Hellew! Nu sitter jag här igen. Insåg nyss att det bara är dagar kvar på den här månaden (trodde jag hade mer tid kvar på mig att påbörja nästa "favorit"-inlägg) och borde alltså egentligen skriva på annat nu (kommer verkligen få lov att göra en ansträngning under den kommande veckans kvällar). Men just ikväll kan jag bli avbruten när som helst, så jag vågar inte riktigt påbörja något som jag ändå kan tvingas avsluta tvärt - vilket är sjukt irriterande när man väl lyckats få upp ett stadigt tankeflöde och tempo. På samma sätt som det är svårt att skriva något ö h t om man alls inte hittar "spåret". Kan t o m vara ganska marigt att skriva ihop något kortare om jag, som nu, inte har klart för mig riktigt vad det är jag vill ha sagt. Lite som när man har garderoben full, men inget att klä på sig. För egentligen händer det ju saker man skulle kunna skriva om hela tiden, varje dag, men samtidigt känns ½ av dom för "alldagliga" och "intetsägande" och den andra ½.. ptja.. jag är på ett instinktivt plan ganska privat som person (jag försöker att motarbeta detta eftersom jag samtidigt, enligt erfarenhet, funnit att det är små skitsaker man gömmer undan som har en tendens att komma tillbaks och göra livet surt för en långt senare och då, som ett laddat batteri, med kraften av en juggernaut. Men all sådan oreserverad uppriktighet från min sida är väldigt konstlad och faller sig inte alls naturligt).

Det kan nog, utifrån sett, lätt uppfattas som att det finns en ovilja att dela med mig av mig själv (sanningen är i själva verket den rakt motsatta) även vad gäller stora händelser i livet som inte är (och aldrig på lång sikt skulle kunna hållas) hemliga. Det är oftast bara så att det inte omedelbart faller mig in att redogöra för saker jag inte direkt känner att jag har någon annan att tacka för. Integritet och självbevarelse är såklart viktigt, men det handlar mer om att "behöver jag inte, så förstår jag inte varför det är nödvändigt". Detta har ofta lett till att de människor som står eller stått mig nära känner att dom blir utestängda ur mitt liv och jag blir ofta uppmärksammad av min omgivning att jag så många gånger kan komma långt efter och berätta om händelser som var aktuella ett.. fem.. tio.. år tidigare. Som jag faktiskt aldrig nämnt ens för dom jag står absolut närmast. Och, svårt som det kan vara att tro, så har det (oftast) bara blivit så. Det är INTE medvetet bestraffande, motvilja eller aktivt avståndstagande. Men kommer inte saker på tal naturligt så är inte jag den som för dom på tal heller. Det handlar mest om att jag inte ser varför viss information skulle vara intressant för någon annan att veta och "det man inte vet har man inte ont utav". Inte för att det (alltid) är så att jag verkligen svinat mig och trott att någon skulle ha ont utav det, men att man faktiskt aldrig vet säkert vad ord kan innebära för en relation. Något så billigt och ytligt som en felformulerad mening kan faktiskt förändra ALLT. Om alla bara levde efter att 1. Inte fråga om vad de inte vill veta och 2. Fråga om vad de vill veta, hade det förståss varit en helt annan sak (in a perfect world osv). Denna brist på fungerande samspel i min kommunikation med människor omkring mig kan möjligtvis också vara del av orsaken till det återkommande fenomenet i mitt liv att familj, vänner och partners upplever att jag "försvinner". Något jag själv snarare skulle definiera som "lever mitt liv utan att rapportera byten av lokalisering". Större delen av tiden vet jag inte om problemet ligger i att andra är intoleranta eller att jag är för självupptagen. Att här finns kommunikationsproblem att jobba på är det väl dock ingen tvekan om.

Ett annat sätt som jag inte riktigt drar jämnt med den övriga mänsligheten, på grund av dessa.. "kyligare" (/mer frånvarande och slutna).. egenskaper jag har, är att jag bär ett "stenansikte" som rustning mot världen. Detta är lika mycket ett aktivt val som inlärd försvarsmekanism ("ursprungligen" var jag definitivt mycket varmare till min personlighet, även om jag alltid varit mer eller mindre blyg och inåtvänd). Detta är förmodligen ännu mer frustrerande för mig själv, än för andra, men jag har väldigt svårt för att släppa ner min gard och bara VARA. Om ni bara visste hur fruktansvärt ömsint jag är. Egentligen. En främling är snäll inte otrevlig, jag bjuds med någonstans av någon jag inte känner så bra, jag firar jul hemifrån och blir på ett självklart sätt inkluderad i gemenskapen, någon "Köpte ett par byxor, men dom passar inte - DU kan få dom om du vill!" eller någon annan "Såg den här tröjan i en affär och den var bara så himla DU!" och räcker över en påse. Om ni bara visste att min värld vänds upp och ner då. Att tårglans trycks tillbaka och jag kämpar emot en impuls att vilja jubla av tacksamhet. Vill krama, kyssa och ge tillbaks 1000-falt. Men allt som kommer ut är: "T-tack!??" och jag känner med hela min existens hur hård och kall och otacksam jag måste framstå. Och jag fylls av en känsla av otillräcklighet som jag applicerar på min omgivning ("SHIT vad dom måste tycka att jag är anspråksfull och bortskämd nu!") och så blir allting bara förstört. För att JAG är så jävla känslomässigt handikappad och reserverad. Även om jag inte är det egentligen - det är bara "min mask". Inombords exploderar känslorna: BOOM! Atombomb. Tänker här inte gå särskilt djupt inpå hur detta kan komma sig, men har man genom livet väl identifierat en röd tråd av att bli belönad (eller skonad) då man hämmat starka känsloyttringar, blir det ganska naturligt så att man aldrig lär sig hantera dessa på ett funktionellt sätt. Det vill säga i gråskalor. För mig är det antingen allt eller inget - det finns inget mellanting. Är under fryspunkten och sen kokar jag plötsligt bara över på en handvändning. Och då skäms jag. Varje gång. Så sjukt mycket. Känslor är skambelagda. Pinsamma. Fula. Den som lättvindigt visar känslor är DÅLIG och SVAG. Känslor visar bara den som tappat kontroll och självbehärskning. Jag har i flera aspekter av mitt liv blivit bättre på att inte helt sluta in mig i mitt skal. Tar lite mer plats, låter fler åsikter ventileras utan att det behöver vara i dramatiska explosioner av inlevelse. Men då kräver det alltid att jag får tiden att förbereda mig innan. Så jag är sjukt dålig på att hantera överraskningar och förändring av planer - AVSKYR det! Och jag kan bara inte be om hjälp. Även när jag behöver den som mest. Jag brukar ibland (på fullt allvar) tänka att skulle jag bli knivhuggen i en folksamling skulle jag blöda ihjäl innan jag uppbådat modet att söka räddning. Nå.. det här inlägget vart ju (mycket) längre än jag planerade, men jag fick väl vittring på det där "spåret" jag nämnde i början..