...

Åh, kära nån. Har egentligen ALLDELES FÖR MÅNGA andra utkast jag skulle kunna/borde skriva klart först, men debatten runt Disney och Sexualiserad Barnkultur hos Lady Dahmer har helt uppslukat mitt intresse och jag började skriva en kommentar som, i ganska vanlig ordning nuförtiden, blev så absurt lång att det bara kändes opassande att posta den (vilket jag ibland kan jag tänka mig att göra ändå, om den t ex helt skulle förlora sin relevans genom att postas på annan plats). Så den här gången får det bli ett blogginlägg av mina tankar runt ämnet istället. Det här med barns sexualitet brukar ju ofta röra upp ganska mycket känslor och bara för att snabbt skynda över det så anser jag att det är två helt skilda saker att mena att barn faktiskt HAR EN och att framhärda att vuxna skulle ha någonting i den att hämta över huvud taget. Att man ens ska behöva förtydliga detta är förståss sorgligt, men en åtgärd jag känner mig tvingad att göra efter tidigare erfarenhet av att diskutera ämnet. Idag tänkte jag skriva lite mer om balansgången mellan att tycka om något och att kunna identifiera problematiska elementen hos samma sak. Samt styrka i vilken hög grad fiktion (böcker, filmer, spel, tv-serier), faktiskt, kan vara med och forma oss och våran sexualitet - mycket med mina egna erfarenheter som utgångspunkt.

Jag vill framför allt fokusera på tecknad film och serie. Räknar dessa som två utav mina huvudsakliga intressen och de utgör en stor portion av vart jag hämtar bränsle (Ibland kan "guilty pleasures" vara den bästa formen belöning. Jämför med motsvarande "unna sig" bland hälsohetsare). Disney, My Little Pony, Sailor Moon.. don't even get me started. Det är också ett sådant ämne jag diskuterar så ofta i feministiska sammanhang att det, för mig, börjat bli en utav de där sakerna som ibland kan få mig att känna mig helt dränerad på feministisk energi. Och det är faktiskt i regel INTE ALLS på grund av de som är kritiska eller helt vänder sig ifrån ens mina egna, personliga favoriter. Nej, de som jag oftast upplever är de mest oresonliga tjurskallarna är faktiskt de som tvångsmässigt försvarar sin fandom, och varje del av den, till döddagar. Jag tror att man måste kunna vara kritisk även till det man tycker mycket om. Personligen kan jag till och med tycka att det är en del av det roliga med att vara ett fan av något att just kunna se det för både det bra OCH det dåliga (vrida och vända, ifrågasätta och diskutera vad som kan göras bättre). Allt med filmen, serien, eller företaget, och dess fans, bästa i åtanke såklart (det är förståss en helt annan sak att vara så kritisk angående något att man vägrar att unna andra den lycka de känner av att åtnjuta detta, eller att drivas av en vilja att sabotera för fandomen). Tro mig, så länge jag lever kommer jag alltid försöka vara först i kön till all things "The Last Unicorn". Men som feminist, samt ett enormt stort fan av och vurmande för dess framtida framgångar, kan jag (oavsett hur mycket jag vill) inte heller vara blind för de problematiska troper den samtidigt reproducerar. Kognitiv dissonans är sällan behagligt, särskilt när det ju är så mycket skönare att bara ta på skygglapparna och låta egot ta över, men jag tror absolut att det är kontraproduktivt för alla parter när vi väljer bort negativa insikter på bekostnad av mer kritiska, balanserade relationer till litteratur- och populärkultur. Och jag tänker att man ska vara försiktig med att avfärda kritik med att den som uttalar denna inte är lika insatt eller har samma nivå av förståelse och kärlek för något som en själv har (även om det faktiskt ÄR så - kritik kan nämligen vara jävligt relevant ändå). För trots att jag gärna vill tro det så är inte ens min egen absoluta favorit-franchise perfekt. Klart att det sårar egot en aning att erkänna - för våra favoritsaker säger trots allt någonting om vårat omdöme och därmed också om oss. Som jag sa är animerad film och tv-serie en källa där jag, personligen, hämtar en stor portion av mitt bränsle (får avlastning, glädje, tröst) och en plats som ligger mig varmt om hjärtat (kan för sakens skull nämna den gången när jag var 15 och slog på en My Little Pony film som inspirerade mig att äta utan skam för första gången på evigheter, efter flera veckor på en halstablett- och tuggummidiet). Så när någon kritiserar något en gillar så förstår jag absolut VARFÖR det faktiskt kan kännas som att dom, i förlängningen, kritiserar en del utav oss.

Och det var nu jag tänkte komma in på sexualiseringen i tecknad film. Föreslår att du först läst inläggen jag länkade i början, för jag använder dom som utgångspunkt. Jag kan inte sluta tänka på min egen relation till Ringaren i Notre Dame som barn. Jag brukar skämta om det ibland. Något som började med att jag som ~8 år gammal låg hemma med feber och tittade på filmen för kanske 2a eller 3e gången i mitt liv och kan minnas hur jag upplevde att "febern steg" i varje scen som Claude Frollo (den gamla, elaka rasist-gubben, ja) figurerade. Blev förskräckt över min egen reaktion för stunden, men efteråt både lekte och fantiserade jag länge om att "vara Esmeralda" och föremålet för en sådan åtrå. Det låter såklart ganska oskyldigt, men kan informera att jag var relativt väl införstådd i karaktärens motiv (och det var också precis i det som lockelsen låg). Och Frollo var egentligen inte "först" med att väcka den typen av känslor - minns bl a även att karaktären Darkness från filmen Legend slog honom med några år. Har ju tagit upp förut att jag haft någon "grej" för skurkaktiga karaktärer sen jag var åtmintone 5-6 och det är verkligen ingen överdrift alls. När jag kom upp emot tonåren påverkades jag fortfarande så fundamentalt av böckerna jag läste och filmerna jag såg att när jag, i nära korrelation med min sexuella debut, betade mig igenom böckerna av V.C. Andrews (Missa på tal om det inte dom första 2 av 4 delarna - Flowers in the Attic och Petals on the Wind - av Lifetimes Dollanganger remake. Lyckades äntligen lägga vantarna på dessa för ett par veckor sedan. Rollsättningen! NOSTALGIN! Helt såld. Kan inte vänta på att If There Be Thorns och Seeds of Yesterday ska dyka upp. Dock är det en bummer att det inte verkar bli någon Garden of Shadows, då det faktiskt var en utav de böcker i just den serien jag gillade bäst - ghostwriter or not.) först lyckades.. "njuta" so to speak.. när jag lärde mig att tänka på något annat samtidigt (Vilket främst innebar just dom här böckerna. Malcolm Neal Foxworth och Tony - Åh, Tony! - Tatterton, framför allt). Skillnaden mellan V.C.Andrews-böckerna, samt Legend-filmen, och Disney är att dessa faktiskt inte utger sig för att rikta sig till en så pass ung publik. Återigen: att HA en sexualitet är i sig självklart ingenting dåligt (nej, "inte ens" för en 5-åring). Däremot är det ett ganska illavarslande koncept att utan restriktioner ge TVn fri lejd att uppfosta någon över huvud taget - särskilt någon som är så extremt mottaglig för intryck OCH saknar nödvändig begåvning för kritiskt tänkande. Alltså, man behöver ju inte ens dela min personliga förkärlek till de allra grymmaste av karaktärer för att det ska vara potentiellt skadligt. Jag var förståss också "kär i" andra mer goda (och "i gråzonen") Disney karaktärer på ett sätt där det mest handlade om fysisk attraktion ("Åh! Vad hen är SNYGG!"). Men även bland de filmer jag var som mest oskuldsfullt förtjust i karaktärer, handling och budskap kan jag väldigt tydligt i retrospekt se sätt dessa definierat mina relationer, och likheter med de val av partners jag gjort och fortfarande gör långt senare i livet (Och då är Skönheten & Odjuret väldigt högt upp på listan. JÄVLAR vilket Beauty and the Beast komplex, med Stockholmssyndrom tendenser som cherry on top, jag uppvisat. Ta förresten varenda föreställning om kärlek som filmen reproducerar och du har pretty much historien om mitt kärleksliv. Vilket är riktigt skrämmande). Jag är absolut övertygad om att vi påverkas mer än vi många gånger anar av det vi konsumerar. Sen får man lita på människors förmåga att själva avgöra om de har engagemanget och kapaciteten att sopa upp den oredan. Först när folk kränkt förnekar att där, ens möjligtvis, kan finnas en oreda att sopa upp från första början blir jag orolig på riktigt.

...

Verkligen försökt att hitta inspirationen att få något skrivet flera gånger de senaste veckorna, men har bara inte fått ihop något. Växlade väldigt snabbt tillbaks till depression igen efter mitt korta uppsving i mående-kurvan där i våras. Något som fortsatt hålla i sig stadigt i över två månaders tid nu. Det vart faktiskt snabbt så pass illa med det att jag valde att börja ta mina mediciner igen (Vilket såklart känns som ett stort misslyckande i sig eftersom jag slutade med dylika 2011 och har hållit mig ifrån allt utom enstaka antidepressiva och ångestdämpande sen dess. Det har såklart varit jävligt jobbigt till och från, men vägde nackdelarna mot varandra och kom fram till att jag ville försöka "kämpa mig igenom det" - Jo, tjena. Mina läkare har sagt att jag bara behöver hitta rätt medicin för mig, men sen kommer jag vara fast på dom livet ut. Jävligt hårda bud, men det är bara så verkligheten ser ut för mig. Så det var jävligt naivt av mig att inbilla mig själv att det ändå på något sätt skulle "gå över" någonstans längst vägen. Kanske har allt liberalt skitsnack om att "ALLT går om man bara vill tillräckligt mycket!" ändå kommit åt mig. Ville så gärna tro att det var så, men det var blåögt. Är trött på att leka efter normalfungerande hjärnors regler med mitt eget liv som insats!). Jag blir ett lealöst, otänkande, okännande kolli på tabletterna jag tar (i brist på bättre alternativ). Men, åtminstone, överlever jag. Dock har jag ju inte hittat den där ultimata medicinen för mig ännu. Förutom alla bieffekter som jag klarar mig bra utan (och verkligen inte vill förstärka med förhöjd dos), så tycker jag inte alls att de håller "hela vägen fram". Innan det är dags att ta nästa dos så har det gått ur för länge sen, och jag känner mig fångad som i en bur av ångestcykeln som dikterar mitt liv. Vaknar mitt i natten varenda natt (oftast klarar jag inte av att somna om eller ens ligga kvar) och är helt paralyserad av oron jag känner. Snittar på ungefär 2-4 panikattacker om dagen i nuläget (vissa dagar bara 1, men har andra dagar haft upp emot 7-8 stycken). Har såklart fått medel att hantera dessa på, men oftast hjälper ingenting.

 

Det är inte mycket som håller saker flytande just nu. Vet att människor oftast menar sitt bästa, men känner bara att extra interaktion gör mer ont än gott för stunden. Lika mycket för alla andras skull som min egen - när väl paniken kommer krypande är det ändå ingen som tackar den andra för sällskapet, liksom. Finns inte många individer som jag ens förväntar mig ett förbannat dugg utav, så när de få jag faktikst fortfarande litar på sviker när man behöver deras förståelse och stöd som bäst gör deras närvaro knappast saken bättre i alla fall - hur fantastiska dom än råkar vara när det är en mer bekväm uppgift att stå mig nära! Det känns faktiskt alltmer som att folk bara inte VILL förstå.. att jag lägger ner min själ på att försöka lära känna människor så bra att jag skulle kunna skriva deras biografier åt dom, när de i själva verket skiter i mig. Jag har sedan ett tag efter att jag fick min första diagnos alltid tyckt att det varit viktigt att vara nästan överdrivet öppen angående min psykiska ohälsa i mina relationer (i förhoppning att sålunda ge mina närstående verktygen att kunna underlätta för sig själva i vår interaktion med varandra). Tycker att det är viktigt att de allra minst har ett namn för det, sen är det upp till var och en vad de vill göra med den informationen. Har försökt att också vara tydlig med att jag alltid är öppen för att enligt min bästa förmåga svara på funderingar som de kan tänkas ha. Visst har jag förståelse för att det kan verka krångligt (eller kanske ibland simpelt?) utifrån, och jag förväntar mig absolut inte att ALLA ska kunna förstå, men det har kommit till en punkt nu där jag så trött på att försöka förklara saker för döva öron.

Är det inte så att jag får bemöta samma fråga av samma person gång på gång, så märks det väldigt väl i dessas senare bemötanden att det inte funnits något intresse för egentlig förståelse. Exempelvis är just mina panikattacker väldigt ofta kopplade till starka overklighetskänslor (där jag får upplevelser av att jag inte existerar egentligen eller t o m upplever en kroppslig sensation av att jag håller på att "lösas upp" fysiskt) - vilka i grunden stammar ur de utav mina diagnoser som i mycket rent av utvecklas just genom en ständig upplevelse av att få sina känslor och tankar ogiltigförklarade i barn- och/eller ungdomen (så kallat "invaliderande uppväxtmiljö" - tänk medfödd överkänslighet kombinerat med något liknande härskarteknikerna utövade mot en ej färdigutvecklad hjärna). En stor del i min rehabilitering går därför ut på att lära mig på nytt att kunna lita på min egen uppfattningsförmåga och känna mig trygg i att kommunicera den till andra utan att förutsätta eller vara rädd att få min verklighet tagen ifrån mig. Så, när jag känner att jag håller på att drabbas av panikångest och får frågan "Varför?", varvid jag försöker beskriva vad det är jag upplever, är det den absolut SÄMSTA tidpunkten i världen att börja argumentera emot (eller ignorera, börja tala om något annat, skratta bort, skuldbelägga etc - allt detta är också väldigt vanliga exempel på reaktioner jag bemöts av!), för vad det gör är ju att utsätta mig för invalidering på nytt och det är enormt triggande. Jag förväntar mig verkligen inte att folk ska trippa på tå runt mig och mina diagnoser, långt ifrån, men jag tycker ändå att det säger en hel del om någons förmåga/önskan att lyssna, förstå och visa hänsyn när man utsätter någon som redan känner sig osynliggjord och isolerad för att behöva förklara samma sak om och om igen. Så, just nu, har jag verkligen ingen energi till övers för att ta ansvar för andras upplysning och vill mest bara bli lämnad ifred.

...

Har varit ljusa och varma dagar med mycket att tänka på. Efter söndagen, med 26-årig kärlek (Mors Dag) och EU-val på schemat finns det väl en hel del både positivt och negativt att säga, men har själv mest lyckligt badat runt i alla kränkta Moderaters tårar (Tänk: Arkimedes eller For the Birds-slutet). Måndagen skulle det egentligen istället firats 5-årig kärlek (något som slutade i en panikångestattack där jag hyperventilerade så kraftigt i 10-20 minuter att det började dimmas för mina ögon - något jag först trodde bara var på grund av tårar och smink - och jag svimmade). Tisdag förra veckan fick jag plötslig, kraftig astma där jag upptäkte att min inhalator hade tvärslut på användingar (är pinsamt dålig på att gå och skaffa nya innan detta händer) - så blev efter det strandad hemma i försök att ta det så lugnt jag kunde, med upplöst kortison till sällskap, i ett par dagar. Hade egentligen behövt gå och omvärdera vilken inhalator jag egentligen behöver, men eftersom jag inte känner av astman lika ofta (som för något år sedan) längre är det en sån grej jag idiotiskt nog skjuter upp hela tiden. Det dåliga med det är dock att jag måste inhalera 2-3 gånger för önskad effekt när astman väl slår till (vilket oftast är då jag tar ett bad).

Passade på att köra en stortvätt (fördel med sommarvärmen är alternativet att man kan hänga upp kläder på tork ute - särskilt när torktumlaren bestämt sig för att bli psycho och ömsom kräva att man kör flera program på raken för att bli någorlunda torrt och ömsom plötsligt bränner hål i random kläder) då det verkligen behövdes. Inte tvättat något annat än underkläder och samma plagg om och om igen i flera veckor. Borde egentligen se till att köpa lite mer "somriga" outfits också (saknar framför allt fina maxiklänningar!) - det mesta utav de jag faktiskt äger är jag inte vidare bekväm att lämna hemmet i. Visst är det skönt med bara ben och luftiga tyger när det är varmt, men är man extremt överkritisk vad gäller personliga skavanker och alltid varit skygg för andras blickar (t o m då man passar normen som hand i handske) så är det inte jättekonstigt att man är som MEST osocial under just sommarmånaderna och alltid den som är fisblekast i slutet av dessa (Fast det kan jag förståss inte bara skylla min hudskygghet för. Är väldigt blek naturligt och är en sån som blir mer rosa än brun i solen. Något jag kommit fram till - i kombination med cancerrisken och snabbare åldrande hy - i det långa loppet inte är VÄRT det för att, om jag verkligen ligger i, på sin höjd få vara liiite beige 2 veckor i Augusti).

Riktigt skitväder ute och ändå fick jag panik-cravings på mazariner (ingen favorit annars) och kaffe efter uppvaknandet från en ovanligt frustrerande dröm imorse. Cravings som sen hållit i sig hela dagen. Fått hålla till godo med frukostmacka, gårdagsrester och äppeljuice - det sista är något jag ibland kan få huvudvärk och kliande hals av, vilket jag dock slapp den här gången. På tal om intolerans mot livsmedel har jag också blivit varse vad det är som titt som tätt fått mig att reagera med extremt dålig och ond mage (något jag dragits med i flera år) - vilket visade sig vara vitlök. Har misstänkt laktos, men då jag inte alltid reagerar på detta (blir ibland mer eller mindre uppsväld runt buken av mjölkprodukter, men det är bara just ibland och inte mycket värre än så) har jag funderat på vad det annars skulle kunna vara. Har känt till att det uppstått särskilt extremt i samband med att jag ätit chips, grillad mat och hämtmat. Har funderat på både diverse kryddor och (framför allt gul) lök. Var rejält dålig efter massa vitlökssmör härom veckan. Blir då som en fotboll över magen, mår illa, känner yrsel, får kallsvettningar, kräks, springer på toaletten stup i ett och eventuellt urin verkligen STINKER vitlök. Dricker jag mycket vatten så verkar det gå över något snabbare. Har visat sig mycket krångligare än jag trodde att försöka undvika detta livsmedel också, då det förekommer på ställen jag inte ens anade. Men, faktiskt, har jag märkt en skillnad vad gäller huvud och mage - i det att jag alls inte upplever att det är något jag går runt och har ont (eller känner mig små-orolig) i hela tiden längre.

...

Inser att det nog ofta kan uppfattas som att allting jag skriver dryper av cynism och pessimism. Utifrån sett kanske det kan verka som att jag är väldigt bitter över precis allting i tillvaron, och inte minst mig själv, när så alls inte är fallet (inte sagt med det att jag varken är bitter eller missnöjd över något alls, för vissa saker SKA man ta mig fan inte nöja sig med). Samtidigt som självförbättring är ett ständigt pågående projekt som man kanske aldrig kan bli riktigt "klar" med, så är det sällan man tar sig tid att faktiskt titta tillbaks på hur långt man redan har kommit och vilka positiva förändringar man lyckats tillföra i sitt liv. Idag har jag, av flera orsaker, funderat mycket på det här med att säga ifrån. Något som är mer självklart för vissa individer än för andra (konstigt, och rent av "fucked up", som det faktiskt är om man tänker på det). Min egen helhjärtade strävan efter att införa Noll Bullshit Tolerans i mitt liv kom relativt sent (Innan dess hade jag länge förväxlat att "låta mig själv vara alla andras dörrmatta" med "artighet" och hade fått ett beteende som var väldigt präglat av att enligt min bästa förmåga vara andra människor till lags redan då jag först började i skolan - troligtvis till och med tidigare än så också. Detta medförde både stor prestationsångest och enveten konflikträdsla, som i sin tur efterhand gjorde sitt lilla destruktiva i allt vidrigare erfarenheter) men att sätta ner foten har kommit med ett antal nya problem, såklart. Exempelvis ställs jag naturligtvis till svars i större utsträckning och måste ibland ge långa utläggningar för att backa upp all form av existens- och åsiktsberättigande, och (framför allt) gör jag mig då och då osams med folk (något som extremt sällan hände innan). För den sorgliga sanningen, och nu blir det lite sådär obehagligt cyniskt igen, är att när andra väl lärt sig att räkna med din medgörlighet blir kränktheten som uppstår enormt stor bara genom att du avvisar eller ifrågasätter deras intentioner. Det viktiga är att man, även om det för många av oss kan vara grymt svårt, vet med sig att problemet ligger hos den som inte kan tolerera att du inte (längre) låter dig trampas på och att dessa själva faktiskt kan vara de som skulle må bra av att rannsaka om de inte gått över en gräns genom att räkna med denna blinda lydnad.