Januari Favoriter
Har, som jag skrev i början utav den, levt på väldigt låg budget och därav inte "unnat mig" speciellt mycket på något plan alls den här månaden. Men någon enstaka liten grej för varje kategori borde jag kunna komma på i alla fall, tänker jag. Nu ska vi se..
1. MÅNADENS
Accessoarer, Kläder och Skor
Har haft pyjamas och mjukisdräkter på mig kanske 80% av tiden jag spenderat hemma i stugan den här månaden. Vilket inte är mig emot då jag älskar dessa mer bekväma lösningar. Hade jag inte haft lätt för att drabbas av panikattacker i situationer jag upplever som obehagliga hade jag gärna behållit pyjamasen på även under kvällsärenden och nattliga äventyr med bilen, hem på besök hos folk eller t o m till biografen. SÄRSKILT till biografen. WOW liksom! Var SÅ nära att jag gjorde det beslutet den 14e (filmen fortsatte faktiskt långt efter midnatt!) och hade förmodligen också gjort det om planen inte varit att äta och handla före besöket. Tror du risken finns att man blir nekad om.. ifall.. kanske?
Line Play (YS-3396-2504)
En Avatar & Social Networking Servive. Alltså, jag gillar ju sånt här! Tror att jag kanske inte lekte med dockor och Barbie tillräckligt länge som liten, eller också lekte jag helt enkelt med Belville, Grand Champion, My Beautiful Horses m m kanske lite FÖR länge (Något av det borde det dock rimligen kunna vara då båda stämmer. Barbie for åt brinnande helvete ungefär när jag insåg att mitt äldre syskon tyckte att det blivit "o-coolt", men min samling små plasthästar av diverse märken fick hänga med, och öka, i ungefär 4 år till). Oavsett anledning så ÄLSKAR jag avatarer, simulationer och det här med att (framför allt) skapa karaktärer och deras omgivningar i allmänhet. I Line Play skapar du en avatar och inreder dennes krypin efter egen smak. Finns skäligt få begränsningar för vad du kan göra och appen lägger till ungefär 200 nya saker (hår, skor, kläder och accessoarer, samt inredning) varje vecka. Spelet gör också en del sammarbeten med kända ansikten och företag. MYCKET Österländskt kan även tilläggas som hint till dig som är ett J- & K-pop / Anime & Manga-fan. Just nu är jag själv uppe i att samla ihop prylarna (piece by piece) i en "enhörnings kollektion" som dök upp härom veckan. Två minus är dock att de flesta möblerna inte kan vridas åt fler än 2 håll (efter rummets två synliga väggar), och att du kan få samma pryl flera gånger ur Gacha-maskinerna, vilket jag inser är realistiskt - dock FÅR du inte alltid ett extra par som du då kan sälja, utan det räknas mer som en "nitlott" som varken gör till eller från och bara EN Gacha-boll brukar gå på allt från 1000 IGM och uppåt. Men ett väldigt distraherande tidsfördirv när man väl börjat komma någonvart.
Filmer och TV-Serier
Dom senaste månaderna har varit nästan fullsmockade med nya filmer som jag personligen verkligen längtat efter, men som jag i många fall ändå av en eller annan anledning skjutit upp att titta på.. tills nu. Har fortfarande ett flertal kvar att se, men några jag prioriterat att ta mig tiden för den här månaden är:Carrie
Stephen King-fan sen barnsben och specifikt Carrie-fan sen ungefär 5 år tillbaks (LÄTT en utav mina favoriter bland hans böcker) är det lite.. skämskudden.. på att jag inte såg den här redan för några månader sen. Tycker absolut den lever upp till de två (eller tre om man räknar med uppföjaren "The Rage") filmer som kommit innan, men inte mer än så. Kan varmt rekommendera den som gillar filmerna att läsa boken (som har ingredienser som en film aldrig kan återskapa). Jag gillar att dom har blandat tidigare unika delar ur både boken samt båda tidigare adaptioner och gjort ett par egna små smarta tillägg. Men när - NÄR!? - är det dags för Carrie att faktiskt bli gestaltad av någon som.. I don't know.. passar beskrivningen!? Det här är alltså en karaktär som i boken beskrivs som.. håll i er nu.. 1. Tjock och 2. FUL (Tillåt mig ge samtliga skådespelerskor en titt och sen inte veta om jag ska skratta eller gråta. Visst är varken Sissy eller Angela några "klassiska skönheter" på det sättet, och thank fuck for that, men så har vi nu den här! Hollywood tände sitt häxbål för det sista som återstod av det som en gång varit den unika kvinnliga huvudkaraktär som äcklade sin omgivning med ett frånstötande yttre och en föraktlig förlorar-aura, som representerade något ingen annan representerat, och ur askan steg Chloë Mortez - änglalik med perfekta lockar, cockerspanielögon och dockplut, som precis som de andra två gestaltar Carrie som snarare heroiskt tapper än vämjeligt korkad, så "redan perfekt" toppas kort och gott med "perfekt + balklädd" när scenen för "den stora förvandlingen" à la Cinderella / She's All That - gäsp, liksom - inträffar). Men mest önskade jag att dom skulle fått till den specialla stämning som närvarar genom hela boken som en mörk dimma, som intensifierar och intesifierar kapitel för kapitel och bygger upp för något fruktansvärt och som får den som, liksom mitt sällskap, inte är bekant med historien sen innan att sitta som på nålar.. men där faller också den här Carrie-filmen platt. Något dom någotsånär väger upp för genom modern films alla estetiska och tekniska bekvämligheter (vilket dom däremot inte håller tillbaka på alls) som föregångarna saknade. Carrie är dessutom redan från början så pass insiktsfull, välskriven och totalt TIDLÖS att det är svårt att hamna fel. Och även om jag personligen tycker det är på tiden för några utav dom andra titlarna från King, som inte sett duken sen i bästa fall början på 90-talet, att äntligen få i alla fall EN remake där Carrie redan har fått två, så är jag säker på att det här inte är det sista vi sett av Carrietta White. Och med det sagt.. bättre lycka (mindre "romantisk high school movie", mer "rå, bitter Stephen King awesomeness") nästa gång?
Hobbit: The Desolation of Smaug
Trött och i matkoma infann vi oss i biografen precis i tid. Detta (kombinerat med en rädsla för att drabbas av än värre andnöd, då jag glömt att ta med mig min spray och jag efter att ha ätit lite mer än magen klarade av och sedan stressat runt på shopping- och nöjescentrumet hade börjat känna en envis andfåddhet som först vägrade gå över komma krypande, vilket vidare började utlösa panikkänslor inför att det eventuellt skulle eskalera till det värre och så var den nedåtgående spiralen igång) gjorde säkert sitt för min koncentrationsförmågan och jag hade lite svårt att hänga med till och från där i början av filmen medan jag tvångsmässigt kontrollerade min egen andning. Då jag inte, även om detta är mina FAVORITER från månaden, vill att det här ska bli ensidiga recensioner utan innehåll är min tanke att faktiskt inte bara peka ut vilka saker jag uppskattar mest, men också mindre, med dom utvalda filmerna. Och det är en svår uppgift med en serie som den här, för den ligger mig väldigt varmt om hjärtat, men något som återkommer bland die-hard fans, så väl som de mindre inbitna följarna, av serierna verkar ändå vara att utgå från de tidigare tre (Lord of the Rings) filmerna. Vilket kan te sig både enkelspårigt och orättvist, särskilt som det sällan är någon fråga om vilken serie som har bäst förutsättningar utifrån ursprungsmaterialet. Dom skiljer sig trots allt närmare ett tusental sidor åt och det är också lite där som The Hobbit, som filmatisering, står och faller. Det är naturligtvis svårare att sträcka ut en fjärdedel så mycket material över ungefär lika mycket filmtid som det fyrdubbla och det som då får ta smällen är lika naturligtvis (på ett eller annat plan) kvalitén. Det görs en hel del djärva chansningar och ofta träffar dom helt rätt och räddar partier som lätt hade kunnat bli innehållslösa med inget mindre än brillians, men andra gånger blir det rent av ganska halvdant. Detta på bekostnad av de gamla karaktärer vi fans redan älskar och de nya ansikten vi försöker ta till oss. Klassikern: När äventyrsfilm börjar förlita sig så mycket på dom komiska inslagen för att få det att gå runt att från början bra (eller potentiellt bra) karaktärer blir karikatyrer och det, film för film, blir allt mer hysteriskt tramsande av allt större delar av storyn (Vi har sett det hända alltför många gånger förut. Ett glasklart exempel är t ex Pirates of the Caribbean-filmerna). Redan i film ett hade jag bestämt mig för att gå in för den här nya triologin utan fördomar, snarare en "expecting the worst"-outlook, och den lyckades därav överraska positivt. Film två.. är en lika bra film, det tänker jag absolut inte försöka ta ifrån den på något sätt. Men det här draget att dra ut den till bristningsgränsen.. göra den längre än den kanske riktigt klarar av.. gör att min upplevelse, om så bara för ett par sekunder, fläckas med frågor som: Är det här faktiskt bara en föresats med girighet som främsta intention? Bryr ni er verkligen om vad ni ger till fansen eller är ni så säkra på vårt blinda stöd att det inte riktigt spelar någon roll? Jag är fortfarande på den här vagnen. Självklart. Forever and Always. Och jag tycker att dom på det hela taget gör ett FANTASTISKT JOBB - som alltid. Men kan man höja nivån ytterligare ett snäpp, och skippa tramset, till sista filmen (och det tror jag man kan) så kommer jag att minnas The Hobbit-filmerna som den sista pusselbiten i LotR-serien och inte som en enskild triologi man släppte 10 år senare för en extra dollar i fickan.
Hunger Games: Catching Fire
ÄNTLIGEN Annie, Johanna och Finnick, Finnick, FINNICK! Med det sagt vet jag inte vad det är, men något med de här filmerna lämnar mig med en underligt likgiltighet inför karaktärerna och deras öden som jag aldrig kände genom bokserien (utöver att jag inte är helt nöjd med skådespelarvalet angående just nämnda tre - har dock börjat göra mig vän med tanken nu efteråt). Men för att vara rättvis fanns det redan flera irritationsmoment (*host* varg-muttarna *host*) med i bagaget från film ett, efter att jag läst böckerna och hade fått något att jämföra med, som därav följer med i form av ett extra kritiskt öga nu till film två. Och så kommer det väl alltid vara när bok blir film: Det finns ALLTID saker att störa sig på. Som inte lever upp till alla individuella tolkningar av beskrivningar på karaktärer, scener, stämningar etc. Återigen: Boken överträffar alltid filmen! Något som talar emot The Hunger Games som filmatisering, för mig, är att vår huvudkaraktär till kropp och själ är den typ av inåtriktade, men också utåtagerande, tänkare som oftare associeras med medelålders män i herrlinne och ansiktet ständigt i allvarliga bekymmersrynkor eller latexklädda kvinnor som tituleras "sexsymboler" i action-genren, än skådespelerskor i äventyrsfilmer baserade på ungdomsromaner. Hon har en direkt oälsklig kvalité (dömande, hämndlysten och oförlåtande, vilket märkligt nog är precis vad som får läsaren/tittaren att älska henne) och utstrålar en osedvanlig kall typ av styrka för en kvinnlig huvudroll, men tillåts också ha de mer komplicerade känslomässiga motiv och den bristfälliga tvivelaktighet (för att inte nämna faktisk ånger och trauma som konsekvens av vad hon utsatts för, och vad hon i gengäld utsatt andra spelare för, vilka hennes action-motsvarigheter i regel saknar) som hon, till skillnad från sitt impulsiva temperament och sin handlingskraftiga kvicktänkthet, oftast envist behåller för sig själv. Därav MÅSTE man i princip höra tankegångarna som finns i henne, som karaktärs, huvud. Inte bara för att de allra bästa citaten sker just inuti Katniss huvud (inte nog med att dom dessutom inte tog med några av dom faktiskt bra uttalade *facepalm*), men också för att inte missledas av att låta hennes handlingar tala för hur hon känner inför dom. Och där leder regissören oss lite vilse i det jag (som en av många läsare med egna, högst individuella, tolkningar) tror varit författarens vision vad gäller vår huvudkaraktär. Eller är filmerna bara reklamblad för böckerna? VILL dom lämna tittaren frågandes och locka oss vidare in i boken? I så fall är draget smart. Om inte - så finns här ett misslyckande. Kanske ett överkomligt sådant i skuggan av en annars hittills väldigt engagerande filmserie, men ändå ett misslyckande. Jag vet å andra sidan inte själv vad dom skulle kunna göra för att banka in i tittarnas tjocka skallar att The Hunger Games INTE, i sin kärna, är ännu ett triangeldrama avsett att få folk att välja "team" hit och dit (men kom igen, om något: Team Peeta all the way!), utan att det snarare är ett sekundärt sidospår.. om ens det. Jag vet inte, men MÅSTE vi verkligen försöka "kärleksrelationisera" varenda tjejkaraktär vi blir serverade? Här får vi ÄNTLIGEN en kvinnlig karaktär, i en franchise som huvudsakligen riktar sig till tonårstjejer, vars huvudsakliga drivkraft INTE är en partnerrelation - utan, när det kommer till kritan, relationen till hennes lillasyster. Måste vi, redan i ett ändlöst hav av karaktärer vars främsta motiv är dyrkande av någon snubbe, återigen peta ner kvinnliga karaktärers kärlek till familj och vänner - kvinnliga karaktärers kärlek till andra kvinnliga karaktärer - till plats 2 (, 3, 4 o s v)? T o m en av de få gånger där en serie för en gångs skull inte redan gör det åt oss? Ta kulisserna nu, alla, det är dags för KUKEN™ att inta scenen! Men vem försöker jag lura? Jag tycker, som de flesta, att den här storyn är fruktansvärt bra (annars skulle jag inte känna så starkt för dess framgång). Utan huvudpersonen som den karaktär hon faktiskt är vore den dock helt och hållet skräp. Så snälla: Sluta korrigera Katniss efter mainstream-agenda! Hur blir en story om att överleva plötsligt en story om vilken kille någon borde välja i sista filmen (detta är HÖGST IRONISKT då den riktiga världens annonsering av och dialog angående filmer blir som en uppskalad återspegling av huvudstadens invånares reaktion på skådespelet från Katniss sida i det faktiska "hungerspelet")? Kan vi sluta snacka om rivalitet mellan protagonistens "kärleksintressen" och börja snacka om protagonisten själv? Team Katniss!
Rätt onödig kategori, kan hända, då jag alltid nästan kör på samma gamla. När en sak tar slut så köper jag en ny likadan. Är lite tråkig på det sättet. När något nytt dyker upp är det oftast för att jag fått det av någon annan (en fördel med att nästan alltid vara blekast, samt att ha utarbetat en lite egen signaturlook). Men det lär väl tiden utvisa. Sen tänker jag att en favorit inte nödvändigtvis måste vara en NY favorit, utan mer något en flitigt använt under respektive månad. Den här månaden är jag i alla fall extra glad över:
Facefinity Compact Foundation by Max Factor
Lyckades en vecka före jul tappa min föredetting i golvet och den gick i bitar över hela köksgolvet (ja, jag stod i köket då det hade blivit mörkt ute och lamporna är ljusast där - använder mig annars främst av dagsljus från ett fönster för sminkning). Hade som tur var redan lagt hela kvällens make up, så behövde inte i panik göra mig något besvär med nödlösningar. En vecka senare, julaftons morgon, dyker Marcus upp med denna och jag blir ganska skeptisk då han säger: "Tog bara den som såg ljusast ut.. du får byta om det blev fel". JAG SJÄLV kan definitivt inte med blotta ögat välja rätt nyans bara genom att granska själva produkten (de olika färgerna förvirrar min uppfattning om vilken nyans som är den ljusare av två där vissa är mer gyllenfärgade och andra mer åt det skära hållet, if that makes sense). Så döm om min förvåning när jag vänder på dosan och ser "01 Porcelain" (oftast ljusaste alternativet för oss med en mer skär-vit/kall hudton) inpräntat på etiketten. Alltså: Porcelain som i min egentliga nyans. Porcelain som i nyansen jag aldrig hittar själv och därav alltid får nöja mig med "02 Ivory" (oftast ljusaste alternativet för dom med en mer gyllen-vit/varm hudton) vad gäller både concealers och foundations eftersom dom typ INGENSTANS har en nyans ljusare än så (om ens den i 50% av fallen). Detta innebär en STOR skillnad när man är så pass blek som yours truly. Ivory är alltså något gyllenbrunare än min egen hud och jag får lätt "käkbensranden" och lite allmän "fjortis look" om produkten i övrigt inte kommer överens med min hy (nyansen brukar dock fungera utmärkt som en diskretare kontur för min del), men Porcelain-alternativet smälter rakt in i min egen hudton. Produkten i sig duger gott och väl den med. Så jag är MYCKET NÖJD.
Konst och Litteratur
Eftersom jag inte är någon "bokslukare" på det sättet tycker jag det känns på sin plats att här passa på att påpeka att jag troligtvis kommer använda mig av gamla favoriter när jag fortfarande "sitter fast i" samma bok(/-serie) som månaden innan. Kommer då istället tipsa om böcker jag tidigare läst, exempelvis kanske efter ett tema som jag anpassar efter månaden. Detta är något som även kommer gå igen i andra kategorier när det behövs.A Song of Ice and Fire
Håller, sen någon månad tillbaks (November.. I think?), sakta men säkert på att ta mig igenom bokserien. Första boken gick på något mer än veckan att läsa (men då måste jag dock också påpeka att jag inte gjorde mycket annat än just läste den veckan och efteråt kändes det i huvudet att jag hade tagit i lite väl hårt, för gick som i ett "töcken" av tankar som bara influerades av karaktärerna, storyn och egna teorier runt fortsatt handling. Vet inte om detta är bekant för någon annan? Händer i alla fall mig ganska ofta även när jag ser på en TV-serie väldigt intensivt. Man själv "synkas" liksom med klimatet i fenomenet, så ens egen humor, jargong, tankesätt etc börjar efterapa boken/filmen/tv-seriens humor, jargong, tankesätt. Hoppas detta inte bara är jag nu, för då blir det nästan lite genant. Hur som helst upplever jag att det väldigt snabbt nästan kan bli en aning destruktivt - av uppenbara orsaker), men efter det har jag stakat mig fram bra mycket långsammare än så. Självklart kan jag inte tala för hela serien då jag bara läst drygt halva, men av det jag HAR läst håller helheten väldigt hög kvalité (en del kapitel och böcker mer än andra.. men det har förmodligen bara med smaksak, och vilka karaktärer man sympatiserar med och inte, att göra) och serien i sin helhet, så här långt och även om det skulle gå ordentligt utför härefter, är ändå med lätthet en utav de bästa fantasy- och äventyrsserier jag läst (och då måste jag också påpeka att detta är min absoluta favoritgenre vad gäller böcker. Ska inte påstå att jag är någon guru direkt, men.. äsch, fuck blygsamhet.. en rätt omfattande samling enskilda böcker och hela serier har det ändå blivit genom årens lopp. Det är faktiskt lite underligt att jag först så sent som förra året, tror jag det var, äntligen lät mig övertalas in i den här franchisen som fenomen. Måste dock påpeka att jag vid ett flertal tillfällen har fått rejäla déjà vu-känslor och vetat nästan ordagrant vad som ska hända därnäst genom både TV-serien och även nu under bokläsandet. Särskilt har flera utav karaktärerna, då speciellt Daenerys och Viserys, redan känts grymt bekanta. Det jag kommit fram till är att jag måste ha följt något fan av böckerna på ett socialt medium och därigenom blivit serverad godbitar, som jag förmodligen misstagit för original content, i det förflutna. Kan dock inte alls placera hur, när, var, vem osv).
När man bor ute på landet och helt måste förlita sig på att vedpanna och dagens outfit håller en varm blir en kopp kaffe, te eller varm choklad snabbt en god vän. Så föreställ dig FASAN när man fick låna bilen i höstas och bestämde sig för att kasta ur kaffemaskinen, som stod i skuffen eftersom den skulle in på en lagning, och sen (efter försök att sopa det under mattan med ett "Kaffemaskin? What?" innan motvilligt erkännande att "Jo men kanske var det så att vi trodde den skulle slängas.." gjordes) aldrig bemödade sig med att ersätta den (trots mottagna påminnelser där man gav deadline exakta löften till svar). Därav har dock Tassimo-maskinen varit en livräddare den här vintern. Min personliga favorit är Chai Latten. Värmer ända in i benmärgen kalla morgnar när temperaturen lyckats sjunka ner till 15°C under vargatimmarna. Gott är det också. Mmm..
Musik
Har faktiskt inte varit ute på särskilt mycket musik-jakt alls den här månaden, och heller inte grävt så mycket i "arkivet". Detta kan bero på dels att jag inte suttit vid datorn så särskilt mycket och dels att jag inte har någon musik över huvud taget på telefonen (har fortfarande inte installerat iTunes eftersom jag 99% av tiden tycker det känns onödigt att prioritera och skjuter upp det några veckor till). Men några låtar kan jag ändå dra mig till minnes att jag lyssnat på mer än en gång: (3) Jasmine Thompson & Gerald Ko - Everything Has Changed
All I know is we said hello & your eyes looked like coming home. All I know is a simple name. Everything has changed.
Har absolut inget emot varken Ed eller Taylor, tvärtom, men i min smak är den här covern snäppet vassare än originalet. Något som främst är Jasmines förtjänst. Var någon gång i somras som jag, likt många andra, först snubblade över hennes YouTube-kanal via hennes Let Her Go-cover. Är själv lite original-nazi och brukar ganska strängt hålla mig från covers så länge jag inte hittar en artist jag då och då tycker ger en ny kvalité till låtar jag annars lätt förbiser. Och gång på gång tycker jag att den här (nu 13 - när hon sjöng båda ovanstående två låtar: 12 !!! - åriga) tjejen lyckas överträffa originalen. Finns mycket fint att finna bland hennes klipp, så (om du inte har det redan): Go watch!
(2) Carrie Hope Fletcher - The Way We Were
I would push & you would pull away from me. My heart would bleed. I'd say things I didn't mean to try & get you back to me.
(2) Carrie Hope Fletcher - The Way We Were
I would push & you would pull away from me. My heart would bleed. I'd say things I didn't mean to try & get you back to me.
Trots att jag varit en följare av hennes kanal sen flera år tillbaks hade jag ändå lyckats missa den här låten (när den dök upp i slutet av Oktober) fram till början på den här månaden, då jag upptäckte att jag lyckats avfölja kanalen (detta var alltså inte ett medvetet val, utan något jag måste gjort utan att märka det). Får erkänna att jag inte först och främst följt henne på grund av hennes musik, utan framför allt för hennes vlogs, men hon har en Disney Prinsessa / Musikal (like, OBVIOUSLY: Inte bara är hon är ett uttalat stort Disney-fan, men också musikalartist, så jag påpekar bara det uppenbara, men i alla fall) kvalité över sin stil (låtar, röst) som jag kan uppskatta.
(1) Lydia - Do You Remember
You told me I was living free in my fucked up dreams. I was climbing up those trees in my ripped up jeans
& LMAO with you next to me. Do you remember jumping the fence from the police? DO YOU REMEMBER?
3. VEM LEVERERAR?
En kategori i hyllningarnas tecken. Här skriver jag med personer som jag tycker gjort (engagerat, skapat, skrivit etc) något värt att uppmärksamma en extra gång.
Brita Zackari
Jag tänker säga det rakt ut: Bekantskapskretsens "nyhetsflöde" på Facebook gör mig allt som oftast rädd för mänskligheten. Snubbarna får mig att vilja stänga dörren och aldrig släppa in någon i mitt hem igen och brudarnas del är inte många snäpp bättre den heller (dog eat dog, vem-kan-ligga-högst-i-kurs-hos-makthavarna.. ah, jag behöver väl, förhoppningsvis, inte redogöra för sätt som patriarkatet kan ta sig uttryck oss tjejer emellan). Hade jag behövt någon slags övertygelse att könsmaktsordningen är alive and well i hela samhället, till att börja med, så hade det inte funnits något behov av att leta längre än synfältet rymmer. Så, när en feministisk text når ända in dit och sprids som en löpeld, då har någon gjort något inget mindre än mirakulöst. Denna någon är Brita Zackari med sitt inlägg Tack för 2013 års sämsta mail. Idiot. Och HÄR, inte där, har vi någon som väckte en givande debatt i feminismens namn, på riktigt, ute i stugorna. På ställen där debatten aldrig väckts förut. En del kommentarsfält under länken stod i brand men tjejerna (samma tjejer som normalt brukar titta bort eller skratta med eller heja på) vek inte ner sig när killarna tog till det tunga artilleriet (gliringar och mupp-retorik). Vägrade låta sig bli fråntagna sina upplevelser och stod, tillsammans, på sig in i det sista. Så jävla vackert att se. Om så bara en enda person till hade samma upplevelse som jag så vill jag påstå att det var någonting viktigt som hände där i början på Januari. MER sånt här!
Laci Green
I sin nya video (en av många, under vilka jag typ.. ALDRIG.. har ett ord att invända) "Sex Object BS" betar sexpedagogen Laci Green vidare på det TED-talk som introducerades för omvärlden i videosnutten The Sexy Lie av Caroline Heldman (OM du missat den - oavsett din könstillhörighet och ålder, om du är feminist eller inte - gör något åt det!) i Januari förra året. På folkligt, lättbegripligt vlog-vis lyckas hon än en gång engagera och informera runt en intressant sakfråga, men på ett innovativt sätt som gör att det inte blir som att bara lyssna på en enkel upprepning av vad vi redan hört förr. Och det här är ett budskap som inte kan spridas nog många gånger. Det var runt omkring då jag själv först såg The Sexy Lie som jag på allvar började reflektera över baksidorna av att vara ett objekt (något jag innan dess snarare jagat så gott som hela mitt liv - att få vara det perfekta objektet). Och jag tror att det finns många som känner samma sak, även fast dom (som jag) kanske saknar kännedomen att sätta fingret på vad det är som skaver ännu. Det spelar ingen roll hur många gånger det sägs, för det kommer alltid behöva sägas igen och jag hoppas att TUSENTALS videos som dessa fortsätter att göras. Om och om igen. För dessa kvinnor ger andra kvinnor.. såna som, liksom mig, har känt att något suttit jävligt illa men som inte haft vokabuläret att riktigt säga VAD.. insikt, ord och kraft tillbaks.
Tempelman
Hjälp, alltså! Hade redan spikat vilka personer jag till slut skulle ta med i (och nästan skrivit klart) den här listan, när inlägget Nytänk i modeindustrin. kom till mitt vetande. Panik-skriver därav nu detta, istället för en nödlösning jag hade och som tog mig ungefär halva kvällen igår att få ihop någorlunda urskuldrande (och som nu alltså på två sekunder försvinner med ett "Ctrl + A" och ett "Backspace". Varför? För att det här är så jävla mycket bättre). Alla goda ting kommer ju i tre, så det här inlägget räddade precis skinnet mitt.. för den här gången. Finns egentligen inte mycket att tillägga? Texten talar för sig själv. Den här anekdoten kastade ett litet guldskimmer över hela min kväll och jag önskar verkligen att det faktiskt HADE spelats in - för någon liten cynisk del av mig själv undrar om det inte är sånt här som helt enkelt är för bra för att vara sant.
(1) Lydia - Do You Remember
You told me I was living free in my fucked up dreams. I was climbing up those trees in my ripped up jeans
& LMAO with you next to me. Do you remember jumping the fence from the police? DO YOU REMEMBER?
DET HÄR är en låt jag genuint tycker är otroligt bra. Kommer troligen sällan skämma bort dessa listor med låtar jag fallit för lika snabbt och hårt som jag gjorde för denna. Dom allra bästa låtarna, enligt min mening, är dom som rycker upp dig med rötterna ur nuet, brutalt kastar dig tillbaks i armarna på svunna flashbacks och rör upp nostalgiska känslor du inte visste att du längre hade kvar inom dig. Så man bara MÅSTE lyssna om och om igen. Först kanske det är en textrad eller två som griper tag i dig, för dom är så exakta på ett sätt som inte kan göra annat än väcka minnet till liv, men medan hela sångtexten faller samman inser man att varenda bit är narrativt korrekt. Du börjar minnas lite bättre för varje gång och någon liten, död del av en får sitt hjärtslag tillbaks. Att den låten kom till just en själv var ingen slump - man behövde den. Den här är precis en sån låt för mig.
2. HÖJDPUNKTER?
Min födelsedag var mysig, med middag och bio. Något jag aldrig delade med mig av var den fina traditionen (om nu två år på raken gör något till en sådan) som min lillebror haft: att överraska med (ROLIGA) videoklipp från YouTube till min dA-inkorg. Förra året fick jag "Med en enkel tulipan" och det här året blev det.. en födelsedags-stiptease à la 80-tal! Skrattade så jag grät. Kom sen på den brillianta idén att mute:a musiken på den senare och spela upp "Med en enkel tulipan" istället. RIDICULOUSNESS OVERLOAD!!!
2. HÖJDPUNKTER?
Min födelsedag var mysig, med middag och bio. Något jag aldrig delade med mig av var den fina traditionen (om nu två år på raken gör något till en sådan) som min lillebror haft: att överraska med (ROLIGA) videoklipp från YouTube till min dA-inkorg. Förra året fick jag "Med en enkel tulipan" och det här året blev det.. en födelsedags-stiptease à la 80-tal! Skrattade så jag grät. Kom sen på den brillianta idén att mute:a musiken på den senare och spela upp "Med en enkel tulipan" istället. RIDICULOUSNESS OVERLOAD!!!
3. VEM LEVERERAR?
En kategori i hyllningarnas tecken. Här skriver jag med personer som jag tycker gjort (engagerat, skapat, skrivit etc) något värt att uppmärksamma en extra gång.
Brita Zackari
Jag tänker säga det rakt ut: Bekantskapskretsens "nyhetsflöde" på Facebook gör mig allt som oftast rädd för mänskligheten. Snubbarna får mig att vilja stänga dörren och aldrig släppa in någon i mitt hem igen och brudarnas del är inte många snäpp bättre den heller (dog eat dog, vem-kan-ligga-högst-i-kurs-hos-makthavarna.. ah, jag behöver väl, förhoppningsvis, inte redogöra för sätt som patriarkatet kan ta sig uttryck oss tjejer emellan). Hade jag behövt någon slags övertygelse att könsmaktsordningen är alive and well i hela samhället, till att börja med, så hade det inte funnits något behov av att leta längre än synfältet rymmer. Så, när en feministisk text når ända in dit och sprids som en löpeld, då har någon gjort något inget mindre än mirakulöst. Denna någon är Brita Zackari med sitt inlägg Tack för 2013 års sämsta mail. Idiot. Och HÄR, inte där, har vi någon som väckte en givande debatt i feminismens namn, på riktigt, ute i stugorna. På ställen där debatten aldrig väckts förut. En del kommentarsfält under länken stod i brand men tjejerna (samma tjejer som normalt brukar titta bort eller skratta med eller heja på) vek inte ner sig när killarna tog till det tunga artilleriet (gliringar och mupp-retorik). Vägrade låta sig bli fråntagna sina upplevelser och stod, tillsammans, på sig in i det sista. Så jävla vackert att se. Om så bara en enda person till hade samma upplevelse som jag så vill jag påstå att det var någonting viktigt som hände där i början på Januari. MER sånt här!
Laci Green
I sin nya video (en av många, under vilka jag typ.. ALDRIG.. har ett ord att invända) "Sex Object BS" betar sexpedagogen Laci Green vidare på det TED-talk som introducerades för omvärlden i videosnutten The Sexy Lie av Caroline Heldman (OM du missat den - oavsett din könstillhörighet och ålder, om du är feminist eller inte - gör något åt det!) i Januari förra året. På folkligt, lättbegripligt vlog-vis lyckas hon än en gång engagera och informera runt en intressant sakfråga, men på ett innovativt sätt som gör att det inte blir som att bara lyssna på en enkel upprepning av vad vi redan hört förr. Och det här är ett budskap som inte kan spridas nog många gånger. Det var runt omkring då jag själv först såg The Sexy Lie som jag på allvar började reflektera över baksidorna av att vara ett objekt (något jag innan dess snarare jagat så gott som hela mitt liv - att få vara det perfekta objektet). Och jag tror att det finns många som känner samma sak, även fast dom (som jag) kanske saknar kännedomen att sätta fingret på vad det är som skaver ännu. Det spelar ingen roll hur många gånger det sägs, för det kommer alltid behöva sägas igen och jag hoppas att TUSENTALS videos som dessa fortsätter att göras. Om och om igen. För dessa kvinnor ger andra kvinnor.. såna som, liksom mig, har känt att något suttit jävligt illa men som inte haft vokabuläret att riktigt säga VAD.. insikt, ord och kraft tillbaks.
Tempelman
Hjälp, alltså! Hade redan spikat vilka personer jag till slut skulle ta med i (och nästan skrivit klart) den här listan, när inlägget Nytänk i modeindustrin. kom till mitt vetande. Panik-skriver därav nu detta, istället för en nödlösning jag hade och som tog mig ungefär halva kvällen igår att få ihop någorlunda urskuldrande (och som nu alltså på två sekunder försvinner med ett "Ctrl + A" och ett "Backspace". Varför? För att det här är så jävla mycket bättre). Alla goda ting kommer ju i tre, så det här inlägget räddade precis skinnet mitt.. för den här gången. Finns egentligen inte mycket att tillägga? Texten talar för sig själv. Den här anekdoten kastade ett litet guldskimmer över hela min kväll och jag önskar verkligen att det faktiskt HADE spelats in - för någon liten cynisk del av mig själv undrar om det inte är sånt här som helt enkelt är för bra för att vara sant.
