter att införa Noll Bullshit Tolerans i mitt liv kom relativt sent (Innan dess hade jag länge förväxlat att "låta mig själv vara alla andras dörrmatta" med "artighet" och hade fått ett beteende som var väldigt präglat av att enligt min bästa förmåga vara andra människor till lags redan då jag först började i skolan - troligtvis till och med tidigare än så också. Detta medförde både stor prestationsångest och enveten konflikträdsla, som i sin tur efterhand gjorde sitt lilla destruktiva i allt vidrigare erfarenheter) men att sätta ner foten har kommit med ett antal nya problem, såklart. Exempelvis ställs jag naturligtvis till svars i större utsträckning och måste ibland ge långa utläggningar för att backa upp all form av existens- och åsiktsberättigande, och (framför allt) gör jag mig då och då osams med folk (något som extremt sällan hände innan). För den sorgliga sanningen, och nu blir det lite sådär obehagligt cyniskt igen, är att när andra väl lärt sig att räkna med din medgörlighet blir kränktheten som uppstår enormt stor bara genom att du avvisar eller ifrågasätter deras intentioner. Det viktiga är att man, även om det för många av oss kan vara grymt svårt, vet med sig att problemet ligger hos den som inte kan tolerera att du inte (längre) låter dig trampas på och att dessa själva faktiskt kan vara de som skulle må bra av att rannsaka om de inte gått över en gräns genom att räkna med denna blinda lydnad.
Facing self-defense, it may appear like a loving pat transforms into a claw - when really it was a claw all along.
Sanningen är att jag, precis lika mycket nu som då, HATAR konflikter. Men ändå har jag blivit så jävla mycket bättre på att ta dom, trots att jag är rädd, när det faktiskt behövs. Och fortsätter att bli allt bättre på det hela tiden - med myrsteg, men tittar jag tillbaks på hur långt dom myrstegen ändå tagit mig från att jag började så är det ändå en rejäl skillnad. Jag är fortfarande en alltigenom "mjuk individ" och det är ingenting som jag någonsin tänker känna mig dålig över eller be om ursäkt för. Jag avskyr att se andra människor ledsna och försöker att aldrig, oavsett hur provocerad någon gör mig, sjunka till grymhetens låga nivå. Självklart har man inte alltid varken lust eller ens RÅD till förståelse, men ibland kan det faktiskt ge väldigt mycket att (så långt det går) bemöta även de som kanske inte verkar förtjäna det, åtminstone viss, nyfikenhet och ödmjukhet (Ibland är det de människor som ger oss de sämsta första intrycken som behöver vår förståelse allra mest och med den allra minsta empatiska förmåga inser man snart hur mycket det kan betyda för någon annan - även totalt oliktänkande - med ett enda vänligt eller värdigt bemötande i ett hav av fientlighet. Alltid: Proportioner). Och detta är något man kan göra utan att det automatiskt behöver betyda att man inte klarar av att sätta ner foten eller säga till när "enough is enough". Det måste inte vara det ena eller det andra (att du antingen är ett "lätt byte" eller också en "brutalt ärlig" dåre utan filter för vad du kan tänka dig att häva ur dig och göra i en konflikt). Det går att säga ifrån på skarpen (till och med läxa upp, skälla ut, säga upp kontakt etc) utan att vräka ur sig en enda elak eller småaktig sak på samma sätt som att någon KAN stå upp, till och med mot de man älskar, utan att det behöver komma ifrån en passiv-aggressiv önskan att "trycka till" dessa. Jag är defintivt ingen ängel på något sätt och mycket av det jag syftar på här har jag garanterat själv utsatt andra för i min tur (då jag märkt att någon tyckt om och respekterat mig nog för att ge mig ett sådant övertag). Men min poäng är faktiskt inte att alla människor är potentiella rövhål bara vi får chansen, min poäng är hur viktigt det är att veta sin rätt att ge världen ett stort jävla "Nej!", och framför allt att lära sig vara beredd på att ta ett i gengäld (samt att då i första hand vara kapabel att ifrågasätta om man kan ha förväntat sig för mycket, snarare än att utan omsvep bli galen av anspråksfullhet). Jag ser inte att det här kommer ändras inom den närmaste framtiden och får acceptera att om jag ska fortsätta hävda min rätt att neka andra alla former av tillgång till mig på deras villkor, så kommer det fortsätta att medföra konflikter. Men är det värt det? 100%, utan tvekan: "JA!".
Facing self-defense, it may appear like a loving pat transforms into a claw - when really it was a claw all along.Sanningen är att jag, precis lika mycket nu som då, HATAR konflikter. Men ändå har jag blivit så jävla mycket bättre på att ta dom, trots att jag är rädd, när det faktiskt behövs. Och fortsätter att bli allt bättre på det hela tiden - med myrsteg, men tittar jag tillbaks på hur långt dom myrstegen ändå tagit mig från att jag började så är det ändå en rejäl skillnad. Jag är fortfarande en alltigenom "mjuk individ" och det är ingenting som jag någonsin tänker känna mig dålig över eller be om ursäkt för. Jag avskyr att se andra människor ledsna och försöker att aldrig, oavsett hur provocerad någon gör mig, sjunka till grymhetens låga nivå. Självklart har man inte alltid varken lust eller ens RÅD till förståelse, men ibland kan det faktiskt ge väldigt mycket att (så långt det går) bemöta även de som kanske inte verkar förtjäna det, åtminstone viss, nyfikenhet och ödmjukhet (Ibland är det de människor som ger oss de sämsta första intrycken som behöver vår förståelse allra mest och med den allra minsta empatiska förmåga inser man snart hur mycket det kan betyda för någon annan - även totalt oliktänkande - med ett enda vänligt eller värdigt bemötande i ett hav av fientlighet. Alltid: Proportioner). Och detta är något man kan göra utan att det automatiskt behöver betyda att man inte klarar av att sätta ner foten eller säga till när "enough is enough". Det måste inte vara det ena eller det andra (att du antingen är ett "lätt byte" eller också en "brutalt ärlig" dåre utan filter för vad du kan tänka dig att häva ur dig och göra i en konflikt). Det går att säga ifrån på skarpen (till och med läxa upp, skälla ut, säga upp kontakt etc) utan att vräka ur sig en enda elak eller småaktig sak på samma sätt som att någon KAN stå upp, till och med mot de man älskar, utan att det behöver komma ifrån en passiv-aggressiv önskan att "trycka till" dessa. Jag är defintivt ingen ängel på något sätt och mycket av det jag syftar på här har jag garanterat själv utsatt andra för i min tur (då jag märkt att någon tyckt om och respekterat mig nog för att ge mig ett sådant övertag). Men min poäng är faktiskt inte att alla människor är potentiella rövhål bara vi får chansen, min poäng är hur viktigt det är att veta sin rätt att ge världen ett stort jävla "Nej!", och framför allt att lära sig vara beredd på att ta ett i gengäld (samt att då i första hand vara kapabel att ifrågasätta om man kan ha förväntat sig för mycket, snarare än att utan omsvep bli galen av anspråksfullhet). Jag ser inte att det här kommer ändras inom den närmaste framtiden och får acceptera att om jag ska fortsätta hävda min rätt att neka andra alla former av tillgång till mig på deras villkor, så kommer det fortsätta att medföra konflikter. Men är det värt det? 100%, utan tvekan: "JA!".
And since your history of silence won't do you any good - did you think it would?
Let your words be anything but empty. Why don't you tell them the truth?
