Om det på något sätt skulle gått dig förbi så går det här med bloggandet lite segt. På ett sätt vill jag inte försätta mig själv i någon sits där jag känner att jag gör det till en vana att förklara min eventuella frånvaro och antar någon slags skyldighetsposition till detta. Det var ett löfte jag hade när jag tog mig an detta igen: Att inte under några omständigheter blogga mer än jag själv faktiskt vill och kan. Ett annat löfte var att inte gå in alltför detaljerat på mitt personliga mående när det inte är sådär på topp direkt (blir så himla lätt en ond cirkel utav det, där det ena inlägget är mer miserabelt än det andra och det blir en enda ältarfest i ren självömkan), Mår fortfarande inte så totalt åt helvete som jag gör ibland (faktiskt tvärt om!), men är mitt i övergången mellan mina två huvudsakliga tillstånd (om man nu ska uttrycka det så) och drabbas då av ganska svåra symptom. Det har också hänt mycket saker i mitt liv som jag i dagsläget inte har någon jag kan anförtro (inte för att jag inte vill, men för att jag inte kan) och det känns däremot en aning värre. Det blir ändå som en slags utsatthet även när ensamheten (som nu) inte på något sätt är fullständig. Jag HAR ju liksom folk jag kan snacka med - bara inte om det som tynger mest.

Sen finns det, som vanligt, mycket motsägelsefullt i vilja och agerande från min sida. En av FÅ saker som ger mig nästan lika mycket tillfredsställelse oavsett hur bra eller dåligt jag mår är nämligen just att skriva. Något som inte ens tecknande gör för mig längre, sen flera år tillbaks (Jag trodde faktiskt inte att det var någonting som dåligt mående någonsin skulle kunna ta ifrån mig, eftersom det alltid hade varit en så enorm del av vad jag definierade som "min personlighet", men tillslut en dag så bara slutade jag ta upp pennan och har inte lyckats få tillbaks min skaparglädje på.. vad är det nu.. 3-4 år? Så, till min stora förvåning, har skrivandet nu överlevt tecknandet med alla dessa. Sen är förståss "skrivande" ett väldigt omfattande koncept. Bara för att jag vill skriva behöver det inte specifikt betyda att jag vill författa, debattera, blogga.. det skiftar! Men sällan är det så att jag inte vill göra det alls. Det är ju mitt huvudsakliga sätt att få utlopp - så att jag inte krossas under tyngden av allt jag håller inom mig. Pretentiös och kryptisk text är lättare att komma undan med än sådant tal och sen kan man alltid välja mellan att behålla text för sig själv eller hoppas att någon kanske läser och på någon nivå, även om inte helt och hållet, kan relatera). Men det är mycket svårare när hjärnan, som nu i det här "mellanläget", hela tiden ställer om sig från den ena sinnesstämningen till den andra. Hoppar fram och tillbaks mellan hyperaktiv och tankeflyktig, till diffus med plötsliga tankestopp. Så tvingas verkligen, när jag sätter mig själv på ett bestämt skrivuppdrag (med deadline), att ta tillvara på stunderna när det inte är så extremt åt något håll. Men just i dessa "övergångar" blir detta extra svårt för mig. Går från pigg, vaken och all-over-the-place, till trött, orkeslös och handlingsförlamad inom loppet av minuter eller sekunder. Ge det sen dessa yttre påverkningar - "livshändelser" - på det (saker som inträffar och rör upp drama, konflikt och känslostorm), så kanske vi kan närma oss någon slags insikt i problemets omfattning här.

Då har jag heller inte nämnt dels tvångstankarna, och dels att min tidsuppfattning har en tendens att alls inte överensstämma med omvärldens, i det hela. Mår jag riktigt dåligt en dag duger verkligen INGENTING och jag ger upp direkt (kan i värsta fall få känslomässig kollaps - bli aggressiv eller självdestruktiv). Andra dagar, när huvudet är sådär tomt liksom, kan jag inte "ta in" saker (som sägs till mig eller som jag läser) över huvud taget - så om jag sitter med en lång text framför mig som jag ska renskriva innan jag postar, blir den lätt bara "luddig" i min hjärna och jag kan inte avgöra vad jag känner inför det som skrivits. Det är som att mina tankar och mina känslor är helt avstängda och inte ger mig någon respons. Min kropp, och själva min identitet, känns ihåliga. Overkliga. Opålitliga. Jag vet inte vad jag egentligen tycker. Fastnar på samma mening och läser om den gång på gång för att försöka provocera mig själv att "reagera" på den åt något håll.. men all reaktion uteblir och jag hakar upp mig på att jag måste läst den "fel" på något sätt (samtidigt som jag i själva verket VET mycket väl att jag har förstått vad jag precis läst). Men är helt fast i ifrågasättandet av mina egna sinnen och mitt eget omdöme ("Är jag ens på riktigt? Existerar jag?"). Fortsätter desperat att läsa samma stycke tills jag tvingar mig själv att sluta. Men det går fortfarande emot alla mina instinkter att (sådär härligt Psykologi A-kognitivt) bara "släppa kontrollen" och posta (Av rädsla att senare inse att det råkade bli helt åt helvete. Ja, det är lätt att säga såhär när jag INTE befinner mig mitt i det att det är ju bara att ändra på i efterhand, men när jag är där så känns dessa tvångstankar livsavgörande och jag fylls med fruktansvärda katastrofkänslor som jag inte kan kontrollera). Försök sen att föresälla dig uppgiften att skriva och renskriva ~10 A4. Inte det absolut lättaste. Därav ber jag om din förståelse och tackar för ditt tålamod! <3