Juli Favoriter
...
Juni Favoriter
...
Maj Favoriter
...
April Favoriter
...
Mars Favoriter
Som jag sa tidigare så har jag ännu inte skrivit klart så pass mycket av den här månadens inlägg att jag vill börja posta det ännu. Dock, av rent praktiska orsaker, vill jag fortfarande hålla dessa inlägg som det sista skrivna varje månad (ja, jag vet att man kan ställa om datum och tid efteråt, men har upplevt krångel med det tidigare så föredrar att göra på det här sättet). Ska göra mitt bästa för att få detta på rätt köl igen till nästa månad. : )
Februari Favoriter
Har egentligen ingen anledning att ursäkta min egen ekonomi, men precis som förra månaden (som jag tog upp för ett par inlägg sedan) så har det varit lite knepigt att få allting att gå ihop även i Februari. Men, som jag tog upp förra gången, finns det åtminstone diverse teman som kan göra den här processen (att skriva en lista med så pass många punkter, utan ett överflöd av "nyheter" till mitt förfogande) något enklare.
1. MÅNADENS
Accessoarer, Kläder och Skor
Sjukt som det kanske kan te sig för alla shopaholics därute är detta den andra månaden i följd som jag inte köpt några nya kläder alls. Och jag har heller inte direkt använt någonting jag redan äger mer än vanligt (mest blandat runt från dag till dag). Så, tema-mässigt (med tanke på kategori och månad) faller det sig såklart naturligt att ersätta min brist på shopping med en "Alla Hjärtans Dag / Date"-outfit. Dock låg jag, som jag nämnde, sjuk under den dagen och det vart ingen sådan heller för min del (om jag inte ska göra en repris och sätta ihop en pyjamas-outfit den här månaden också. Haha). Så hur löser vi då det här? Tänker att jag helt enkelt får kompromissa med en outfit som jag förvisso aldrig, i sin helhet, fick chansen att bära den här månaden, men som jag personligen kan se mig själv bära de allra flesta dagar mellan sen höst till tidig vår. ÄVEN i ett dating-sammanhang (WAIT.. just bear with me on this one, ok?), som en person som avskyr allt vad formella middagar heter. Internet svämmar redan över utav tips på söta hjärtedags-klänningar som är perfekta till romantiska middagsdejter och världen behöver inte en till.. särskilt inte från någon utan en garderob som spyr textiler och färger i romantikens tecken (det mesta, svennig som man är, går i vitt, svart och grått). Nä, här har du en som tänker: mer avslappnade, lediga miljöer under lära-kännandet av potentiella kärleksintressen. Aktiviteter som möts någonstans på mitten utav överambitiösa och tråkiga. Man behöver kanske inte hoppa bungyjump eller genomlida varandras "Top 100 favoriter av roliga YouTube-klipp" (om det inte faktiskt är vad båda vill.. i så fall: Go for it!), men personligen uppskattar jag framför allt dejter som: besök av sevärdheter, att uppleva roliga evenemang tillsammans och välplanerade utflykter på tumanhand. Det viktiga, för mig, är att man samtidigt får chans att samtala och lära känna varandra i en miljö båda upplever som avslappnad. Detta ger också fördelen ganska mycket utrymme för vad man kommer undan med i klädväg (perfekt om du, som jag, tillhör den här konstiga avarten människa som hellre råkar komma lite för nedklädd än lite för uppklädd. Bekvämt = So much better). Några vardagsfavoriter bland alla ens mer alldagliga, praktiska basplagg (t ex favoritjeansen och en gammal skjorta) och så höjer man nivån ett snäpp via accessoarer och ytterkläder. Nu lämnar jag detaljerna upp till fantasin, då jag inte äger särskilt mycket smycken och dom jag äger går rakt igenom i fel toner här (har som sagt en väldigt kall hudton, så jag och "guldiga nyanser" är inte speciellt intima med varandra). Smycken är helt enkelt en till sån grej där jag (slå mig inte, ok?) alltid kör samma gamla till precis allt. Och det var det! Förstår att detta kommer låta våpigt nu, men "romantik" för mig är "en hint av fairy tale" liksom. Inte som i "sagobröllop" (Aldrig haft någon dröm om ett stort prinsessbröllop och skulle vilja påstå att även det är ganska typiskt för en svenne? Rätta mig om jag har fel, men är det inte generellt ganska "osvenskt" att önska stå längst fram i körkan, centrum för en dag, i fleratusentalskronors-vit-jätteklänning för att säga ja och kasta buketten från hästdroskan som rullar iväg med en själv och den man lovat bröllopsnatt, oändlighet och vidare?), men som i.. fantasy, magic & mystery.
Ellen Tracy-kappan (SLUTSÅLD) hittas ofta till nedsatt pris via Köp/Sälj - GIYF! Kängorna (NU: 199:-) hos DinSko.Appar och Spel
Inte mycket på den här fronten den här månaden heller. Har insett att mer inbitiet spelande kommer ligga kvar på hyllan ett tag till (och skulle jag, mot all förmodan, ta upp någonting igen blir det förmodligen ändå något gammalt dammigt som jag ändå inte skulle skriva med här). Har inte alls engagemanget/intresset som krävs längre.
Dungeon Keeper App
Aldrig spelat (även om såklart hört talas om) datorspelen. Lockades in i att installera detta till mobilen då jag låg sjuk och roade mig med en annan app varvid en reklam för detta dök upp. Eftersom jag hade så fruktansvärt tråkigt nappade jag på erbjudandet och har sen loggat in och klickat runt lite innan insomnandet varje kväll den senaste månaden (och även, övertygande som jag kan vara när jag väl vill, lyckats lura in andra i att göra detsamma). Så nu pågår lite vänskaplig konkurrens här hemma. Smågnabb om vilket sätt som är det bästa (och vem som kommer spöa skiten ur vem). Har personligen aldrig påstått att jag har någon talang för det här med strategi, dock ter det sig som att mitt försprång blir allt större, snarare än minskar.. så något måste jag göra rätt. Andra påpekar dock gärna att jag lägger ner mina resurser på helt fel saker (medan jag menar att dom skyndar fram och inte lägger tillräckligt med energi på detaljerna) och att det kommer bli en nackdel i det långa loppet. Det återstår väl att se. Jag har EN hang-up med spelet - och först vill jag påpeka att jag normalt inte reagerar alls på våld (inte ens det riktigt grova) i spel. Det här spelet innehåller, såvitt jag vet, inget sådant (grovt våld). Men den innehåller däremot den lilla mini-funktionen att oprovocerat örfila dina "imps" för en effektivitets boost på 30 minuter (med uppmaningar som "Next time WITH FEELING!" och "Tough love is never a bad thing."). Ja, jag vet att det här är en serie som tydligt marknadsför sig med: "It's good to be bad!" och ja, det är också underförstått att det här är något som dessa VILL ha (stryk alltså). Men fortfarande, om man drar det ett varv till, borde inte detta vara mer.. oroväckande? Man kan, som alltid, avfärda kritiska ögon som okunniga och långsökta med att dessa "borde förstå att det bara är ett spel" och att "ingen som är normalt funtad låter sig inspireras att applicera fikiton på verkliga livet". Jag upplever förvisso att detta kan vara en missbedömning av dessa Normalt Funtade™, men i brist på inspiration att skriva längre förringande analys av grupp jag inte tillhör utgår jag hellre ifrån mig själv och min egen reaktion till det hela. JAG reagerar först efter att gång på gång sorglöst ha dragit mitt finger över skärmen. "Klatch!" - huvuden slungas bakåt och ur mungipor flyger saliv. Plötsligt ett tillfälle så tar mig mitt minne för ett ögonblick tillbaks till platser jag, så priviligerat, nästan lyckats förtränga. Mage i knut, öron som ringer, huvud som bultar, tårar som bränner, hjärta som värker och i tankarna en tornardo av ursäkter: "Bara för att h*n bryr sig", "Det kunde vara värre", "Kanske bad jag faktiskt om det". Och först vid ihågkomst av ombytt roll väcks i det invanda tomrum, som producerats av konstant normaliserande i mäktig-livnära-sig-på-maktlös-hierarki, något empati-besläktat.
Filmer och TV-Serier
Den här månaden har olika serier, äntligen, börjat sända avsnitt utav nya säsonger (Hannibal, My Mad Fat Diary) eller tagit upp säsonger som haft ett "midseason break" (Glee, The Walking Dead) igen. Grejen är att jag fram tills nu hade tänkt ta med serier redan när dom börjar släppa nya avsnitt. Men efter att ha tänkt över saken: Är det inte bättre att skriva om en säsong när man faktiskt har.. I don't know.. sett den? Obviously!
Dracula
Så nu blir alltså detta helt fel, eftersom jag såg klart den här seriens sista avsnitt (säsong ett) redan i slutet av Januari. Men eftersom jag tänkte annorlunda då fick den aldrig sin givna plats i Januari-listan och därav får den dyka upp, lite kort, den här månaden istället. Faktiskt en riktigt överraskande serie enligt mitt tycke och jag rekommenderar den lika mycket för den som är ett fan av storyn sen tidigare, som den som bara känner Dracula till namnet. Visst börjar den lite segt och har en även en något inkonsekvent ingrediens jag inte riktigt köper, det får jag erkänna, men efter de första par avsnitten blir det bara bättre. Och även om den kanske aldrig når ett klimax av briljans är den, till och från, både smart och vacker. Det var självklart att jag skulle både se och tycka om den här serien med tanke på Jonathan Rhys Meyers huvudroll (Har följt denna gudom sen många år och kan inte hjälpa att han - även om i "gubbigare" roller de senaste åren - får mig att spinna som en kelig kattunge. Han är, i sig själv, perfektion. Släng sen in flashback scener där hans hår faller långt över axlarna och ytterligare nakenscener - alltså, ge den här snubben en säng och en.. typ.. grapefrukt.. och han kan göra en sexscen så het att den får en istapp att rodna - och jag är frälst)! men i slutänden är det inte alls Jonathan som räddar den här serien, utan fantastiska Katie McGrath i sin roll som Lucy och Jessica De Gouw som Mina. Sen föredrar jag på alla punkter "period drama" (framför alla 21st Century tonårs) vampyrer vad gäller film och serie. Så, beroende på vad jag jämför med, kan detta vara "en helt ok ny adaption av romanen" eller "den enda existerande tv-serien, vars handling kretsar runt vampyrer, som jag personligen funnit värdig att lägga min tid och energi på tillräckligt länge för att genomlida en hel säsong" (= inte illa alls)!
Frozen
Ja ja, jag vet att jag är sent ute med att se den här. Har, som sagt, haft mycket efterlängtat att titta ikapp på den senaste tiden och då har den (trots att jag definitivt är ännu en av alla Disneyskadade Prinsesswannabes, samt ett H.C.Andersen fan) åkt ner en bit på den listan (prioriteringar o s v). Till skillnad från (insåg jag precis) alla andra filmer jag hittills recenserat så har jag INTE läst litteraturen som den här filmen är (ganska löst?) baserad på - men som barn hade jag en inspelad videokasett med en tecknad film (från 1957) som jag tror följde originalet lite mer religiöst än den här faktiskt gör. Överlag tror jag mig minnas de flesta karaktärer och händelseförloppet ganska bra, så såg fram emot att se vad Disney skulle göra av dessa, men inte ens min (mer än 10 år långa) förvirring över vad som hände med The Little Mermaid i processen saga blir tecknad film kunde förbereda mig på förvandlingen som skett i skapandet av Frozen. Inte bara är det mesta helt borttaget, men det som är kvar är så gravt förändrat att det är till oigenkännlighet. Det enda eventuella problem jag faktiskt har med detta är avsaknaden av den omvända jungfru i nöd-tropen som gör den ursprungliga sagan ganska unik. Men så lyckas Frozen vinna min kärlek redan den första kvarten. Inte bara för att: 1. SKANDINAVISK ISPRINSESSA (bara en sån sak, liksom) och 2. Nya (som alltid: grymt medryckande) låtar. Men också: 3. En Disneyfilm om systrakärlek(!!!) som på ett klyftig sätt väljer att utmana gamla Disney-värderingar som funnits med från början utan att för den sakens skull förlöjliga dessa totalt. Det finns tyvärr för lite tid och för mycket att säga för att sammanfatta varför jag tycker att kärleksfokuserad, "rosa", ultrafeminin prinsessighet (om än inte helt oproblematiskt) fortfarande visst kan vara feministiskt - det får bli en annan gång! Men jag måste få argumentera emot de som menar att kärleken som det fokuseras på här först och främst skulle vara samma gamla flicka-möter-pojke stereotyp som alla gånger förr. Det har suckats och stönats över detta, men i besvikelsen över att det fanns en heterosexuell kärlekshistoria inflätat i filmen över huvud taget tycker jag att många missar en viktig poäng i handlingen: Svaret på vår hjältinnas problem är i slutänden inte (som antagonisten vill få henne, och oss, att tro) att hon behöver andras kärlek till undsättning, men snarare att finna vägen till räddnng inom sig själv. Sidospåret där hon förälskar sig försvagar inte budskapet att hon själv uppbådade kärleken, modet och styrkan att utföra hjältedåd på egen hand och aldrig behövde någon annans kärlek för att segra. Och, framför allt, vill jag argumentera emot föreställningen att Disney i Frozen tagit ett jättesteg tillbaka med 2000-talets hittills mest enfaldiga, jagsvaga, självdestruktiva och ytiga kvinnliga karaktärer. Och, faktiskt: jag tänker inte säga emot att båda våra protagonister genom filmens gång hinner visa prov på flera mindre smickrande personlighetsdrag. Men feminsim betyder heller inte att kvinnliga karaktärer alltid måste vara starka, kompetenta och under kontroll - det är rent av väldigt orealistiskt. Här har vi alltså två huvudkaraktärer som visar prov på psykologiska konsekvenser av en otrygg uppväxt och, till skillnad från flera av deras föregångare (som efter liknande, men ofta både mer extrema och långvariga, traumatiska förhållanden kommer ut relativt opåverkade på andra sidan), är dessa tillåtna vidare problematik i själva deras karaktär och omdöme. Och precis där kan jag (som "bristfällig" at best) relatera till de här karaktärerna på sätt jag aldrig kunnat med deras mer känslomässigt oklanderliga föregångare. Frozen är, sett med en "vuxnens blick", den enda Disney-film jag kan komma på som (självklart mer subtilt och barntillåtet) vågar snudda (även om ytterst subjektivt) vid högst realistiska, mörka saker som psykisk sjukdom och partnervåld. Så, det problematiska i att avvisa Elsa som en dålig kvinnlig karaktär (/Stark Kvinna™) och förebild på grund av hennes bräcklighet och instabilitet är att man då avfärdar en huvudroll med psykisk ohälsa som en potentiellt bra sådan och, ännu värre, antyder att verkliga personer med liknande problematik också är svaga och dåliga förebilder. Och att avvisa Anna som en dålig kvinnlig karaktär och förebild på grund av hennes inledande "kärlek vid första ögonkastet"-handling, där hon till på köpet blir rejält bränd, är minst lika problematiskt då detta på samma vis gör henne mänsklig, inte idiotisk (Kom igen: Efter en fruktansvärt isolerad och ensam uppväxt där samtliga familjemedlemmar gått bort eller avvisat henne klänger hon desperat fast vid den första person hon hittar som, till att börja med och till synes, älskar och förstår henne. Detta lämnar henne okritisk och naiv inför att hon samtidigt blir rakt igenom manipulerad av densamme). Och det är där jag tycker att Frozens feminism ligger. Elsa och Anna är inte pefekta, dom gör misstag och möter motgångar. Men ingenting inspirerar som en historia med igenkänningsfaktor över det som talar emot, snarare än för, en karaktär och som denna i slutänden ändå lyckas övervinna.
Jagten
Ja, återigen är jag sent ute. Ja, jag såg den här filmen framför allt i egenskap av ett Hannibal-fan. Ja, jag har en "crush" på Mads Mikkelsen (och ja, för fan, jag har haft ett skurk-älskar-komplex sedan jag var ca. 5-6 bast.. so sue me). Jag var i slutet av filmen inte det absolut största fanet i sällskapet, men tyckte definitivt den var bra. Måste erkänna att jag förväntade mig någon plötslig plot twist i slutet, och avsaknaden av en sådan gjorde mig.. en liten aning besviken? I synnerhet som jag liksom jobbade upp ett slags avståndtagande till övriga tittandes extrema översolidaritet med huvudkaraktären och förbittrade ställningstagande mot särskilt föräldrarnas agarande (något som jag sen kan se går igen hos samtliga recensioner jag kan hitta) - så jag fick alltså "erkänna mig besegrad". MEN det är också lite där skon klämmer för mig med den här filmen. Jag sympatiserar, som folk gör mest, enormt med huvudkaraktären Lucas och ilsknar flera gånger till rejält över den inhumana behandling han utsätts för. Dock måste jag också vara kritisk när det kommer till ett sånt här ämne och SPECIELLT när reaktionerna ser ut som de gör. För det som händer är att människor plötsligt tar sig rätten att lägga mer ved på den här vilseledande fördomen som finns, om att det i rättsväsendet fullkomligen skulle krylla över av falska anklagelser när det kommer till "sexualbrott"-frågan (Tillåt mig att, exempelvis, föreslå Lady Dahmers inlägg De flesta som anklagas för våldtäkt är skyldiga - eller du? Läs hela bloggen och följ via bloglovin för sjutton!) och den hyllas som en "ögonöppnare". Och ja, kanske om man är en lögnaktig femåring eller person med antisocial störning utan respekt för lagar och förordningar. Men vänder sig det här budskapet verkligen exklusivt (/över huvud taget) till dessa? Vad säger handlingen till oss andra? Jag tror verkligen inte att vi behöver en "tankeställare" i förmån för att inte riktigt ta barn på allvar - tvärt om! Det är väldigt problematiskt i en värld där offer för sexualbrott redans skäms och skräms till tystnad i tragiskt stor utsträckning. Som att vi behövde fler ursäkter att låta faktiska sexbrottslingar gå lösa och oövervakade i samhället, liksom. Att folk för övrigt skulle ha en så pass blint solidarisk inställning till barn, på älskade släktingar och vänners bekostnad, är ännu en spottloska i ansiktet på verkligheten och jag blir ta mig fan, personligen, illa berörd över tittarnas reaktioner. Vad detta, tydligt som något, visar är hur vi generellt snarare, i själva verket, är väldigt ovilliga att ta ett barns parti eller ens ifrågasätta någon vi tycker om (även om detta bara är en karaktär vi känt i uppskattningsvis en timme). Och här fanns faktiskt ett tillfälle att verkligen väcka insikt hos tittaren, med en slutkläm som hade fått människor som aldrig tänkt tanken att ifrågasätta där ifrågasättande egentligen hör hemma. Jo, det händer och det är enormt fruktansvärt. Och jo, även när någon faktiskt har gjort något så ska inte samhället ta lagen i egna händer på det sätt som visas här (Dock det här med föräldrarna i filmen: Dom gör bara sitt förbannade jävla jobb!? Jag bryr mig inte om ifall det är mitt eget syskon, min förälder, partner eller bästa vän.. säger mitt eller någon annans barn, syskon, husdjur - eller på annat sätt visar minsta antydan - att den utnyttjats sexuellt så tar jag, som ansvarstagande förmyndare över denne själv eller andra barn/husdjur, ta mig fan avstånd från den anklagade för gott och det önskar jag att alla andra också lika självklart skulle). Det går inte att bara strunta i statistiken och fortsätta reproducera en kultur där misstänka brottsoffer ofta ställs till svars i högre grad än de misstänkta gärningsmännen och där vi, vecka efter vecka, översköljs med nyhetsartiklar om skandalösa frikännelser. Filmen är väldigt gripande, välgjord och Mads gör en otrolig huvudroll.. men i en värld där det första som händer vid ordet "våldtäkt" är att folk drar öronen åt sig, blir defensiva, viskar "lögnare" från mun till mun, dunkar bästa kompisen (Världen schysstaste, ju. Skulle aldrig göra "något sånt"!) i ryggen och säger att om något faktiskt hände så var det garanterat för att den andre ville det - oavsett om den faktiskt sa det rakt ut eller inte. Lucas framställs för övrigt som nästan karikatyriskt felfri och heroisk, och omvärlden så omåttligt tyrannisk, att det blir nästan omöjligt för mig att inte tro att det måste vara ett "trick" för att lura tittaren och jag måste hålla fast vid att det var synd på en chans till ett (på riktigt) rungande överraskningsmoment i slutet (och det hade inte ens, per automatik, behövt innebära att huvudpersonen var den egentliga gärningsmannen. Bara jag som såg en annan glasklar kandidat?). En SJUA (av tio) för bara filmen, med knuff ner till en FYRA för alla dumma jävlar som använder filmens värld till grund för uppfattning av verkligheten (gå nu gärna tillbaks under "Dungeon Keeper" i det här inlägget och läs om biten angående människors kapacitet att skilja fiktion och verklighet så kanske du förstår vad jag menade när jag sa att det finns en motsättning där). Nej, man KAN inte avgöra om ett barn faktiskt bara ljuger.. men jag frågar mig vad som är alternativet?
Hygien- och Kosmetikprodukter
Har haft "a thing" för färgad liner den senaste tiden, som jag fortsätter göra - framför allt för att det är mycket roligare (både att göra och bära). Kör ju normalt antingen väldigt neutrala, hudnära färger eller också min gamla vanliga sotiga, svarta look (beroende på tillfälle), så är lite lyrisk över att ha fått in en färgklick på ett sätt som faktiskt faller mig i smaken. Har dessutom öppnat upp för fler diskussioner än min vanliga sminkning (om det sen är så att folk egentligen tycker att det är skitfult och bara gör en sån där "mean girl"-grej, eller genuint tycker det är lika snyggt som jag, får stå för dom). Det jag gör är att jag använder mer hudfärgade toner till ögonlocket (brukar köra neutrial bas, mörkare färg i yttre tredjedelen och en mer ljus, skimrande ton i den inre) innan jag applicerar färgstark liner längst ögats nederkant som jag intensifierar med en dylik ögonskugga, och sen lägger jag en mer intensivt svart liner längst överkanten, samt skuggar svart i ögats ytterkant (jag kör personligen sällan på någon särskilt markant vinge, utan skuggar hellre, men det gör man såklart lite som man vill). För färgklicken föredrar jag:
Urban Decay 24/7 Glide-On Eye Pencils
Har hittills provat på lila (favoriten), grön och blå, eftersom dessa är de enda kombinationer både penna och skugga (Show Pony Shadow Box) jag haft till hands som matchat någotsånär. Ska definitivt testa fler färger när jag väl införskaffar lite nya ögonskuggor (Har en gul penna jag tror skulle se riktigt häftig ut med rätt skugga. Samt en rosa.. men jag undviker för egen del rosa/röda färger - lätthänt att det istället ser ut som en allergisk chock om man inte har tekniken riktigt. Haha). Utmärkt sätt att framhäva olika nyanser ur irisen. Har lite alla möjliga färger i mina ögon (som kommer fram mer och mindre bra i olika ljus och omgivningar) så med rätt penna kan man lätt "ändra" ögats färg på en handvändning. Skulle egentligen tagit en bild, men det har bara inte blivit av (Är ingen "selfie person" alls. Förr brukade jag ta sådär överdrivet många vid samma tillfälle, men inte ens då hände det särskilt ofta. Nu för tiden blir det att jag tar kanske 3-4 bilder innan jag väljer en jag gillar bäst och tar bort resten, men oftast glömmer jag bort att ta bilder flera månader åt gången. T o m när jag bestämt att jag ska. Virrpanna).
Konst och Litteratur
Precis som förutsatt blir det tema-bok den här månaden (har knappt läst något över huvud taget vad gäller ASoIaF sen senast, så det lär dröja innan något nytt dyker upp). Väljer också här Alla Hjärtans Dag-temat och tänkte tipsa om min absoluta favorit inte bara vad gäller just den romantiska kärlek som ofta(st) åsyftas när man talar om dagen.
The Last Unicorn
Finns ingen konkurrens whatsoever om vilken bok som är mitt första val när det kommer till att representera "bästa kärlekshistorien" och det faller sig minst lika naturligt att jag på det hela taget väljer just den som första bok jag inte läser för stunden men rekommenderar ändå eftersom det också är min absoluta favoritbok i alla kategorier. Finns inte många delar av mitt liv som inte influerats (Vågar påstå - och jag drar mig i regel för grandiositet av alla slag - att jag kan vara världens absolut största fan. Vi snackar om en besatthet som lägger Annie Wilkes i lä!) av den här franchisen. Jag har, från då jag var stor nog att se den och förstå handlingen, formats i mångt och mycket utav filmen, musiken, mytologin, författaren, språket, röstskådespelarna, karaktärerna (min första tatuering, här till vänster, föreställer huvudkaraktären).. men någonstans (1968) började ju allt ändå med boken: Sagan om Enhörningen. Om jag säger att jag (när jag väl, till min stora lycka, insåg att boken kanske hade en annorlunda titel på svenska och så äntligen, efter ÅR av intensiv längtan, lyckades leta upp den på byns bibliotek) läste den 20 gånger under mina (sena) barn- och (tidiga) tonår är det en underdrift med marginal. Skulle kunna göra den här texten så utdragen, och tråkig för gemene person, att jag ALDRIG blir klar med det här inlägget. Men jag ska hoppa över det och bara konstatera att det här är en bok som den fantasy-älskande INTE vill missa. Inte heller vill denne missa Two Hearts (2005) som är en kortare uppföljande novell och under länken (på författarens hemsida) finns att läsa i sin helhet. Under många, långa år har det också varit tal om att göra en remake på filmen (och det har varit ordentligt uppe på tapeten vid ett par tillfällen) och länge (säg 2002-2009) stöttate jag detta blint - väntade och längtade. Men jag väntar och längtar inte längre. Jag bävar! Samtidigt som jag, om någon, tycker att författaren förtjänar allt erkännande han kan få står jag också i egenskap av (den enda?) person som HATAR (människoförakt till 1000 på denna punkt) hela grejen som skett med enhörningen som mytologi i massmedia och populärkultur de senaste 5 åren sisådär. Av vad den som symbol och mening ursprungligen innebar finns för mig mer eller mindre BARA The Last Unicorn kvar och den förtjänar inte att smutsas ner i händerna på all själlös mainstream-agenda som råder. Pärlor åt svin. Internet dödade enhörningen. Hipster-fucking-overload. Säga vad man vill om min själviska ovilja att dela med mig av "min" fandom (i alla fall till vilket lågpris som helst), men det är för att den betyder så galet mycket för mig. Den här boken (och dess uppföljare) har kostat mig så himla mycket hjärtesorg (som jag har gråtit mig fördärvad och fortfarande gör VARENDA GÅNG). Men utan den, kan jag med all säkerhet säga, hade jag varken varit den jag är eller, troligtvis, ens levt längre.
Livsmedel
Fick till slut min lakritschoklad efter att jag varit galet sugen under flera dygn och med inspiration av det lyckliga ögonblicket kommer den här kategorin denna månad bestå av min topplista över de ~200g Marabou chokladkakor jag testat vid någon tillfälle (visade sig att jag kan minnas mig ha provat alla utom en: mörk choklad) av nu existerande sorter.
1. Black - Som lakritsgalen är denna för det mesta mitt uppenbara val. Mmm..
2. Schweizernöt - Innan "Black" kom var denna standardvalet under lång tid.
Inte mycket på den här fronten den här månaden heller. Har insett att mer inbitiet spelande kommer ligga kvar på hyllan ett tag till (och skulle jag, mot all förmodan, ta upp någonting igen blir det förmodligen ändå något gammalt dammigt som jag ändå inte skulle skriva med här). Har inte alls engagemanget/intresset som krävs längre.
Dungeon Keeper App
Aldrig spelat (även om såklart hört talas om) datorspelen. Lockades in i att installera detta till mobilen då jag låg sjuk och roade mig med en annan app varvid en reklam för detta dök upp. Eftersom jag hade så fruktansvärt tråkigt nappade jag på erbjudandet och har sen loggat in och klickat runt lite innan insomnandet varje kväll den senaste månaden (och även, övertygande som jag kan vara när jag väl vill, lyckats lura in andra i att göra detsamma). Så nu pågår lite vänskaplig konkurrens här hemma. Smågnabb om vilket sätt som är det bästa (och vem som kommer spöa skiten ur vem). Har personligen aldrig påstått att jag har någon talang för det här med strategi, dock ter det sig som att mitt försprång blir allt större, snarare än minskar.. så något måste jag göra rätt. Andra påpekar dock gärna att jag lägger ner mina resurser på helt fel saker (medan jag menar att dom skyndar fram och inte lägger tillräckligt med energi på detaljerna) och att det kommer bli en nackdel i det långa loppet. Det återstår väl att se. Jag har EN hang-up med spelet - och först vill jag påpeka att jag normalt inte reagerar alls på våld (inte ens det riktigt grova) i spel. Det här spelet innehåller, såvitt jag vet, inget sådant (grovt våld). Men den innehåller däremot den lilla mini-funktionen att oprovocerat örfila dina "imps" för en effektivitets boost på 30 minuter (med uppmaningar som "Next time WITH FEELING!" och "Tough love is never a bad thing."). Ja, jag vet att det här är en serie som tydligt marknadsför sig med: "It's good to be bad!" och ja, det är också underförstått att det här är något som dessa VILL ha (stryk alltså). Men fortfarande, om man drar det ett varv till, borde inte detta vara mer.. oroväckande? Man kan, som alltid, avfärda kritiska ögon som okunniga och långsökta med att dessa "borde förstå att det bara är ett spel" och att "ingen som är normalt funtad låter sig inspireras att applicera fikiton på verkliga livet". Jag upplever förvisso att detta kan vara en missbedömning av dessa Normalt Funtade™, men i brist på inspiration att skriva längre förringande analys av grupp jag inte tillhör utgår jag hellre ifrån mig själv och min egen reaktion till det hela. JAG reagerar först efter att gång på gång sorglöst ha dragit mitt finger över skärmen. "Klatch!" - huvuden slungas bakåt och ur mungipor flyger saliv. Plötsligt ett tillfälle så tar mig mitt minne för ett ögonblick tillbaks till platser jag, så priviligerat, nästan lyckats förtränga. Mage i knut, öron som ringer, huvud som bultar, tårar som bränner, hjärta som värker och i tankarna en tornardo av ursäkter: "Bara för att h*n bryr sig", "Det kunde vara värre", "Kanske bad jag faktiskt om det". Och först vid ihågkomst av ombytt roll väcks i det invanda tomrum, som producerats av konstant normaliserande i mäktig-livnära-sig-på-maktlös-hierarki, något empati-besläktat.
Filmer och TV-Serier
Den här månaden har olika serier, äntligen, börjat sända avsnitt utav nya säsonger (Hannibal, My Mad Fat Diary) eller tagit upp säsonger som haft ett "midseason break" (Glee, The Walking Dead) igen. Grejen är att jag fram tills nu hade tänkt ta med serier redan när dom börjar släppa nya avsnitt. Men efter att ha tänkt över saken: Är det inte bättre att skriva om en säsong när man faktiskt har.. I don't know.. sett den? Obviously!
Dracula
Så nu blir alltså detta helt fel, eftersom jag såg klart den här seriens sista avsnitt (säsong ett) redan i slutet av Januari. Men eftersom jag tänkte annorlunda då fick den aldrig sin givna plats i Januari-listan och därav får den dyka upp, lite kort, den här månaden istället. Faktiskt en riktigt överraskande serie enligt mitt tycke och jag rekommenderar den lika mycket för den som är ett fan av storyn sen tidigare, som den som bara känner Dracula till namnet. Visst börjar den lite segt och har en även en något inkonsekvent ingrediens jag inte riktigt köper, det får jag erkänna, men efter de första par avsnitten blir det bara bättre. Och även om den kanske aldrig når ett klimax av briljans är den, till och från, både smart och vacker. Det var självklart att jag skulle både se och tycka om den här serien med tanke på Jonathan Rhys Meyers huvudroll (Har följt denna gudom sen många år och kan inte hjälpa att han - även om i "gubbigare" roller de senaste åren - får mig att spinna som en kelig kattunge. Han är, i sig själv, perfektion. Släng sen in flashback scener där hans hår faller långt över axlarna och ytterligare nakenscener - alltså, ge den här snubben en säng och en.. typ.. grapefrukt.. och han kan göra en sexscen så het att den får en istapp att rodna - och jag är frälst)! men i slutänden är det inte alls Jonathan som räddar den här serien, utan fantastiska Katie McGrath i sin roll som Lucy och Jessica De Gouw som Mina. Sen föredrar jag på alla punkter "period drama" (framför alla 21st Century tonårs) vampyrer vad gäller film och serie. Så, beroende på vad jag jämför med, kan detta vara "en helt ok ny adaption av romanen" eller "den enda existerande tv-serien, vars handling kretsar runt vampyrer, som jag personligen funnit värdig att lägga min tid och energi på tillräckligt länge för att genomlida en hel säsong" (= inte illa alls)!
Frozen
Ja ja, jag vet att jag är sent ute med att se den här. Har, som sagt, haft mycket efterlängtat att titta ikapp på den senaste tiden och då har den (trots att jag definitivt är ännu en av alla Disneyskadade Prinsesswannabes, samt ett H.C.Andersen fan) åkt ner en bit på den listan (prioriteringar o s v). Till skillnad från (insåg jag precis) alla andra filmer jag hittills recenserat så har jag INTE läst litteraturen som den här filmen är (ganska löst?) baserad på - men som barn hade jag en inspelad videokasett med en tecknad film (från 1957) som jag tror följde originalet lite mer religiöst än den här faktiskt gör. Överlag tror jag mig minnas de flesta karaktärer och händelseförloppet ganska bra, så såg fram emot att se vad Disney skulle göra av dessa, men inte ens min (mer än 10 år långa) förvirring över vad som hände med The Little Mermaid i processen saga blir tecknad film kunde förbereda mig på förvandlingen som skett i skapandet av Frozen. Inte bara är det mesta helt borttaget, men det som är kvar är så gravt förändrat att det är till oigenkännlighet. Det enda eventuella problem jag faktiskt har med detta är avsaknaden av den omvända jungfru i nöd-tropen som gör den ursprungliga sagan ganska unik. Men så lyckas Frozen vinna min kärlek redan den första kvarten. Inte bara för att: 1. SKANDINAVISK ISPRINSESSA (bara en sån sak, liksom) och 2. Nya (som alltid: grymt medryckande) låtar. Men också: 3. En Disneyfilm om systrakärlek(!!!) som på ett klyftig sätt väljer att utmana gamla Disney-värderingar som funnits med från början utan att för den sakens skull förlöjliga dessa totalt. Det finns tyvärr för lite tid och för mycket att säga för att sammanfatta varför jag tycker att kärleksfokuserad, "rosa", ultrafeminin prinsessighet (om än inte helt oproblematiskt) fortfarande visst kan vara feministiskt - det får bli en annan gång! Men jag måste få argumentera emot de som menar att kärleken som det fokuseras på här först och främst skulle vara samma gamla flicka-möter-pojke stereotyp som alla gånger förr. Det har suckats och stönats över detta, men i besvikelsen över att det fanns en heterosexuell kärlekshistoria inflätat i filmen över huvud taget tycker jag att många missar en viktig poäng i handlingen: Svaret på vår hjältinnas problem är i slutänden inte (som antagonisten vill få henne, och oss, att tro) att hon behöver andras kärlek till undsättning, men snarare att finna vägen till räddnng inom sig själv. Sidospåret där hon förälskar sig försvagar inte budskapet att hon själv uppbådade kärleken, modet och styrkan att utföra hjältedåd på egen hand och aldrig behövde någon annans kärlek för att segra. Och, framför allt, vill jag argumentera emot föreställningen att Disney i Frozen tagit ett jättesteg tillbaka med 2000-talets hittills mest enfaldiga, jagsvaga, självdestruktiva och ytiga kvinnliga karaktärer. Och, faktiskt: jag tänker inte säga emot att båda våra protagonister genom filmens gång hinner visa prov på flera mindre smickrande personlighetsdrag. Men feminsim betyder heller inte att kvinnliga karaktärer alltid måste vara starka, kompetenta och under kontroll - det är rent av väldigt orealistiskt. Här har vi alltså två huvudkaraktärer som visar prov på psykologiska konsekvenser av en otrygg uppväxt och, till skillnad från flera av deras föregångare (som efter liknande, men ofta både mer extrema och långvariga, traumatiska förhållanden kommer ut relativt opåverkade på andra sidan), är dessa tillåtna vidare problematik i själva deras karaktär och omdöme. Och precis där kan jag (som "bristfällig" at best) relatera till de här karaktärerna på sätt jag aldrig kunnat med deras mer känslomässigt oklanderliga föregångare. Frozen är, sett med en "vuxnens blick", den enda Disney-film jag kan komma på som (självklart mer subtilt och barntillåtet) vågar snudda (även om ytterst subjektivt) vid högst realistiska, mörka saker som psykisk sjukdom och partnervåld. Så, det problematiska i att avvisa Elsa som en dålig kvinnlig karaktär (/Stark Kvinna™) och förebild på grund av hennes bräcklighet och instabilitet är att man då avfärdar en huvudroll med psykisk ohälsa som en potentiellt bra sådan och, ännu värre, antyder att verkliga personer med liknande problematik också är svaga och dåliga förebilder. Och att avvisa Anna som en dålig kvinnlig karaktär och förebild på grund av hennes inledande "kärlek vid första ögonkastet"-handling, där hon till på köpet blir rejält bränd, är minst lika problematiskt då detta på samma vis gör henne mänsklig, inte idiotisk (Kom igen: Efter en fruktansvärt isolerad och ensam uppväxt där samtliga familjemedlemmar gått bort eller avvisat henne klänger hon desperat fast vid den första person hon hittar som, till att börja med och till synes, älskar och förstår henne. Detta lämnar henne okritisk och naiv inför att hon samtidigt blir rakt igenom manipulerad av densamme). Och det är där jag tycker att Frozens feminism ligger. Elsa och Anna är inte pefekta, dom gör misstag och möter motgångar. Men ingenting inspirerar som en historia med igenkänningsfaktor över det som talar emot, snarare än för, en karaktär och som denna i slutänden ändå lyckas övervinna.
Jagten
Ja, återigen är jag sent ute. Ja, jag såg den här filmen framför allt i egenskap av ett Hannibal-fan. Ja, jag har en "crush" på Mads Mikkelsen (och ja, för fan, jag har haft ett skurk-älskar-komplex sedan jag var ca. 5-6 bast.. so sue me). Jag var i slutet av filmen inte det absolut största fanet i sällskapet, men tyckte definitivt den var bra. Måste erkänna att jag förväntade mig någon plötslig plot twist i slutet, och avsaknaden av en sådan gjorde mig.. en liten aning besviken? I synnerhet som jag liksom jobbade upp ett slags avståndtagande till övriga tittandes extrema översolidaritet med huvudkaraktären och förbittrade ställningstagande mot särskilt föräldrarnas agarande (något som jag sen kan se går igen hos samtliga recensioner jag kan hitta) - så jag fick alltså "erkänna mig besegrad". MEN det är också lite där skon klämmer för mig med den här filmen. Jag sympatiserar, som folk gör mest, enormt med huvudkaraktären Lucas och ilsknar flera gånger till rejält över den inhumana behandling han utsätts för. Dock måste jag också vara kritisk när det kommer till ett sånt här ämne och SPECIELLT när reaktionerna ser ut som de gör. För det som händer är att människor plötsligt tar sig rätten att lägga mer ved på den här vilseledande fördomen som finns, om att det i rättsväsendet fullkomligen skulle krylla över av falska anklagelser när det kommer till "sexualbrott"-frågan (Tillåt mig att, exempelvis, föreslå Lady Dahmers inlägg De flesta som anklagas för våldtäkt är skyldiga - eller du? Läs hela bloggen och följ via bloglovin för sjutton!) och den hyllas som en "ögonöppnare". Och ja, kanske om man är en lögnaktig femåring eller person med antisocial störning utan respekt för lagar och förordningar. Men vänder sig det här budskapet verkligen exklusivt (/över huvud taget) till dessa? Vad säger handlingen till oss andra? Jag tror verkligen inte att vi behöver en "tankeställare" i förmån för att inte riktigt ta barn på allvar - tvärt om! Det är väldigt problematiskt i en värld där offer för sexualbrott redans skäms och skräms till tystnad i tragiskt stor utsträckning. Som att vi behövde fler ursäkter att låta faktiska sexbrottslingar gå lösa och oövervakade i samhället, liksom. Att folk för övrigt skulle ha en så pass blint solidarisk inställning till barn, på älskade släktingar och vänners bekostnad, är ännu en spottloska i ansiktet på verkligheten och jag blir ta mig fan, personligen, illa berörd över tittarnas reaktioner. Vad detta, tydligt som något, visar är hur vi generellt snarare, i själva verket, är väldigt ovilliga att ta ett barns parti eller ens ifrågasätta någon vi tycker om (även om detta bara är en karaktär vi känt i uppskattningsvis en timme). Och här fanns faktiskt ett tillfälle att verkligen väcka insikt hos tittaren, med en slutkläm som hade fått människor som aldrig tänkt tanken att ifrågasätta där ifrågasättande egentligen hör hemma. Jo, det händer och det är enormt fruktansvärt. Och jo, även när någon faktiskt har gjort något så ska inte samhället ta lagen i egna händer på det sätt som visas här (Dock det här med föräldrarna i filmen: Dom gör bara sitt förbannade jävla jobb!? Jag bryr mig inte om ifall det är mitt eget syskon, min förälder, partner eller bästa vän.. säger mitt eller någon annans barn, syskon, husdjur - eller på annat sätt visar minsta antydan - att den utnyttjats sexuellt så tar jag, som ansvarstagande förmyndare över denne själv eller andra barn/husdjur, ta mig fan avstånd från den anklagade för gott och det önskar jag att alla andra också lika självklart skulle). Det går inte att bara strunta i statistiken och fortsätta reproducera en kultur där misstänka brottsoffer ofta ställs till svars i högre grad än de misstänkta gärningsmännen och där vi, vecka efter vecka, översköljs med nyhetsartiklar om skandalösa frikännelser. Filmen är väldigt gripande, välgjord och Mads gör en otrolig huvudroll.. men i en värld där det första som händer vid ordet "våldtäkt" är att folk drar öronen åt sig, blir defensiva, viskar "lögnare" från mun till mun, dunkar bästa kompisen (Världen schysstaste, ju. Skulle aldrig göra "något sånt"!) i ryggen och säger att om något faktiskt hände så var det garanterat för att den andre ville det - oavsett om den faktiskt sa det rakt ut eller inte. Lucas framställs för övrigt som nästan karikatyriskt felfri och heroisk, och omvärlden så omåttligt tyrannisk, att det blir nästan omöjligt för mig att inte tro att det måste vara ett "trick" för att lura tittaren och jag måste hålla fast vid att det var synd på en chans till ett (på riktigt) rungande överraskningsmoment i slutet (och det hade inte ens, per automatik, behövt innebära att huvudpersonen var den egentliga gärningsmannen. Bara jag som såg en annan glasklar kandidat?). En SJUA (av tio) för bara filmen, med knuff ner till en FYRA för alla dumma jävlar som använder filmens värld till grund för uppfattning av verkligheten (gå nu gärna tillbaks under "Dungeon Keeper" i det här inlägget och läs om biten angående människors kapacitet att skilja fiktion och verklighet så kanske du förstår vad jag menade när jag sa att det finns en motsättning där). Nej, man KAN inte avgöra om ett barn faktiskt bara ljuger.. men jag frågar mig vad som är alternativet?
Har haft "a thing" för färgad liner den senaste tiden, som jag fortsätter göra - framför allt för att det är mycket roligare (både att göra och bära). Kör ju normalt antingen väldigt neutrala, hudnära färger eller också min gamla vanliga sotiga, svarta look (beroende på tillfälle), så är lite lyrisk över att ha fått in en färgklick på ett sätt som faktiskt faller mig i smaken. Har dessutom öppnat upp för fler diskussioner än min vanliga sminkning (om det sen är så att folk egentligen tycker att det är skitfult och bara gör en sån där "mean girl"-grej, eller genuint tycker det är lika snyggt som jag, får stå för dom). Det jag gör är att jag använder mer hudfärgade toner till ögonlocket (brukar köra neutrial bas, mörkare färg i yttre tredjedelen och en mer ljus, skimrande ton i den inre) innan jag applicerar färgstark liner längst ögats nederkant som jag intensifierar med en dylik ögonskugga, och sen lägger jag en mer intensivt svart liner längst överkanten, samt skuggar svart i ögats ytterkant (jag kör personligen sällan på någon särskilt markant vinge, utan skuggar hellre, men det gör man såklart lite som man vill). För färgklicken föredrar jag:
Urban Decay 24/7 Glide-On Eye Pencils
Har hittills provat på lila (favoriten), grön och blå, eftersom dessa är de enda kombinationer både penna och skugga (Show Pony Shadow Box) jag haft till hands som matchat någotsånär. Ska definitivt testa fler färger när jag väl införskaffar lite nya ögonskuggor (Har en gul penna jag tror skulle se riktigt häftig ut med rätt skugga. Samt en rosa.. men jag undviker för egen del rosa/röda färger - lätthänt att det istället ser ut som en allergisk chock om man inte har tekniken riktigt. Haha). Utmärkt sätt att framhäva olika nyanser ur irisen. Har lite alla möjliga färger i mina ögon (som kommer fram mer och mindre bra i olika ljus och omgivningar) så med rätt penna kan man lätt "ändra" ögats färg på en handvändning. Skulle egentligen tagit en bild, men det har bara inte blivit av (Är ingen "selfie person" alls. Förr brukade jag ta sådär överdrivet många vid samma tillfälle, men inte ens då hände det särskilt ofta. Nu för tiden blir det att jag tar kanske 3-4 bilder innan jag väljer en jag gillar bäst och tar bort resten, men oftast glömmer jag bort att ta bilder flera månader åt gången. T o m när jag bestämt att jag ska. Virrpanna).
Precis som förutsatt blir det tema-bok den här månaden (har knappt läst något över huvud taget vad gäller ASoIaF sen senast, så det lär dröja innan något nytt dyker upp). Väljer också här Alla Hjärtans Dag-temat och tänkte tipsa om min absoluta favorit inte bara vad gäller just den romantiska kärlek som ofta(st) åsyftas när man talar om dagen.
The Last Unicorn
Finns ingen konkurrens whatsoever om vilken bok som är mitt första val när det kommer till att representera "bästa kärlekshistorien" och det faller sig minst lika naturligt att jag på det hela taget väljer just den som första bok jag inte läser för stunden men rekommenderar ändå eftersom det också är min absoluta favoritbok i alla kategorier. Finns inte många delar av mitt liv som inte influerats (Vågar påstå - och jag drar mig i regel för grandiositet av alla slag - att jag kan vara världens absolut största fan. Vi snackar om en besatthet som lägger Annie Wilkes i lä!) av den här franchisen. Jag har, från då jag var stor nog att se den och förstå handlingen, formats i mångt och mycket utav filmen, musiken, mytologin, författaren, språket, röstskådespelarna, karaktärerna (min första tatuering, här till vänster, föreställer huvudkaraktären).. men någonstans (1968) började ju allt ändå med boken: Sagan om Enhörningen. Om jag säger att jag (när jag väl, till min stora lycka, insåg att boken kanske hade en annorlunda titel på svenska och så äntligen, efter ÅR av intensiv längtan, lyckades leta upp den på byns bibliotek) läste den 20 gånger under mina (sena) barn- och (tidiga) tonår är det en underdrift med marginal. Skulle kunna göra den här texten så utdragen, och tråkig för gemene person, att jag ALDRIG blir klar med det här inlägget. Men jag ska hoppa över det och bara konstatera att det här är en bok som den fantasy-älskande INTE vill missa. Inte heller vill denne missa Two Hearts (2005) som är en kortare uppföljande novell och under länken (på författarens hemsida) finns att läsa i sin helhet. Under många, långa år har det också varit tal om att göra en remake på filmen (och det har varit ordentligt uppe på tapeten vid ett par tillfällen) och länge (säg 2002-2009) stöttate jag detta blint - väntade och längtade. Men jag väntar och längtar inte längre. Jag bävar! Samtidigt som jag, om någon, tycker att författaren förtjänar allt erkännande han kan få står jag också i egenskap av (den enda?) person som HATAR (människoförakt till 1000 på denna punkt) hela grejen som skett med enhörningen som mytologi i massmedia och populärkultur de senaste 5 åren sisådär. Av vad den som symbol och mening ursprungligen innebar finns för mig mer eller mindre BARA The Last Unicorn kvar och den förtjänar inte att smutsas ner i händerna på all själlös mainstream-agenda som råder. Pärlor åt svin. Internet dödade enhörningen. Hipster-fucking-overload. Säga vad man vill om min själviska ovilja att dela med mig av "min" fandom (i alla fall till vilket lågpris som helst), men det är för att den betyder så galet mycket för mig. Den här boken (och dess uppföljare) har kostat mig så himla mycket hjärtesorg (som jag har gråtit mig fördärvad och fortfarande gör VARENDA GÅNG). Men utan den, kan jag med all säkerhet säga, hade jag varken varit den jag är eller, troligtvis, ens levt längre.
Fick till slut min lakritschoklad efter att jag varit galet sugen under flera dygn och med inspiration av det lyckliga ögonblicket kommer den här kategorin denna månad bestå av min topplista över de ~200g Marabou chokladkakor jag testat vid någon tillfälle (visade sig att jag kan minnas mig ha provat alla utom en: mörk choklad) av nu existerande sorter.
1. Black - Som lakritsgalen är denna för det mesta mitt uppenbara val. Mmm..
2. Schweizernöt - Innan "Black" kom var denna standardvalet under lång tid.
3. Helnöt - Kunde vara 2:a men utformad störande för tvångstankestinn hjärna.
4. Digestive - Aldrig köpt själv, men fortsätter förvånas positivt varenda gång.
5. Apelsinkrokant - Naw.. Tantilutt-chokladen! Helt ok, men ej personlig favorit.
6. Mjölkchoklad - Runt mitten får självklart "originalet" ligga. Inga konstigheter.
7. Peanut - En besvikelse. Älskar jordnöt, men den här var tyvärr riktigt tråkig.
8. Daim - Inget daim-fan (utom vad gäller glass). Inte sämst, men inget för mig.
9. Mintkrokant - Kommer inte ihåg den så väl? Ätit en gång och inte gjort om.
10. Frukt & Mandel - Usch, AVSKYR 2 saker i matväg och russin är en av dom.
Musik
Hade bestämt mig för en "Melodifestivalen Topplista Deluxe" (med mina 10 favoritbidrag) den här månaden, men så lämnade Melodifestivalen så himla mycket att önska i år. Kan bara komma på (knappa) två låtar värda att nämna, så det fick bli en kompromiss..
Ace Wilder - Busy Doin' Nothin'
Although some might say I throw life away, I just ain't got time to save. I might be insane and I may complain - Don't believe "No pain, no gain".
4. Digestive - Aldrig köpt själv, men fortsätter förvånas positivt varenda gång.
5. Apelsinkrokant - Naw.. Tantilutt-chokladen! Helt ok, men ej personlig favorit.
6. Mjölkchoklad - Runt mitten får självklart "originalet" ligga. Inga konstigheter.
7. Peanut - En besvikelse. Älskar jordnöt, men den här var tyvärr riktigt tråkig.
8. Daim - Inget daim-fan (utom vad gäller glass). Inte sämst, men inget för mig.
9. Mintkrokant - Kommer inte ihåg den så väl? Ätit en gång och inte gjort om.
10. Frukt & Mandel - Usch, AVSKYR 2 saker i matväg och russin är en av dom.
Hade bestämt mig för en "Melodifestivalen Topplista Deluxe" (med mina 10 favoritbidrag) den här månaden, men så lämnade Melodifestivalen så himla mycket att önska i år. Kan bara komma på (knappa) två låtar värda att nämna, så det fick bli en kompromiss..
Ace Wilder - Busy Doin' Nothin'
Although some might say I throw life away, I just ain't got time to save. I might be insane and I may complain - Don't believe "No pain, no gain".
Favoriten bland årets urval. Ärligt talat fastnade jag inte för den innan jag hörde studioversionen (och tyvärr är det inget bra tecken alls i en tävling där det ofta gäller att ha genomslagskraft redan första ½ minuten). Trots det hade jag dock på känn att den skulle gå till final. Den har en väldigt trendig kvalité över sig som ligger helt rätt i tiden - och som en tant som jag kan behöva vänja sig vid innan jag kan ta den till mig. Men sen har den bara fortsatt att växa för min del. Personligen tyckte jag själva numret var lite.. Bananer i Pyjamas.. så hade önskat ett liiite "värdigare" framträdande (men det kanske är en del av charmen?), så är det bara Eurovision Song Contest nästa sen! Heja, heja!
Sanna Nielsen - Undo
Baby I'm in trouble, every time I look into your eyes. Save me. Oh, I'm gonna save me - far away from all the crazy lies.
Sanna Nielsen - Undo
Baby I'm in trouble, every time I look into your eyes. Save me. Oh, I'm gonna save me - far away from all the crazy lies.
Den här är väl raka motsatsen till det förra på många sätt. Vad Sanna saknar i "trendighet" väger hon istället upp för med "djup". Tror den här låten är lättast av bidragen i final att, utan att behöva reflektera särskilt mycket över saken, relatera till? Visst, tycker som många andra att det är tråkigt att hon hittills aldrig vunnit efter alla år hon deltagit med sin sköna stämma och fina bidrag, fast samtidigt har det alltid funnits andra som varit snäppet vassare. Men även om jag håller mina tummar för Ace Wilder (Som jag gissar på kommer på en kanske.. 4e.. plats. Om det finns någon rättvisa i världen INTE lägre än så i alla fall!), så är jag faktiskt ganska övertygad om att det tillslut är Sannas tur att vinna i år. Tror dock det kan bli svårt för den att göra sig bra i ESC, men vad vet man?
Zedd - Find You
High on words we almost used. We're fireworks with a wet fuse. Flying planes with paper wheels - to the same Achilles heels.
2. HÖJDPUNKTER?
Februari både kom och gick SNABBT, och inte mycket hann hända som slog mig som "höjdpunkter", men en grej som står ut som en positiv förändring är i alla fall att jag efter moget övervägande tillslut beslutade att offra sängramen för att få in båda madrasserna i sovalkoven. Stilfascist som jag kan vara i vissa fall har tanken att behöva sova madrass igen tagit mig emot ända sedan jag i Oktober flyttade in i en flygelbyggnad (ja, jag bor alltså för övrigt i hus numera), men i slutänden var det ändå definitivt värt det. Inte minst för att det plötligt öppnar upp hundra nya möjligheter vad gäller vidare inredning (eftersom här plötsligt finns PLATS där tidigare bara fanns en enda jättesäng).
3. VEM LEVERERAR?
Den här månaden var det överraskande (och hjärtslitande) svårt att välja ut BARA TRE (för nu kan jag bara inte dra ut längre på att skriva klart det här inlägget än jag redan gjort) personer till denna kategori. Jävlar vad mycket bra blogginlägg, initiativ och krönikor det fanns att välja på och vilket lyxproblem att inte kunna bestämma sig bara för att det finns så många. Underbart! Till slut bestämde jag mig i alla fall för:
Eleonore Pourriat
Har förstått att den här kortfilmen egentligen har något år på nacken nu, men jag (liksom de allra flesta andra?) upptäckte den via den Engelsktextade uppladdningen på YouTube som skedde här i Februari. Filmen har sen dess fått nästan 8,5 miljoner visningar (Kommentarsfält, rating-system och sätt att kontakta kanalen är som väntat avstängda. Detta är bara standardvillkoren för någon som vågar lägga upp något feministiskt initiativ alls, om densamme inte vill mötas av ändlösa mängder hat, hot, trakasserier och bli överväldigad av beskyllelser om manshat och propaganda). Jag tycker filmen säger en hel del i just #manshat-diskussionen som varit uppe på tapeten och visar skillnaden på vad mans- och kvinnohat (i ren jävla praktik) innbär. Ingen som ser den här filmen kan väl påstå att det som illustreras inte är rent och skärt manshat, att mannen i filmens eventuella kvinnohat (ur sin förtryckta situation) är befogad och bara en sund reaktion på den verklighet han lever, samt att verkligheten faktiskt INTE ser ut på det här sättet? Däremot är det precis så verkligheten faktiskt ser ut för många, många kvinnor och fortfarande så vill man inte kalla den (verkligheten) för just kvinnohatisk. Man vill helst helt förneka existensen av den och, om inte, så vill man linda in den i urskuldrande omformuleringar. Tills rollerna plötsligt är omvända. Dags att öppna ögonen snart?
Genusfotografen
En utav nästan tjugoåttatusen (!) att rösta var jag inte en utav de som lade min röst på det vinnande bidraget i Årets Sexist 2013, men står 100% bakom både projektet på det stora hela och även att en.. "värdig".. vinnare utsågs. Mycket tankeväckande initiativ som jag hoppas få se mer av i framtiden (inte för att jag uppskattar att det ens ska behövas, men för att jag tyvärr är övertygad om det gör det). Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om jag skulle ta med det här, då det dels redan fått väldigt mycket publicitet (så en länk från min lilla blogg gör knappast varken till eller från) och dels så finns det inte så mycket att tillägga i saken - initiativet talar helt för sig själv, det som kan sägas har redan blivit sagt och antingen så hatar man det eller också älskar man det. Men det hade nästan varit feministisk dödssynd att INTE, åtminstone i all korthet, nämna prisutdelningen, samt gratta och önska vinnaren American Apparel bättre lycka (/smartare beslut) detta år.
Glitter Blaster
Via min twitterfeed klickade jag mig in på inlägget Att bryta illusionen om kvinnan. En läsning jag verkligen inte ångrar att jag tog mig tid för (så jag läste även igenom bloggens resterande inlägg). Igenkänningsfaktorn ligget på 1000 (Dock, av uppenbara orsaker, mycket mindre på övriga inlägg. Så på ett sätt var det svårare - och därav såklart också förmodligen viktigare! - att ta till mig personligen utav dessa. Jag vill/kan/bör inte på något sätt ta mig friheten att försöka definiera dessa, men rekommenderar varmt att läsa igenom, och följa, bloggen då jag nämligen tror mig kan ha hittat en liten guldgruva här!) och jag sitter bara och nickar instämmande genom hela läsningen. Inlägget tar upp det här med myten om den "naturliga kvinnan", dubbelbestraffning och om hur kraven på dig som kvinna finns där för dig att bara fogligt följa, samtidigt som du ofta förväntas göra ditt bästa för att dölja det. Nå, kan inte på något sätt tala för innehållet bättre än själva inlägget gör. Så, som sagt: Väldigt värt att läsa - se till att inte missa det nu!
Zedd - Find You
High on words we almost used. We're fireworks with a wet fuse. Flying planes with paper wheels - to the same Achilles heels.
Däremot ingen melodifestivallåt, men kanske den låt som gått varmast här hemma (särskilt i början av) Februari månad. Aldrig fastnat för, även om absolut inte haft något emot, Zedd innan men den här tyckte jag faktiskt var riktigt bra. Inte direkt min vanliga typ av musik - fast om jag gillar både röster (här Matthew Koma och Miriam Bryant) och texten (här i alla fall bitvis) så KAN det funka ändå. Och det gjorde det den här gången! Senaste två veckorna sisådär har videons visningar dock skjutit i höjden.. så den kanske snart nog blir överspelad? Men än så länge har den inte tappat sin dragningskraft för min del.
2. HÖJDPUNKTER?
Februari både kom och gick SNABBT, och inte mycket hann hända som slog mig som "höjdpunkter", men en grej som står ut som en positiv förändring är i alla fall att jag efter moget övervägande tillslut beslutade att offra sängramen för att få in båda madrasserna i sovalkoven. Stilfascist som jag kan vara i vissa fall har tanken att behöva sova madrass igen tagit mig emot ända sedan jag i Oktober flyttade in i en flygelbyggnad (ja, jag bor alltså för övrigt i hus numera), men i slutänden var det ändå definitivt värt det. Inte minst för att det plötligt öppnar upp hundra nya möjligheter vad gäller vidare inredning (eftersom här plötsligt finns PLATS där tidigare bara fanns en enda jättesäng).
3. VEM LEVERERAR?
Den här månaden var det överraskande (och hjärtslitande) svårt att välja ut BARA TRE (för nu kan jag bara inte dra ut längre på att skriva klart det här inlägget än jag redan gjort) personer till denna kategori. Jävlar vad mycket bra blogginlägg, initiativ och krönikor det fanns att välja på och vilket lyxproblem att inte kunna bestämma sig bara för att det finns så många. Underbart! Till slut bestämde jag mig i alla fall för:
Eleonore Pourriat
Har förstått att den här kortfilmen egentligen har något år på nacken nu, men jag (liksom de allra flesta andra?) upptäckte den via den Engelsktextade uppladdningen på YouTube som skedde här i Februari. Filmen har sen dess fått nästan 8,5 miljoner visningar (Kommentarsfält, rating-system och sätt att kontakta kanalen är som väntat avstängda. Detta är bara standardvillkoren för någon som vågar lägga upp något feministiskt initiativ alls, om densamme inte vill mötas av ändlösa mängder hat, hot, trakasserier och bli överväldigad av beskyllelser om manshat och propaganda). Jag tycker filmen säger en hel del i just #manshat-diskussionen som varit uppe på tapeten och visar skillnaden på vad mans- och kvinnohat (i ren jävla praktik) innbär. Ingen som ser den här filmen kan väl påstå att det som illustreras inte är rent och skärt manshat, att mannen i filmens eventuella kvinnohat (ur sin förtryckta situation) är befogad och bara en sund reaktion på den verklighet han lever, samt att verkligheten faktiskt INTE ser ut på det här sättet? Däremot är det precis så verkligheten faktiskt ser ut för många, många kvinnor och fortfarande så vill man inte kalla den (verkligheten) för just kvinnohatisk. Man vill helst helt förneka existensen av den och, om inte, så vill man linda in den i urskuldrande omformuleringar. Tills rollerna plötsligt är omvända. Dags att öppna ögonen snart?
Genusfotografen
En utav nästan tjugoåttatusen (!) att rösta var jag inte en utav de som lade min röst på det vinnande bidraget i Årets Sexist 2013, men står 100% bakom både projektet på det stora hela och även att en.. "värdig".. vinnare utsågs. Mycket tankeväckande initiativ som jag hoppas få se mer av i framtiden (inte för att jag uppskattar att det ens ska behövas, men för att jag tyvärr är övertygad om det gör det). Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om jag skulle ta med det här, då det dels redan fått väldigt mycket publicitet (så en länk från min lilla blogg gör knappast varken till eller från) och dels så finns det inte så mycket att tillägga i saken - initiativet talar helt för sig själv, det som kan sägas har redan blivit sagt och antingen så hatar man det eller också älskar man det. Men det hade nästan varit feministisk dödssynd att INTE, åtminstone i all korthet, nämna prisutdelningen, samt gratta och önska vinnaren American Apparel bättre lycka (/smartare beslut) detta år.
Glitter Blaster
Via min twitterfeed klickade jag mig in på inlägget Att bryta illusionen om kvinnan. En läsning jag verkligen inte ångrar att jag tog mig tid för (så jag läste även igenom bloggens resterande inlägg). Igenkänningsfaktorn ligget på 1000 (Dock, av uppenbara orsaker, mycket mindre på övriga inlägg. Så på ett sätt var det svårare - och därav såklart också förmodligen viktigare! - att ta till mig personligen utav dessa. Jag vill/kan/bör inte på något sätt ta mig friheten att försöka definiera dessa, men rekommenderar varmt att läsa igenom, och följa, bloggen då jag nämligen tror mig kan ha hittat en liten guldgruva här!) och jag sitter bara och nickar instämmande genom hela läsningen. Inlägget tar upp det här med myten om den "naturliga kvinnan", dubbelbestraffning och om hur kraven på dig som kvinna finns där för dig att bara fogligt följa, samtidigt som du ofta förväntas göra ditt bästa för att dölja det. Nå, kan inte på något sätt tala för innehållet bättre än själva inlägget gör. Så, som sagt: Väldigt värt att läsa - se till att inte missa det nu!
Januari Favoriter
Har, som jag skrev i början utav den, levt på väldigt låg budget och därav inte "unnat mig" speciellt mycket på något plan alls den här månaden. Men någon enstaka liten grej för varje kategori borde jag kunna komma på i alla fall, tänker jag. Nu ska vi se..
1. MÅNADENS
Accessoarer, Kläder och Skor
Har haft pyjamas och mjukisdräkter på mig kanske 80% av tiden jag spenderat hemma i stugan den här månaden. Vilket inte är mig emot då jag älskar dessa mer bekväma lösningar. Hade jag inte haft lätt för att drabbas av panikattacker i situationer jag upplever som obehagliga hade jag gärna behållit pyjamasen på även under kvällsärenden och nattliga äventyr med bilen, hem på besök hos folk eller t o m till biografen. SÄRSKILT till biografen. WOW liksom! Var SÅ nära att jag gjorde det beslutet den 14e (filmen fortsatte faktiskt långt efter midnatt!) och hade förmodligen också gjort det om planen inte varit att äta och handla före besöket. Tror du risken finns att man blir nekad om.. ifall.. kanske?
Line Play (YS-3396-2504)
En Avatar & Social Networking Servive. Alltså, jag gillar ju sånt här! Tror att jag kanske inte lekte med dockor och Barbie tillräckligt länge som liten, eller också lekte jag helt enkelt med Belville, Grand Champion, My Beautiful Horses m m kanske lite FÖR länge (Något av det borde det dock rimligen kunna vara då båda stämmer. Barbie for åt brinnande helvete ungefär när jag insåg att mitt äldre syskon tyckte att det blivit "o-coolt", men min samling små plasthästar av diverse märken fick hänga med, och öka, i ungefär 4 år till). Oavsett anledning så ÄLSKAR jag avatarer, simulationer och det här med att (framför allt) skapa karaktärer och deras omgivningar i allmänhet. I Line Play skapar du en avatar och inreder dennes krypin efter egen smak. Finns skäligt få begränsningar för vad du kan göra och appen lägger till ungefär 200 nya saker (hår, skor, kläder och accessoarer, samt inredning) varje vecka. Spelet gör också en del sammarbeten med kända ansikten och företag. MYCKET Österländskt kan även tilläggas som hint till dig som är ett J- & K-pop / Anime & Manga-fan. Just nu är jag själv uppe i att samla ihop prylarna (piece by piece) i en "enhörnings kollektion" som dök upp härom veckan. Två minus är dock att de flesta möblerna inte kan vridas åt fler än 2 håll (efter rummets två synliga väggar), och att du kan få samma pryl flera gånger ur Gacha-maskinerna, vilket jag inser är realistiskt - dock FÅR du inte alltid ett extra par som du då kan sälja, utan det räknas mer som en "nitlott" som varken gör till eller från och bara EN Gacha-boll brukar gå på allt från 1000 IGM och uppåt. Men ett väldigt distraherande tidsfördirv när man väl börjat komma någonvart.
Filmer och TV-Serier
Dom senaste månaderna har varit nästan fullsmockade med nya filmer som jag personligen verkligen längtat efter, men som jag i många fall ändå av en eller annan anledning skjutit upp att titta på.. tills nu. Har fortfarande ett flertal kvar att se, men några jag prioriterat att ta mig tiden för den här månaden är:Carrie
Stephen King-fan sen barnsben och specifikt Carrie-fan sen ungefär 5 år tillbaks (LÄTT en utav mina favoriter bland hans böcker) är det lite.. skämskudden.. på att jag inte såg den här redan för några månader sen. Tycker absolut den lever upp till de två (eller tre om man räknar med uppföjaren "The Rage") filmer som kommit innan, men inte mer än så. Kan varmt rekommendera den som gillar filmerna att läsa boken (som har ingredienser som en film aldrig kan återskapa). Jag gillar att dom har blandat tidigare unika delar ur både boken samt båda tidigare adaptioner och gjort ett par egna små smarta tillägg. Men när - NÄR!? - är det dags för Carrie att faktiskt bli gestaltad av någon som.. I don't know.. passar beskrivningen!? Det här är alltså en karaktär som i boken beskrivs som.. håll i er nu.. 1. Tjock och 2. FUL (Tillåt mig ge samtliga skådespelerskor en titt och sen inte veta om jag ska skratta eller gråta. Visst är varken Sissy eller Angela några "klassiska skönheter" på det sättet, och thank fuck for that, men så har vi nu den här! Hollywood tände sitt häxbål för det sista som återstod av det som en gång varit den unika kvinnliga huvudkaraktär som äcklade sin omgivning med ett frånstötande yttre och en föraktlig förlorar-aura, som representerade något ingen annan representerat, och ur askan steg Chloë Mortez - änglalik med perfekta lockar, cockerspanielögon och dockplut, som precis som de andra två gestaltar Carrie som snarare heroiskt tapper än vämjeligt korkad, så "redan perfekt" toppas kort och gott med "perfekt + balklädd" när scenen för "den stora förvandlingen" à la Cinderella / She's All That - gäsp, liksom - inträffar). Men mest önskade jag att dom skulle fått till den specialla stämning som närvarar genom hela boken som en mörk dimma, som intensifierar och intesifierar kapitel för kapitel och bygger upp för något fruktansvärt och som får den som, liksom mitt sällskap, inte är bekant med historien sen innan att sitta som på nålar.. men där faller också den här Carrie-filmen platt. Något dom någotsånär väger upp för genom modern films alla estetiska och tekniska bekvämligheter (vilket dom däremot inte håller tillbaka på alls) som föregångarna saknade. Carrie är dessutom redan från början så pass insiktsfull, välskriven och totalt TIDLÖS att det är svårt att hamna fel. Och även om jag personligen tycker det är på tiden för några utav dom andra titlarna från King, som inte sett duken sen i bästa fall början på 90-talet, att äntligen få i alla fall EN remake där Carrie redan har fått två, så är jag säker på att det här inte är det sista vi sett av Carrietta White. Och med det sagt.. bättre lycka (mindre "romantisk high school movie", mer "rå, bitter Stephen King awesomeness") nästa gång?
Hobbit: The Desolation of Smaug
Trött och i matkoma infann vi oss i biografen precis i tid. Detta (kombinerat med en rädsla för att drabbas av än värre andnöd, då jag glömt att ta med mig min spray och jag efter att ha ätit lite mer än magen klarade av och sedan stressat runt på shopping- och nöjescentrumet hade börjat känna en envis andfåddhet som först vägrade gå över komma krypande, vilket vidare började utlösa panikkänslor inför att det eventuellt skulle eskalera till det värre och så var den nedåtgående spiralen igång) gjorde säkert sitt för min koncentrationsförmågan och jag hade lite svårt att hänga med till och från där i början av filmen medan jag tvångsmässigt kontrollerade min egen andning. Då jag inte, även om detta är mina FAVORITER från månaden, vill att det här ska bli ensidiga recensioner utan innehåll är min tanke att faktiskt inte bara peka ut vilka saker jag uppskattar mest, men också mindre, med dom utvalda filmerna. Och det är en svår uppgift med en serie som den här, för den ligger mig väldigt varmt om hjärtat, men något som återkommer bland die-hard fans, så väl som de mindre inbitna följarna, av serierna verkar ändå vara att utgå från de tidigare tre (Lord of the Rings) filmerna. Vilket kan te sig både enkelspårigt och orättvist, särskilt som det sällan är någon fråga om vilken serie som har bäst förutsättningar utifrån ursprungsmaterialet. Dom skiljer sig trots allt närmare ett tusental sidor åt och det är också lite där som The Hobbit, som filmatisering, står och faller. Det är naturligtvis svårare att sträcka ut en fjärdedel så mycket material över ungefär lika mycket filmtid som det fyrdubbla och det som då får ta smällen är lika naturligtvis (på ett eller annat plan) kvalitén. Det görs en hel del djärva chansningar och ofta träffar dom helt rätt och räddar partier som lätt hade kunnat bli innehållslösa med inget mindre än brillians, men andra gånger blir det rent av ganska halvdant. Detta på bekostnad av de gamla karaktärer vi fans redan älskar och de nya ansikten vi försöker ta till oss. Klassikern: När äventyrsfilm börjar förlita sig så mycket på dom komiska inslagen för att få det att gå runt att från början bra (eller potentiellt bra) karaktärer blir karikatyrer och det, film för film, blir allt mer hysteriskt tramsande av allt större delar av storyn (Vi har sett det hända alltför många gånger förut. Ett glasklart exempel är t ex Pirates of the Caribbean-filmerna). Redan i film ett hade jag bestämt mig för att gå in för den här nya triologin utan fördomar, snarare en "expecting the worst"-outlook, och den lyckades därav överraska positivt. Film två.. är en lika bra film, det tänker jag absolut inte försöka ta ifrån den på något sätt. Men det här draget att dra ut den till bristningsgränsen.. göra den längre än den kanske riktigt klarar av.. gör att min upplevelse, om så bara för ett par sekunder, fläckas med frågor som: Är det här faktiskt bara en föresats med girighet som främsta intention? Bryr ni er verkligen om vad ni ger till fansen eller är ni så säkra på vårt blinda stöd att det inte riktigt spelar någon roll? Jag är fortfarande på den här vagnen. Självklart. Forever and Always. Och jag tycker att dom på det hela taget gör ett FANTASTISKT JOBB - som alltid. Men kan man höja nivån ytterligare ett snäpp, och skippa tramset, till sista filmen (och det tror jag man kan) så kommer jag att minnas The Hobbit-filmerna som den sista pusselbiten i LotR-serien och inte som en enskild triologi man släppte 10 år senare för en extra dollar i fickan.
Hunger Games: Catching Fire
ÄNTLIGEN Annie, Johanna och Finnick, Finnick, FINNICK! Med det sagt vet jag inte vad det är, men något med de här filmerna lämnar mig med en underligt likgiltighet inför karaktärerna och deras öden som jag aldrig kände genom bokserien (utöver att jag inte är helt nöjd med skådespelarvalet angående just nämnda tre - har dock börjat göra mig vän med tanken nu efteråt). Men för att vara rättvis fanns det redan flera irritationsmoment (*host* varg-muttarna *host*) med i bagaget från film ett, efter att jag läst böckerna och hade fått något att jämföra med, som därav följer med i form av ett extra kritiskt öga nu till film två. Och så kommer det väl alltid vara när bok blir film: Det finns ALLTID saker att störa sig på. Som inte lever upp till alla individuella tolkningar av beskrivningar på karaktärer, scener, stämningar etc. Återigen: Boken överträffar alltid filmen! Något som talar emot The Hunger Games som filmatisering, för mig, är att vår huvudkaraktär till kropp och själ är den typ av inåtriktade, men också utåtagerande, tänkare som oftare associeras med medelålders män i herrlinne och ansiktet ständigt i allvarliga bekymmersrynkor eller latexklädda kvinnor som tituleras "sexsymboler" i action-genren, än skådespelerskor i äventyrsfilmer baserade på ungdomsromaner. Hon har en direkt oälsklig kvalité (dömande, hämndlysten och oförlåtande, vilket märkligt nog är precis vad som får läsaren/tittaren att älska henne) och utstrålar en osedvanlig kall typ av styrka för en kvinnlig huvudroll, men tillåts också ha de mer komplicerade känslomässiga motiv och den bristfälliga tvivelaktighet (för att inte nämna faktisk ånger och trauma som konsekvens av vad hon utsatts för, och vad hon i gengäld utsatt andra spelare för, vilka hennes action-motsvarigheter i regel saknar) som hon, till skillnad från sitt impulsiva temperament och sin handlingskraftiga kvicktänkthet, oftast envist behåller för sig själv. Därav MÅSTE man i princip höra tankegångarna som finns i henne, som karaktärs, huvud. Inte bara för att de allra bästa citaten sker just inuti Katniss huvud (inte nog med att dom dessutom inte tog med några av dom faktiskt bra uttalade *facepalm*), men också för att inte missledas av att låta hennes handlingar tala för hur hon känner inför dom. Och där leder regissören oss lite vilse i det jag (som en av många läsare med egna, högst individuella, tolkningar) tror varit författarens vision vad gäller vår huvudkaraktär. Eller är filmerna bara reklamblad för böckerna? VILL dom lämna tittaren frågandes och locka oss vidare in i boken? I så fall är draget smart. Om inte - så finns här ett misslyckande. Kanske ett överkomligt sådant i skuggan av en annars hittills väldigt engagerande filmserie, men ändå ett misslyckande. Jag vet å andra sidan inte själv vad dom skulle kunna göra för att banka in i tittarnas tjocka skallar att The Hunger Games INTE, i sin kärna, är ännu ett triangeldrama avsett att få folk att välja "team" hit och dit (men kom igen, om något: Team Peeta all the way!), utan att det snarare är ett sekundärt sidospår.. om ens det. Jag vet inte, men MÅSTE vi verkligen försöka "kärleksrelationisera" varenda tjejkaraktär vi blir serverade? Här får vi ÄNTLIGEN en kvinnlig karaktär, i en franchise som huvudsakligen riktar sig till tonårstjejer, vars huvudsakliga drivkraft INTE är en partnerrelation - utan, när det kommer till kritan, relationen till hennes lillasyster. Måste vi, redan i ett ändlöst hav av karaktärer vars främsta motiv är dyrkande av någon snubbe, återigen peta ner kvinnliga karaktärers kärlek till familj och vänner - kvinnliga karaktärers kärlek till andra kvinnliga karaktärer - till plats 2 (, 3, 4 o s v)? T o m en av de få gånger där en serie för en gångs skull inte redan gör det åt oss? Ta kulisserna nu, alla, det är dags för KUKEN™ att inta scenen! Men vem försöker jag lura? Jag tycker, som de flesta, att den här storyn är fruktansvärt bra (annars skulle jag inte känna så starkt för dess framgång). Utan huvudpersonen som den karaktär hon faktiskt är vore den dock helt och hållet skräp. Så snälla: Sluta korrigera Katniss efter mainstream-agenda! Hur blir en story om att överleva plötsligt en story om vilken kille någon borde välja i sista filmen (detta är HÖGST IRONISKT då den riktiga världens annonsering av och dialog angående filmer blir som en uppskalad återspegling av huvudstadens invånares reaktion på skådespelet från Katniss sida i det faktiska "hungerspelet")? Kan vi sluta snacka om rivalitet mellan protagonistens "kärleksintressen" och börja snacka om protagonisten själv? Team Katniss!
Rätt onödig kategori, kan hända, då jag alltid nästan kör på samma gamla. När en sak tar slut så köper jag en ny likadan. Är lite tråkig på det sättet. När något nytt dyker upp är det oftast för att jag fått det av någon annan (en fördel med att nästan alltid vara blekast, samt att ha utarbetat en lite egen signaturlook). Men det lär väl tiden utvisa. Sen tänker jag att en favorit inte nödvändigtvis måste vara en NY favorit, utan mer något en flitigt använt under respektive månad. Den här månaden är jag i alla fall extra glad över:
Facefinity Compact Foundation by Max Factor
Lyckades en vecka före jul tappa min föredetting i golvet och den gick i bitar över hela köksgolvet (ja, jag stod i köket då det hade blivit mörkt ute och lamporna är ljusast där - använder mig annars främst av dagsljus från ett fönster för sminkning). Hade som tur var redan lagt hela kvällens make up, så behövde inte i panik göra mig något besvär med nödlösningar. En vecka senare, julaftons morgon, dyker Marcus upp med denna och jag blir ganska skeptisk då han säger: "Tog bara den som såg ljusast ut.. du får byta om det blev fel". JAG SJÄLV kan definitivt inte med blotta ögat välja rätt nyans bara genom att granska själva produkten (de olika färgerna förvirrar min uppfattning om vilken nyans som är den ljusare av två där vissa är mer gyllenfärgade och andra mer åt det skära hållet, if that makes sense). Så döm om min förvåning när jag vänder på dosan och ser "01 Porcelain" (oftast ljusaste alternativet för oss med en mer skär-vit/kall hudton) inpräntat på etiketten. Alltså: Porcelain som i min egentliga nyans. Porcelain som i nyansen jag aldrig hittar själv och därav alltid får nöja mig med "02 Ivory" (oftast ljusaste alternativet för dom med en mer gyllen-vit/varm hudton) vad gäller både concealers och foundations eftersom dom typ INGENSTANS har en nyans ljusare än så (om ens den i 50% av fallen). Detta innebär en STOR skillnad när man är så pass blek som yours truly. Ivory är alltså något gyllenbrunare än min egen hud och jag får lätt "käkbensranden" och lite allmän "fjortis look" om produkten i övrigt inte kommer överens med min hy (nyansen brukar dock fungera utmärkt som en diskretare kontur för min del), men Porcelain-alternativet smälter rakt in i min egen hudton. Produkten i sig duger gott och väl den med. Så jag är MYCKET NÖJD.
Konst och Litteratur
Eftersom jag inte är någon "bokslukare" på det sättet tycker jag det känns på sin plats att här passa på att påpeka att jag troligtvis kommer använda mig av gamla favoriter när jag fortfarande "sitter fast i" samma bok(/-serie) som månaden innan. Kommer då istället tipsa om böcker jag tidigare läst, exempelvis kanske efter ett tema som jag anpassar efter månaden. Detta är något som även kommer gå igen i andra kategorier när det behövs.A Song of Ice and Fire
Håller, sen någon månad tillbaks (November.. I think?), sakta men säkert på att ta mig igenom bokserien. Första boken gick på något mer än veckan att läsa (men då måste jag dock också påpeka att jag inte gjorde mycket annat än just läste den veckan och efteråt kändes det i huvudet att jag hade tagit i lite väl hårt, för gick som i ett "töcken" av tankar som bara influerades av karaktärerna, storyn och egna teorier runt fortsatt handling. Vet inte om detta är bekant för någon annan? Händer i alla fall mig ganska ofta även när jag ser på en TV-serie väldigt intensivt. Man själv "synkas" liksom med klimatet i fenomenet, så ens egen humor, jargong, tankesätt etc börjar efterapa boken/filmen/tv-seriens humor, jargong, tankesätt. Hoppas detta inte bara är jag nu, för då blir det nästan lite genant. Hur som helst upplever jag att det väldigt snabbt nästan kan bli en aning destruktivt - av uppenbara orsaker), men efter det har jag stakat mig fram bra mycket långsammare än så. Självklart kan jag inte tala för hela serien då jag bara läst drygt halva, men av det jag HAR läst håller helheten väldigt hög kvalité (en del kapitel och böcker mer än andra.. men det har förmodligen bara med smaksak, och vilka karaktärer man sympatiserar med och inte, att göra) och serien i sin helhet, så här långt och även om det skulle gå ordentligt utför härefter, är ändå med lätthet en utav de bästa fantasy- och äventyrsserier jag läst (och då måste jag också påpeka att detta är min absoluta favoritgenre vad gäller böcker. Ska inte påstå att jag är någon guru direkt, men.. äsch, fuck blygsamhet.. en rätt omfattande samling enskilda böcker och hela serier har det ändå blivit genom årens lopp. Det är faktiskt lite underligt att jag först så sent som förra året, tror jag det var, äntligen lät mig övertalas in i den här franchisen som fenomen. Måste dock påpeka att jag vid ett flertal tillfällen har fått rejäla déjà vu-känslor och vetat nästan ordagrant vad som ska hända därnäst genom både TV-serien och även nu under bokläsandet. Särskilt har flera utav karaktärerna, då speciellt Daenerys och Viserys, redan känts grymt bekanta. Det jag kommit fram till är att jag måste ha följt något fan av böckerna på ett socialt medium och därigenom blivit serverad godbitar, som jag förmodligen misstagit för original content, i det förflutna. Kan dock inte alls placera hur, när, var, vem osv).
När man bor ute på landet och helt måste förlita sig på att vedpanna och dagens outfit håller en varm blir en kopp kaffe, te eller varm choklad snabbt en god vän. Så föreställ dig FASAN när man fick låna bilen i höstas och bestämde sig för att kasta ur kaffemaskinen, som stod i skuffen eftersom den skulle in på en lagning, och sen (efter försök att sopa det under mattan med ett "Kaffemaskin? What?" innan motvilligt erkännande att "Jo men kanske var det så att vi trodde den skulle slängas.." gjordes) aldrig bemödade sig med att ersätta den (trots mottagna påminnelser där man gav deadline exakta löften till svar). Därav har dock Tassimo-maskinen varit en livräddare den här vintern. Min personliga favorit är Chai Latten. Värmer ända in i benmärgen kalla morgnar när temperaturen lyckats sjunka ner till 15°C under vargatimmarna. Gott är det också. Mmm..
Musik
Har faktiskt inte varit ute på särskilt mycket musik-jakt alls den här månaden, och heller inte grävt så mycket i "arkivet". Detta kan bero på dels att jag inte suttit vid datorn så särskilt mycket och dels att jag inte har någon musik över huvud taget på telefonen (har fortfarande inte installerat iTunes eftersom jag 99% av tiden tycker det känns onödigt att prioritera och skjuter upp det några veckor till). Men några låtar kan jag ändå dra mig till minnes att jag lyssnat på mer än en gång: (3) Jasmine Thompson & Gerald Ko - Everything Has Changed
All I know is we said hello & your eyes looked like coming home. All I know is a simple name. Everything has changed.
Har absolut inget emot varken Ed eller Taylor, tvärtom, men i min smak är den här covern snäppet vassare än originalet. Något som främst är Jasmines förtjänst. Var någon gång i somras som jag, likt många andra, först snubblade över hennes YouTube-kanal via hennes Let Her Go-cover. Är själv lite original-nazi och brukar ganska strängt hålla mig från covers så länge jag inte hittar en artist jag då och då tycker ger en ny kvalité till låtar jag annars lätt förbiser. Och gång på gång tycker jag att den här (nu 13 - när hon sjöng båda ovanstående två låtar: 12 !!! - åriga) tjejen lyckas överträffa originalen. Finns mycket fint att finna bland hennes klipp, så (om du inte har det redan): Go watch!
(2) Carrie Hope Fletcher - The Way We Were
I would push & you would pull away from me. My heart would bleed. I'd say things I didn't mean to try & get you back to me.
(2) Carrie Hope Fletcher - The Way We Were
I would push & you would pull away from me. My heart would bleed. I'd say things I didn't mean to try & get you back to me.
Trots att jag varit en följare av hennes kanal sen flera år tillbaks hade jag ändå lyckats missa den här låten (när den dök upp i slutet av Oktober) fram till början på den här månaden, då jag upptäckte att jag lyckats avfölja kanalen (detta var alltså inte ett medvetet val, utan något jag måste gjort utan att märka det). Får erkänna att jag inte först och främst följt henne på grund av hennes musik, utan framför allt för hennes vlogs, men hon har en Disney Prinsessa / Musikal (like, OBVIOUSLY: Inte bara är hon är ett uttalat stort Disney-fan, men också musikalartist, så jag påpekar bara det uppenbara, men i alla fall) kvalité över sin stil (låtar, röst) som jag kan uppskatta.
(1) Lydia - Do You Remember
You told me I was living free in my fucked up dreams. I was climbing up those trees in my ripped up jeans
& LMAO with you next to me. Do you remember jumping the fence from the police? DO YOU REMEMBER?
3. VEM LEVERERAR?
En kategori i hyllningarnas tecken. Här skriver jag med personer som jag tycker gjort (engagerat, skapat, skrivit etc) något värt att uppmärksamma en extra gång.
Brita Zackari
Jag tänker säga det rakt ut: Bekantskapskretsens "nyhetsflöde" på Facebook gör mig allt som oftast rädd för mänskligheten. Snubbarna får mig att vilja stänga dörren och aldrig släppa in någon i mitt hem igen och brudarnas del är inte många snäpp bättre den heller (dog eat dog, vem-kan-ligga-högst-i-kurs-hos-makthavarna.. ah, jag behöver väl, förhoppningsvis, inte redogöra för sätt som patriarkatet kan ta sig uttryck oss tjejer emellan). Hade jag behövt någon slags övertygelse att könsmaktsordningen är alive and well i hela samhället, till att börja med, så hade det inte funnits något behov av att leta längre än synfältet rymmer. Så, när en feministisk text når ända in dit och sprids som en löpeld, då har någon gjort något inget mindre än mirakulöst. Denna någon är Brita Zackari med sitt inlägg Tack för 2013 års sämsta mail. Idiot. Och HÄR, inte där, har vi någon som väckte en givande debatt i feminismens namn, på riktigt, ute i stugorna. På ställen där debatten aldrig väckts förut. En del kommentarsfält under länken stod i brand men tjejerna (samma tjejer som normalt brukar titta bort eller skratta med eller heja på) vek inte ner sig när killarna tog till det tunga artilleriet (gliringar och mupp-retorik). Vägrade låta sig bli fråntagna sina upplevelser och stod, tillsammans, på sig in i det sista. Så jävla vackert att se. Om så bara en enda person till hade samma upplevelse som jag så vill jag påstå att det var någonting viktigt som hände där i början på Januari. MER sånt här!
Laci Green
I sin nya video (en av många, under vilka jag typ.. ALDRIG.. har ett ord att invända) "Sex Object BS" betar sexpedagogen Laci Green vidare på det TED-talk som introducerades för omvärlden i videosnutten The Sexy Lie av Caroline Heldman (OM du missat den - oavsett din könstillhörighet och ålder, om du är feminist eller inte - gör något åt det!) i Januari förra året. På folkligt, lättbegripligt vlog-vis lyckas hon än en gång engagera och informera runt en intressant sakfråga, men på ett innovativt sätt som gör att det inte blir som att bara lyssna på en enkel upprepning av vad vi redan hört förr. Och det här är ett budskap som inte kan spridas nog många gånger. Det var runt omkring då jag själv först såg The Sexy Lie som jag på allvar började reflektera över baksidorna av att vara ett objekt (något jag innan dess snarare jagat så gott som hela mitt liv - att få vara det perfekta objektet). Och jag tror att det finns många som känner samma sak, även fast dom (som jag) kanske saknar kännedomen att sätta fingret på vad det är som skaver ännu. Det spelar ingen roll hur många gånger det sägs, för det kommer alltid behöva sägas igen och jag hoppas att TUSENTALS videos som dessa fortsätter att göras. Om och om igen. För dessa kvinnor ger andra kvinnor.. såna som, liksom mig, har känt att något suttit jävligt illa men som inte haft vokabuläret att riktigt säga VAD.. insikt, ord och kraft tillbaks.
Tempelman
Hjälp, alltså! Hade redan spikat vilka personer jag till slut skulle ta med i (och nästan skrivit klart) den här listan, när inlägget Nytänk i modeindustrin. kom till mitt vetande. Panik-skriver därav nu detta, istället för en nödlösning jag hade och som tog mig ungefär halva kvällen igår att få ihop någorlunda urskuldrande (och som nu alltså på två sekunder försvinner med ett "Ctrl + A" och ett "Backspace". Varför? För att det här är så jävla mycket bättre). Alla goda ting kommer ju i tre, så det här inlägget räddade precis skinnet mitt.. för den här gången. Finns egentligen inte mycket att tillägga? Texten talar för sig själv. Den här anekdoten kastade ett litet guldskimmer över hela min kväll och jag önskar verkligen att det faktiskt HADE spelats in - för någon liten cynisk del av mig själv undrar om det inte är sånt här som helt enkelt är för bra för att vara sant.
(1) Lydia - Do You Remember
You told me I was living free in my fucked up dreams. I was climbing up those trees in my ripped up jeans
& LMAO with you next to me. Do you remember jumping the fence from the police? DO YOU REMEMBER?
DET HÄR är en låt jag genuint tycker är otroligt bra. Kommer troligen sällan skämma bort dessa listor med låtar jag fallit för lika snabbt och hårt som jag gjorde för denna. Dom allra bästa låtarna, enligt min mening, är dom som rycker upp dig med rötterna ur nuet, brutalt kastar dig tillbaks i armarna på svunna flashbacks och rör upp nostalgiska känslor du inte visste att du längre hade kvar inom dig. Så man bara MÅSTE lyssna om och om igen. Först kanske det är en textrad eller två som griper tag i dig, för dom är så exakta på ett sätt som inte kan göra annat än väcka minnet till liv, men medan hela sångtexten faller samman inser man att varenda bit är narrativt korrekt. Du börjar minnas lite bättre för varje gång och någon liten, död del av en får sitt hjärtslag tillbaks. Att den låten kom till just en själv var ingen slump - man behövde den. Den här är precis en sån låt för mig.
2. HÖJDPUNKTER?
Min födelsedag var mysig, med middag och bio. Något jag aldrig delade med mig av var den fina traditionen (om nu två år på raken gör något till en sådan) som min lillebror haft: att överraska med (ROLIGA) videoklipp från YouTube till min dA-inkorg. Förra året fick jag "Med en enkel tulipan" och det här året blev det.. en födelsedags-stiptease à la 80-tal! Skrattade så jag grät. Kom sen på den brillianta idén att mute:a musiken på den senare och spela upp "Med en enkel tulipan" istället. RIDICULOUSNESS OVERLOAD!!!
2. HÖJDPUNKTER?
Min födelsedag var mysig, med middag och bio. Något jag aldrig delade med mig av var den fina traditionen (om nu två år på raken gör något till en sådan) som min lillebror haft: att överraska med (ROLIGA) videoklipp från YouTube till min dA-inkorg. Förra året fick jag "Med en enkel tulipan" och det här året blev det.. en födelsedags-stiptease à la 80-tal! Skrattade så jag grät. Kom sen på den brillianta idén att mute:a musiken på den senare och spela upp "Med en enkel tulipan" istället. RIDICULOUSNESS OVERLOAD!!!
3. VEM LEVERERAR?
En kategori i hyllningarnas tecken. Här skriver jag med personer som jag tycker gjort (engagerat, skapat, skrivit etc) något värt att uppmärksamma en extra gång.
Brita Zackari
Jag tänker säga det rakt ut: Bekantskapskretsens "nyhetsflöde" på Facebook gör mig allt som oftast rädd för mänskligheten. Snubbarna får mig att vilja stänga dörren och aldrig släppa in någon i mitt hem igen och brudarnas del är inte många snäpp bättre den heller (dog eat dog, vem-kan-ligga-högst-i-kurs-hos-makthavarna.. ah, jag behöver väl, förhoppningsvis, inte redogöra för sätt som patriarkatet kan ta sig uttryck oss tjejer emellan). Hade jag behövt någon slags övertygelse att könsmaktsordningen är alive and well i hela samhället, till att börja med, så hade det inte funnits något behov av att leta längre än synfältet rymmer. Så, när en feministisk text når ända in dit och sprids som en löpeld, då har någon gjort något inget mindre än mirakulöst. Denna någon är Brita Zackari med sitt inlägg Tack för 2013 års sämsta mail. Idiot. Och HÄR, inte där, har vi någon som väckte en givande debatt i feminismens namn, på riktigt, ute i stugorna. På ställen där debatten aldrig väckts förut. En del kommentarsfält under länken stod i brand men tjejerna (samma tjejer som normalt brukar titta bort eller skratta med eller heja på) vek inte ner sig när killarna tog till det tunga artilleriet (gliringar och mupp-retorik). Vägrade låta sig bli fråntagna sina upplevelser och stod, tillsammans, på sig in i det sista. Så jävla vackert att se. Om så bara en enda person till hade samma upplevelse som jag så vill jag påstå att det var någonting viktigt som hände där i början på Januari. MER sånt här!
Laci Green
I sin nya video (en av många, under vilka jag typ.. ALDRIG.. har ett ord att invända) "Sex Object BS" betar sexpedagogen Laci Green vidare på det TED-talk som introducerades för omvärlden i videosnutten The Sexy Lie av Caroline Heldman (OM du missat den - oavsett din könstillhörighet och ålder, om du är feminist eller inte - gör något åt det!) i Januari förra året. På folkligt, lättbegripligt vlog-vis lyckas hon än en gång engagera och informera runt en intressant sakfråga, men på ett innovativt sätt som gör att det inte blir som att bara lyssna på en enkel upprepning av vad vi redan hört förr. Och det här är ett budskap som inte kan spridas nog många gånger. Det var runt omkring då jag själv först såg The Sexy Lie som jag på allvar började reflektera över baksidorna av att vara ett objekt (något jag innan dess snarare jagat så gott som hela mitt liv - att få vara det perfekta objektet). Och jag tror att det finns många som känner samma sak, även fast dom (som jag) kanske saknar kännedomen att sätta fingret på vad det är som skaver ännu. Det spelar ingen roll hur många gånger det sägs, för det kommer alltid behöva sägas igen och jag hoppas att TUSENTALS videos som dessa fortsätter att göras. Om och om igen. För dessa kvinnor ger andra kvinnor.. såna som, liksom mig, har känt att något suttit jävligt illa men som inte haft vokabuläret att riktigt säga VAD.. insikt, ord och kraft tillbaks.
Tempelman
Hjälp, alltså! Hade redan spikat vilka personer jag till slut skulle ta med i (och nästan skrivit klart) den här listan, när inlägget Nytänk i modeindustrin. kom till mitt vetande. Panik-skriver därav nu detta, istället för en nödlösning jag hade och som tog mig ungefär halva kvällen igår att få ihop någorlunda urskuldrande (och som nu alltså på två sekunder försvinner med ett "Ctrl + A" och ett "Backspace". Varför? För att det här är så jävla mycket bättre). Alla goda ting kommer ju i tre, så det här inlägget räddade precis skinnet mitt.. för den här gången. Finns egentligen inte mycket att tillägga? Texten talar för sig själv. Den här anekdoten kastade ett litet guldskimmer över hela min kväll och jag önskar verkligen att det faktiskt HADE spelats in - för någon liten cynisk del av mig själv undrar om det inte är sånt här som helt enkelt är för bra för att vara sant.
